Det finns inga eviga krig, skriver Magnus Nilsson som berättar om när han och Margot Wallström besökte Palestina samt vad som krävs för att uppnå fred.
Året var 2016. Två år tidigare hade Sverige erkänt Palestina. Jag reste med utrikesminister Margot Wallström som politiskt sakkunnig till Palestina. Resan var minutiöst planerad. Förhoppningen var att besöka både Israel och Palestina. Det gick inte. Få israeliska politiska företrädare var beredda att ta emot ett land som nyligen erkänt Palestina.
Vi besökte därför Västbanken, ett besök till Gaza var omöjligt och Israel gav vid tidpunkten heller inte svenska diplomater tillträde till Gaza. Det visade sig att det skulle dröja ytterligare fem år, till 2021, innan den politiska atmosfären tinat tillräckligt för att dåvarande utrikesminister Ann Linde skulle tas emot av en israelisk utrikesminister.
Det är ett ofattbart hat som nu visar sig på bägge sidor efter Hamas vedervärdiga angrepp då 1400 israeler dödades samt de kidnappningar som slagit familjer i spillror. I det efterföljande kriget uppskattas i skrivande stund över 14000 palestinier ha dödats, varav 5800 barn.
Det är svårt att veta exakta siffror i en pågående konflikt men klart är att den humanitära situationen är bortom horribel. Samtidigt är detta bara den yttersta konsekvensen av ökad polarisering, extremism och ett mellanfolkligt hat som har växt sig starkare under decennier.
När vi besökte Västbanken gick det nästan att ta på uppgivenheten och den misstro som fanns mot såväl ockupationsmakten som det palestinska ledarskapet i Ramallah. Inristningen på en stenvägg söder om Jerusalem var talande ”There will be no miracles here.” Jerusalem har enligt FN:s delningsplan från 1947 fått statusen som Corpus separatum, dvs. en stad som ges en unik internationell status, särskild från omgivande stater eller territorier.
Jerusalem skulle enligt detta styras under det internationella samfundets överinseende och inte tillhöra vare sig den arabiska eller judiska befolkningen. Den visionen ter sig alltmer som en hägring efter Israels ockupation och staden som borde kunnat symbolisera religiös och folklig förståelse är snarare exempel på motsatsen.
I sammanhanget kan man då fråga sig om det svenska erkännandet av Palestina var för tidigt. Många ledarsidor hävdare det. Jag skulle snarare säga att det kom för sent. Det internationella trycket på Israel att finna en politisk lösning hade redan falnat och än i dag finns det inget land som är tydligt ledande i arbetet för en fredlig lösning. I dag har cirka 140 länder erkänt Palestina och 160 länder staten Israel.
Hamas förhoppningar att kriget skulle få spridning från Gaza till de kringliggande länderna kommer inte ur ett vakuum. Abrahamavtalen som Israel sedan 2020 slutit med fyra arabiska länder i Mellanöstern och Nordafrika har bidragit till normaliserade relationer, vilket bidragit till avspänning, trots Irans motstånd.
Många hoppades också att dessa avtal skulle leda till förbättringar för palestinierna samt normaliserade relationer även med Saudiarabien, men båda dessa förhoppningar har ännu så länge kommit på skam.
Palestina har en ung befolkning, med närmare 40 procent under 14 år.
Hamas trodde säkerligen att Irans känsla av otrygghet skulle förmå dem att övertyga den Iranstödda terrororganisationen Hizbollah att blanda sig i kriget. Även om situationen på gränsen mellan Israel och Libanon är mycket spänd och osäker, verkar det i nuläget varken ligga i Hizbollahs eller Irans intresse att eskalera till ett fullskaligt krig. Men situationen kan snabbt förändras. Ett regionalt storkrig skulle få oöverblickbara konsekvenser och måste givetvis undvikas. Annars riskerar dödstalet att räknas i hundratusental.
Palestina har en ung befolkning, med närmare 40 procent under 14 år. Hög arbetslöshet, fattigdom, rasism, bristande välfärd drabbar barn och ungdomarna värst. De unga jag träffade var känslomässigt ofta någonstans mellan likgiltighet och uppgivenhet. Man hade lågt förtroende om det egna palestinska ledarskapet men heller inga illusioner att behandlas rättvist av Israel.
