Högerns småpartier befinner sig i en existentiell kris – men vad vill de egentligen? Daniel Johansson har läst deras parti- och principprogram och finner partier på glid.
Under många år var de tre och lätta att hålla reda på. Föregångarna till Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna var Sveriges borgerliga partier. Sedan blev de fyra med Kristdemokraterna. Men deras inbördes ideologiska positioner var tämligen stabila:
C och L låg närmare mitten, M bemannade högerflanken och KD svävade däremellan som en något rastlös version av den helige ande.
Så var det i alla fall fram till Reinfeldtåren. Moderaterna tog ett kliv mot mitten medan framför allt Centerpartiet men även Liberalerna drog sig högerut. Kristdemokraterna fortsatte att sväva runt. Var står de mindre partierna till höger i dag, ett drygt decennium senare?
Det kan vara värt att pausa där och reflektera över terminologin. I maj 2023 anordnade Timbro seminariet ”Vem ryms i borgerlighetens tält? ”Då beskrev Matilda Molander, chefredaktör för Liberal Debatt, borgerligheten så här:
Ett politiskt projekt, inte en rörelse, som har individen och familjen, inte nationen eller klassen, för ögonen.
Det är en briljant definition, och utgår man från den har borgerlighetens stjärna slocknat i den svenska partirymden. Den dog när Kristersson, Busch och Pehrson satte sig i Åkessons knä.
I stället för en borgerlighet med M, C, L och KD finns det en ny svensk höger som består av M, SD och KD. Till den är Liberalerna hårt knutna, i varje fall organisatoriskt. Centerpartiet har som bekant valt en annan väg. Den här texten handlar därför om L och KD. Vilken är deras ideologiska kärna?
Har de en oberoende idéutveckling eller tvingas de ta den nisch som blir över när de stora partierna, Moderaterna och Sverigedemokraterna, har mutat in sitt revir?
Och vad har L och KD att säga om sig själva?
I Liberalernas partiprogram som senast reviderades 2021 formuleras partiets ideologiska kärna så här:
”Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser.” … ”Alla ska ha jämlika möjligheter att göra sina egna livsval och utvecklas som självständiga individer. Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av politiker. Liberal rättvisa handlar om lika förutsättningar, inte om lika resultat.” …
”Det socialliberala uppdraget är att förbättra varje individs livschanser genom att utjämna de förutsättningar som befinner sig bortom den enskildes kontroll.”
I partiets valmanifest från 2022 är hisspitchen:
”Liberalerna är partiet som sätter skolan först och har lösningarna på segregationen och otryggheten. Vi är partiet som vet att mer kunskap i skolan i dag hindrar brotten och skapar jobben i morgon. Och vi är partiet som vet att klimathotet måste mötas med teknik och framtidstro.”
Å andra sidan är någon verklig socialliberalism svår att skönja i Liberalernas partiprogram
Generellt får både partiprogrammet och valmanifestet beskrivas som traditionellt liberala – om än klart högerlutande. Partiet verkar visserligen förvirrande nog vilja bekänna sig som både liberalt och socialliberalt på en och samma gång – vilket är ungefär lika ologiskt som om KD skulle kalla sig både lutherskt och katolskt.
Å andra sidan är någon verklig socialliberalism svår att skönja i Liberalernas partiprogram. En utvecklad kritik mot inte bara offentlig utan även privat maktkoncentration saknas, och skattepolitiken blir nästan tragikomisk.
Liberalerna slår fast att skattesänkningar inte ska finansieras ”genom sänkta ambitioner i välfärdspolitiken”. Hur nu det ska gå ihop med programmets krav på bland annat sänkt bolagsskatt, inkomstskatt, reavinstskatt och reklamskatt samt utökad avdragsrätt för arbetsintensiva verksamheter, forskningsstöd, kultursponsring och gåvor.
För att inte tala om kravet på ett nytt grundavdrag för kapitalinkomster och på att alla höjningar av miljöskatter ska kompenseras med skattesänkningar på annat håll.
Bilden av L som högerliberalt bekräftas av The Chapel Hill Expert Survey, ett internationellt forskningsprojekt som sedan 1999 skattar europeiska partiers ideologiska positioner. I den senaste undersökningen från 2019 hamnar Liberalerna på 7,1 på en ekonomisk vänster-högerskala där 0 är maximalt vänster och 10 är maximalt höger.
Därmed står svenska L längre till högre än två av tre av sina europeiska systerpartier. Svenska Socialdemokraterna placeras på 4,1 och Moderaterna på 7,7. Sverigedemokraterna får 5,6.
