Snarare än att anpassa sig efter extremhögern har borgerligheten insett att deras gamla politiska projekt inte fungerade. Samhällsutvecklingen har tvingat fram omprövningar, skriver Adam Cwejman.
Många tycks tro att mycket av den ideologiska förändring inom högern det senaste decenniet främst har handlat om någon sorts högerextrem våg, eller ”normalisering” av högerextrema åsikter.
Narrativet som återkommer är som följer: Den traditionella högern, bestående av konservativa, kristdemokrater och liberaler har utsatts för tryck högerifrån och har ställts inför alternativet att undvika att samarbeta eller släppa in den ovälkomna gästen i värmen.
Den historiska analogin som återkommande har upprepats är 1920-talet och hur borgerliga partier inför fascismens framväxt i ren desperation, som var fallet i Italien, samarbetade med fascisterna för att skapa en motkraft till dåtidens starka revolutionära vänster.
Jag menar att den här analysen inte är korrekt och blockerar en mer klarsynt analys av samhällsutvecklingen i västvärlden och hur högern har svarat på denna.
Vad som har skett under hela 2010-talet är att den höger som dominerade den politiska mitten tillsammans med en moderat vänster (Nya Labour, de amerikanska Demokraterna, Socialdemokraterna i Sverige för att ta tre tongivande exempel) har fått se sitt samhällsprojekt utmanas först av betydande samhällsförändringar som de inte hade räknat med och i ett senare skede av politiska krafter som de helst hade sluppit.
Efter 1991 och Sovjetunionens fall var den politiska mitten ohotad som politiskt projekt. Ekonomisk globalisering, europeisk federalism, demokratisk imperialism, frihandel, ökad tillväxt, fri rörlighet av kapital och människor var det rådande paradigmet.
Men den liberala hegemonin, för den var liberal, var kortlivad.
Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama proklamerade liberaldemokratins slutgiltiga seger och de politiska motsättningarnas minskade betydelse. Men den liberala hegemonin, för den var liberal, var kortlivad.
Demokratiseringen av världen som USA:s utrikespolitik nominellt syftade till kraschade spektakulärt i flera omgångar. Först med misslyckandet i Afghanistan, sedan Irak och Libyen.
Kinas bejakande av kapitalismen gick inte hand i hand med en demokratisering, vilket många inom högern i väst både hoppats och förväntat sig skulle ske. Den ekonomiska tillväxten under hela 2010-talet skedde också primärt i västvärlden inom tekniktunga tjänsteföretag.
Även om den totala rikedomen ökade så skedde en spektakulär kapitalkoncentration till ett fåtal företag som i främsta hand anställde personer ur de högutbildade samhällsklasserna.
Samtidigt var den demografiska förändringen av Västeuropa inte en så smidig affär som man både från höger och vänster hade hoppats på. Denna förändring, som av högern främst förstods ur ett förment rationellt och ekonomistiskt perspektiv (människor jobbar, de integrerar sig, efterfrågan på marknaden möter tillgång) stötte på sociokulturella realiteter.
Människor lämnar inte sina normer och värderingar för att de byter bostadsort – kulturella konflikter, isolation och parallellsamhällen uppstår. Religiös fundamentalism, hedersvåld, segregation, gängvåld, fattigdom följer efter.
Ett par betydande högerprojekt – det moderna globaliserade samhället – visade sig helt enkelt inte fungera så väl som det var tänkt. Frihandeln berikade världen totalt och fattigdomsminskningen i östra Asien var spektakulär, men framgångarna hade sina baksidor och dessa baksidor försökte man så långt det gick att ignorera eller förklara med att utvecklingen inte var tillräckligt snabb.
Därför förstods framväxten av högerpopulismen under 2010-talet som ett sorts irrationell sur uppstötning från det förflutna, en restprodukt av globaliseringen – både den som nationalstaten och lokalsamhället genomlevde. Man kunde genom att debattera mot den gryende högerpopulismen, och accelerera liberaliseringen av ekonomin, framgångsrikt motarbeta den. Men under hela 2010-talet förvärras de problem som utgjorde högerpopulismens bränsle.
Ett misstag som jag själv gjorde mig skyldig till att inte förstå var att både vänstern och högern hade smält samman till ett elitprojekt som i många frågor varken förstod eller förmådde hantera konsekvenserna av ett långt gånget liberaliseringsprojekt av hela västvärlden.
Den ”glada” eran för den moderna högern kollapsade, bit för bit. En ordentlig finanskrasch, den amerikanska neokonservatismens sammanbrott, kulturkrigen, digitaliseringen av ekonomin, invandringen till Europa, islamismens framväxt och synlighet har alla bidragit på sitt sätt till att göra Bill Clinton och Tony Blair-liberalerna till det förflutnas reliker.
Någon skulle kapitalisera på det här överdrivna självförtroende som den liberala och konservativa högern så länge gått runt och burit på. Det hade kunnat vara den populistiska vänstern. Men av skäl som förtjänar att beskrivas för sig så var denna vänster antingen marginaliserad eller själv förenad med den liberala vänster som hade vuxit sig så stark i hela västvärlden, från Sverige till Nya Zeeland, under 1990-talet.
Det uppenbarade sig därför ett stort tomrum politiskt under 2010-talet. Tidigare marginella högerextrema partier såg öppningen på marknaden och trädde in.