Att finna en väg mot en tvåstatslösning verkade hopplöst, samtidigt som få trodde på en rättvis enstatslösning. Jag träffade ingen som trodde att palestinier skulle ges samma rättigheter som israeliska medborgare.
Diskrepansen mellan det lokala ledarskapet, ockupationsmakten Israel och den palestinska befolkningen är avgrundsdjup. Hamas angrepp och mord i Israel har inneburit att den lilla del av Israels befolkning som tidigare visat förståelse för palestiniernas sak nu krympt till intet.
Så finns det i allt detta någon väg framåt?
Det finns en gräns för det mellanmänskliga och när denna gräns passerats är vägen tillbaka lång. Och det är därför vi inte kan blicka bakåt utan måste se framåt, i stället för att gräva i historieböckerna och tävla om vem som var där först.
Så finns det i allt detta någon väg framåt? Att söka sig tillbaka till forna överenskommelser eller löften om lösningar innebär bara återvändsgränder. Kanske är det just i krigets fasor som vi kan förmå oss att hitta nya lösningar. Dag Hammarskjöld ska en gång ha sagt att “The United Nations was not created in order to bring us to heaven, but in order to save us from hell.” När Israel-Palestina-konflikten nått mänsklighetens egna helvete för både israeler och palestinier så kanske nya alternativ öppnar sig.
På sikt måste hela regionen hitta säkerhetslösningar som garanterar stabilitet mellan de stora staterna, inget annat kommer kunna skapa förutsättningar för det palestinska folket. I ljuset av detta är Abrahamavtalen en positiv utveckling som förhoppningsvis kan lösa andra politiska knutar. Vilka uppoffringar eller krav som palestinierna väljer att ställa i förhållande till Israel och vad Israel måste ge upp för att vinna palestiniernas förtroende måste vara upp till parterna.
För det finns inget tvivel om att det ligger i Israels egenintresse att verka för någon form av tvåstatslösning. En enstatslösning med demokratiska rättigheter för samtliga invånare innebär att Israel, med en befolkning med judisk majoritet, skulle riskera att bli minoritet i sitt eget land. Detta eftersom palestinierna rent demografiskt snart skulle bli fler. Alternativet är ockupation eller en stat där invånarna har olika rättigheter, något som inte heller skulle ge Israel någon långsiktig säkerhet.
Inget av alternativen med en enstatslösning framstår som särskilt attraktiv för vare sig israeler eller palestinier. Tyvärr såg jag under mina besök en utveckling i allt snabbare takt mot en situation där tvåstatslösningen inte längre var möjlig. Med 700000 bosättare på Västbanken och kringskurna rättigheter för palestinierna är frågan om vi inte redan är där.
Om så är fallet måste vi komma överens om vad som behöver göras för att skapa rimliga förutsättningar för en rättvis och hållbar fred. Val i hela Palestina är nödvändigt, reformering av plo likaså och kamp mot korruptionen centralt, liksom bättre förutsättningar för ett effektivt styre och ett förbättrat ansvarsutkrävande.
Palestinska myndigheter måste moderniseras, visa att de är funktionsdugliga och demokratiska. Utan sådana reformer kommer det folkliga stödet hos palestinierna aldrig återvända och risken är att rörelser som Hamas växer sig allt starkare. I allt detta kan Sverige såväl utrikes- som biståndspolitiskt spela en viktig roll.
Men först, innan vi når dit, måste kriget i Gaza upphöra, gisslan släppas fri, humanitär hjälp nå de behövande och någon slags temporär lösning för Gaza komma till stånd. I den frågan är inte nya visioner det mest brådskande utan internationella insatser för att stoppa det fruktansvärda dödandet av civila.
Det finns inga eviga krig och så kommer det också vara i konflikten mellan Israel och Palestina. Frågan är bara vilket slut vi ser framför oss och hur det israeliska och palestinska folket ska kunna leva sida vid sida, i fred och försoning, oavsett statsform.
Text: Magnus Nilsson, tidigare statssekreterare på UD
