I sin nya bok hävdar Per Ewert att Socialdemokraterna fick Sverige att glömma Gud. Men Gud finns kvar – det är gudsbilden som förändrats, skriver Joel Stade. Ewert hittar dock något intressant i 1960-talets individualistiska vändning.
Första gången statsminister Per Albin Hansson träffade pingströrelsens grundare Lewi Pethrus var orsaken bowling. Året var året 1943. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm hyrde ut lokaler till Hanssons bowlingsällskap, men ville säga upp kontraktet då verksamheten störde sammankomsterna.
I egenskap av den mest namnkunnige av bowlarna sökte regeringschefen upp pingstledaren Pethrus i syfte att beveka honom.
Efter mötet skrev Hansson i sin dagbok att Pethrus gett ett intelligent intryck och att han saknade de drag som man ”i allmänhet förbinder med svavelsepredikanter”.
Anekdoten återfinns i ”Landet som glömde Gud” av forskaren och debattören Per Ewert. Parallellt med boken har Ewert disputerat. Boken är populärvetenskaplig, men frukten av Ewerts akademiska verksamhet.
Argumentation i ”Landet som glömde Gud” är enkel: I undersökningen World Values Survey intar Sverige en extremposition som världens mest individualistiska och sekulära land. Sverige har präglats av socialdemokratins unikt starka ställning under 1900-talet.
Här finns ett samband och Ewert vill klarlägga det. Partiet lyckades förändra landet genom att ta sig an kyrkan, skolan och familjen. Det var också härigenom som Socialdemokraterna fick Sverige att glömma Gud, enligt författaren.
Somliga socialdemokrater torde nicka gillande åt Ewerts tes. Andra gillar den inte. Socialdemokratin har alltid bestått av både ateister och troende – kulturradikaler, frikyrkliga broderskapare, svenskkyrkliga och en och annan präst. Och de senaste decennierna av allt fler muslimer och andra trosbekännare.
Enligt valforskarna på Göteborgs universitet var Socialdemokraterna till och med största parti bland flitiga gudstjänstbesökare i valet 2022. Av personer som besöker en gudstjänst minst en gång i månaden röstade 25,7 procent på S. Tvåa kom KD med 18,6 procent.
Ewert har tveklöst spenderat åtskilliga timmar i arkiven och han tecknar personporträtt som fördjupar förståelsen för viktiga aktörer. Men tesen övertygar inte.
I ett land som Storbritannien, där det konservativa partiet spelat samma dominerande roll som Socialdemokraterna i Sverige, har sekularisering och individualism också kommit att prägla samhället. Landet har förvisso kvar statskyrkan, men andelen av befolkningen som går i kyrkan är ungefär lika stor – eller liten – som här. Likheten är påfallande, trots olika färg på de maktbärande partierna.
Många möter hellre Gud i granskogen än i katedralen.
Detta pekar på att det är den västeuropeiska varianten av moderniteten, snarare än ett enskilt politiskt parti, som lett till det sekulärindividualistiska tillstånd som Ewert undersöker.
Per Ewert konstaterar att jordmånen för en traditionell kristendom är dålig i det individualistiska Sverige där hierarkier betraktas med misstänksamhet. Gud som upphöjd domare, kristendomens löfte om ett evigt liv och en bokstavstrogen förståelse av Bibeln har tonats ned, både i Svenska kyrkan och i stora delar av frikyrkan. Men kristendomen är inte avskaffad.
Svenska kyrkan har 5,5 miljoner medlemmar och vanliga svenskar besöker gudstjänster under allhelgonahelgen, till första advent och vid dop, vigslar och begravningar. Många möter hellre Gud i granskogen än i katedralen.
Guds kärlek har blivit det centrala budskapet och Guds kärleksfulla närvaro i världen och vardagen har ersatt den upphöjde domaren. Båda gudsbilderna har stöd i Bibeln och i kyrkans tradition. Landet glömde inte Gud, snarare den traditionella gudsbilden.
Att kyrkan fjärmat sig från en traditionell kristendom lägger Ewert Socialdemokraterna till last: Kyrkan präglas av en ”inre sekularisering”. När det gäller frågan om att öppna prästämbetet i Svenska kyrkan för kvinnor på 1950-talet – det exempel som utvecklas i boken – körde onekligen den världsliga makten med Socialdemokraterna i spetsen över det konservativa ledarskapet i kyrkan.
Men tar man ett steg tillbaka och breddar perspektivet till synen att individens erfarenhet är den främsta källan till kunskap om Gud är det snarare akademiker som drivit på utvecklingen.
Det var inte ett politiskt parti utan tyskfödda teologer som Friedrich Schleiermacher (1768–1834), Albrecht Ritschl (1822–1889), Adolf von Harnack (1851–1930) och Paul Tillich (1886–1965) som stöpte om de protestantiska kyrkornas teologi.
Det är möjligt att utvecklingen kan beskrivas som inre sekularisering, men den har mycket lite med socialdemokratisk kyrkopolitik att skaffa.
Mest intressant i Ewerts bok är resonemangen om autonomi och individualism och vilka konsekvenser de idealen får för samhällsutvecklingen. ”Landet lagom” finns inte – Sverige är extremt. Hur ser förutsättningarna för gemenskap och en föreställning om helighet ut i detta land?
I likhet med många andra noterar Per Ewert 1960-talets vändning mot individen som ett avgörande skifte. Sverige förändrades i grunden och tro, kyrka och gudsbild är inget undantag. De första decennierna kunde skiftet kännetecknas som vänster, med kritik mot förtryckande hierarkier och kamp för frigörelse.
Det verkar som om både kristendomens och vänsterns kris har sin rot i samma skeende.
Men den nya individualismen var också en nödvändig förutsättning för nyliberalismen. Högerns ”Satsa på dig själv”-samhälle faller utanför Ewerts undersökning, men är också frukten av 1960-talets kulturella skifte.
Ett samhälle präglat av den materialistiska och egoistiska nyliberalismen är en fientlig miljö för både kristendomens solidaritetstanke och vänsterns jämlikhetssträvanden.
Det verkar som om både kristendomens och vänsterns kris har sin rot i samma skeende.
Den bowlande statsministern Hansson med visionen om folkhemmet är den socialdemokrat som möter störst sympati i boken. Nu verkar socialdemokratin vara på väg att vända åter till hans ideal om samhällsgemenskap. Begreppet är centralt i partiets pågående politikutvecklingsprojekt – fyra av arbetsgrupperna har det i sitt namn.
För en rörelse som funderar över vad som gick förlorat genom de ”ultraprogressiva” åren på 1960-talet kan Ewerts bok utgöra nyttig läsning.
Joel Stade, medlem i Tidens redaktion
