För tio år sedan fick jag på nationella provet i gymnasiet i uppgift att hålla ett tal om framtiden. Orolig för den existentiella klimatkrisen talade jag om BECCS – en teknik för att fånga in och lagra koldioxid under marken.
Jag såg framför mig hur hälften av Sveriges klimatutsläpp permanent skulle läggas tillbaka under jorden redan år 2020. Jag avslutade med orden: ”Jorden har feber, vi har länge försökt lindra febern, men med BECCS kan vi också bota febern.”
Tio år senare är vi fortfarande flera år ifrån att ens den första procenten av Sveriges utsläpp fångas in och lagras genom BECCS. Högljudd kritik har väckts mot lönsamheten och energibehoven av svenska flaggskeppsprojektet att producera stål genom grön vätgas.
Efter slopad elbilsbonus skrivs nu prognosen för svenska elbilsförsäljningen ned. Samtidigt fortsätter klimatutsläppen slå nya globala rekord och riskerar öka till och med i Sverige.
Det väcker frågan; är det dags att överge hoppet om tekniska lösningar på klimatkrisen? Behöver vi i stället tänka om och minska vår konsumtion, ja kanske överge hela kapitalismen, om vi ska klara klimatet?
Inställningen till teknikoptimism är en av de mest grundläggande i hela klimatdebatten. Tyvärr intas positioner i frågan alltför ofta utifrån ideologiska skygglappar och människors känsla för vilka lösningar som bäst passar in i just ens egna kulturella bubbla.
Om vi menar allvar med att lösa klimatkrisen borde vi i stället börja i de största klimatutsläppen. Den här artikeln analyserar de viktigaste tekniska lösningarnas teknologiska mognad och ekonomiska överkomlighet för att kunna dra politiska slutsatser om tekniken kan rädda klimatet.
Den sektor som svarar för de största klimatutsläppen, en tredjedel av totalen i Sverige, är industrin. Inom industrin är stål- och järnproduktionen värst med sina 13 procent av Sveriges utsläpp. De huvudsakliga industrilösningarna är tänkta att ersätta fossila bränslen med biomassa, el eller vätgas, alternativt samla in koldioxiden vid förbränningen (genom så kallad CCS).
Alla större industrianläggningar omfattas i dag av EU:s utsläppshandel där snabbt stigande koldioxidpriser effektivt fördyrar klimatutsläppen. Det bidrar till lönsamheten för de svenska projekt som nu växer fram, särskilt med nya tekniker för att producera stål med grön el (genom vätgas) i stället för kol som energikälla. Investeringarna är redan på plats och inom ett par år väntas produktionen vara i gång.
Förutom kompetensförsörjningen blir den politiska utmaningen att snabbt skala upp tillräckligt med billig grön el för att producera vätgasen. Lyckligtvis har priserna på såväl vindkraft som solenergi kraftigt sjunkit de senaste åren, mycket snabbare än energiexperter förutsett.
Att det förnybara blivit lönsamt ser vi via det stora intresset från företag som ansöker om att bygga havsbaserad vindkraft, så pass stor att det skulle täcka hela Sveriges energiproduktion flera gånger om. På mycket lång sikt kan även ny kärnkraft bidra, dock är riskerna stora då internationella marknadsbedömare menar att det är klart dyrare än såväl land- som havsbaserad vindkraft.
Kärnkraftens fördel, att inte vara väderberoende, minskar i betydelse då vätgas kan produceras när det blåser och lagras tills det är dags att användas. Utmaningen ligger i stället i att hitta modeller för att överkomma det lokala motståndet mot (särskilt landbaserad) vindkraft, men såväl teknisk som ekonomisk mognad får bedömas vara hög för både förnybar energi och vätgas.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