När detta skedde begick den västerländska högern initialt ett ödesdigert misstag. I stället för att se att stödet för högerpopulisterna motiverades av faktiska och reella samhällsförändringar så antog man att stödet inte krävde någon förändring eller anpassning.
Man antog att det handlade om ett svårmotiverat stöd för högerextrema uppfattningar i stället för att inse att partier som Front National eller Sverigedemokraterna främst utgjorde ett kärl genom vilket missnöjet kunde kanaliseras.
Den andel av befolkningen som uppriktigt hyser radikalnationalistiska och rasistiska politiska ståndpunkter befinner sig i de flesta europeiska länder (finns undantag) en bra bit under tio procent. Det finns helt enkelt inte partipolitiskt utrymme för någon modern fascism eller nationalsocialism.
De mer framgångsrika högerextrema partier som har funnits i Europa det senaste decenniet, som grekiska Gyllene Gryning eller ungerska Jobbik har snabbt försvunnit eller i det senare fallet paradoxalt nog omformats till ett Fideszkritiskt oppositionsparti.
Nej, stödet för – och framför allt valframgångarna – för partier som Giorgia Melonis regeringsparti, franska Eric Zemmour och Marine Le Pen eller Sverigedemokraterna i Sverige måste snarare förstås som en positionsförflyttning bland klassiska vänster- och högerväljare.
Det har också visat sig, med ett par år i backspegeln av högerpopulistiska partiframgångar att det var de partier som modererade sig, skakade lössen ur fanorna och vände högerextremismen ryggen som blev mest framgångsrika.
Det som har skett de senaste tre–fyra åren är att högern i Europa har börjat acceptera att väljarna helt enkelt inte accepterade en fyrkantig liberal materialism som huvudsakligt analysverktyg eller som politiskt program. Denna senkomna insikt har kostat högern väldigt mycket.
Varför man inte gjorde annorlunda under 2010-talet kommer att studeras i framtiden.
Den initiala möjlighet som fanns under 2010-talets första år, att möta och neutralisera de framväxande högerpopulistiska partierna genom att kapa deras problemformuleringsprivilegium försvann. Så man var till slut tvungen att börja samarbeta med dem.
Varför man inte gjorde annorlunda under 2010-talet kommer att studeras i framtiden. En reflektion från min egen tid som partipolitiskt aktiv var att fortfarande under tidigt 2010-tal så blev man, om inte utskrattad, så åtminstone ignorerad om man lyfte frågor bortom ekonomins, marknadens och 1900-talsborgerlighetens domäner.
Visst, det fanns lite utrymme för Natomedlemskap, demokratisering och bistånd om man var intresserad av annat än de stora ekonomiska frågorna som dominerat så mycket av högerns tankeverksamhet. Men gryende kulturkrig, det multikulturella samhället eller någon annan ”kladdig” fråga var högerpopulismens tassemarker, ansåg man.
Det fanns helt enkelt varken intresse eller beredskap för att skapa någon sorts självständig analys av den förändrade verklighet som hade skapats i skuggan av den ekonomiska globaliseringen, invandringen och sociala förändringen i det västerländska samhället.
Högerpopulisterna tog dock inte över. De hade, trots medvinden, inte tillräckligt stöd för att kunna göra det. Så de gjorde det enda rimliga och bestämde sig för att samarbeta – i den mån det gick – med högerpartier i många länder.
Vad vi nu bevittnar är den dans mellan den gamla och nya högern. Ideologiskt skinn ömsas på båda sidor och det som blir konsekvensen är en sorts gemensam uppgörelse med de föregående decenniernas högerprojekt.
Vad den ”nya” högern i Europa utmärks av i kontrast till den klassiska koalitionen av liberalkonservativa, kristdemokratiska och liberala partier är följande: Mindre principiell liberal ekonomisk politik. Snarare än att ha Hayek i bokhyllan har nya högerpartier oftare lånat friskt från både den konservativa högern och klassisk socialdemokrati från 1900-talet.
Man har insett att de bortglömda väljarna i bruksorter och i det gamla industrisamhället inte bara upplever att invandringen utgör en belastning på det offentliga, de ser även att den nya ekonomin framför allt har gynnat storstadsregioner med en stor täthet av tjänsteföretag.
Detta insåg den nya högern och lade ihop ett och ett: Problemet med ojämlikhet, konsekvenserna av en avlägsen urban elit som gärna uppfostrar förment barbariska och mindre vetande väljare är explosiv. Sent omsider inser även den gamla högern detta.
Att se vad denna pågående ideologiska workshop inom högern landar i är ännu för tidigt att säga. Men det går redan att se resultaten i länder som Nederländerna, Sverige, Italien och Frankrike. Den gamla högern har fått släppa en del av sina stora projekt samtidigt som högerpopulisterna – likt Italiens premiärminister Giorgia Meloni – har filat ned de skarpaste kanterna.
Frågan är nu vad som är den motsvarande transformationen som sker till vänster? Kommer den att ärva det gamla liberala högerprojektet och hålla det vid liv eller genomgår den en metamorfos i likhet med den som högern just nu genomgår?
Adam Cwejman, chef för ledarredaktionen på Göteborgs-Posten