Enligt Chapel Hill-studien ligger KD på 7,2. Av Europas 15 kristdemokratiska partier är det bara tre som står längre till höger. Exempelvis får tyska CDU 5,9 på skalan. Till och med bayerska CSU (6,4) är ekonomiskpolitiskt mer vänster än Buschs parti. I alla fall hittills; CDU/CSU drar sig till höger och KD har nyligen öppnat för en mer offensiv investeringspolitik.
Hur uttrycker då Kristdemokraterna sin ideologiska hemvist i sitt principprogram från 2015? Medan Liberalerna sammanfattar liberalismen på en och en halv sida ägnar KD 18 tätskrivna blad åt sin värdegrund. Följaktligen blir den svår att summera.
Några nyckelbegrepp är dock personalismen, förvaltarskapsprincipen, naturliga gemenskaper och solidaritetsprincipen. Den som läser programmet känner igen klassiskt socialkonservativa värderingar: ett slags moralism med medmänsklighet. Alla ska veta sin plats men samhället ska måna om de svaga.
Kristdemokrati beskrivs som ”demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen.”
Enligt partiets människosyn är människan rationell och förnuftig. Därför har hon ”möjlighet att välja mellan gott och ont” och är ”moraliskt ansvarig” för sina handlingar. KD betonar vidare att varje person har ”ett ömsesidigt beroende med andra”. Partiet kallar detta för personalism.
Med förvaltarskapsprincipen menar Kristdemokraterna att människan har ett förvaltarskap såväl över materiella som andliga värden. Miljön och andliga och kulturella värden ska värnas. KD anser att ”en socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi” … ”ger goda politiska förutsättningar för ett gott förvaltarskap.”
Kristdemokraterna ser familj, släkt och vänner men även grannskap, föreningar och trossamfund som naturliga gemenskaper. Partiet anger att ”de utgör stommen i samhället”. Samtidigt förespråkas en solidaritet som utgår från den gyllene regeln – ”allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem”.
Denna sägs gå bortom de naturliga gemenskaperna. KD definierar solidaritetsprincipen som ”en strävan efter social rättvisa, det vill säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda.”
Principprogrammet är hela 156 sidor långt, men valmanifestet från 2022 är desto kortare med sina tio luftiga dito. KD checkar av sina fyra prioriteringar – vården, tryggheten, hjärtlandet och de äldre – så här:
”Vi prioriterar vården, för alla dem som lider i väntan på vård. Vi prioriterar samhällets äldsta och yngsta, de som inte längre orkar höja sin röst eller ännu inte lärt sig att använda den. Vi prioriterar lantbruket, det som sällan syns i media men som producerar vår mat. Vi ser den som bor utanför storstäderna och är beroende av sin bil. Vi prioriterar tryggheten, vi är redo att bekämpa brotten. Vi ser den som drabbats av elfattigdom” …”I Sverige ska vi ha råd med värme. Både den värme som kommer från element och den som kommer från mänsklig gemenskap.”
Möjligen med undantag för kapitelrubriken ”Människan – ängel eller best?” (jo, det frågar sig faktiskt partiet) är stilnivån hög i Kristdemokraternas principprogram. Det är mer än man kan säga om efterlevnaden. KD är inte ideologiskt det lamm som programmet ger sken av – snarare en ulv. Knappast något annat politiskt parti ligger så långt från linjen i sitt tyngsta idédokument.
I dag finner den som letar efter kristdemokratisk omsorg om naturens resurser sänkt bensinskatt. Den som söker solidaritet finner sänkt stöd till sjukvården. Den som värnar om naturliga gemenskaper finner neddraget stöd till bildningsförbunden.
Enligt KD är varje människa moraliskt ansvarig för sina handlingar. Frågan blir: Hur ska Ebba Busch dömas för det hätska tonläge i svensk politik som hon har bidragit till? Är det inte folksamlingar som ska beskjutas så är det Magdalena Andersson som ”banat väg för antisemitismen” och Stefan Löfven som med ”berått mod” lät coronaviruset sprida sig i Sverige.
Samtidigt håller spaningen från Reinfeldttiden
Om Liberalerna med stor vånda har inordnat sig i högerburen så har Kristdemokraterna slängt upp dörren på vid gavel. Partiet är dock inte fullt enligt – ministrarna Jakob Forssmed och Acko Ankarberg Johansson får alltid något plågat i blicken när de påminns om marschen mot SD.
Det finns en konfliktlinje i både L och KD, men den går inte främst längs vänsterhöger-skalan, utan GAL/TAN. För övrigt understryker förekomsten av detta öppna ideologiska sår att de flesta politiska betraktelser är färskvaror. Vi vet inte var KD – eller Liberalerna – kommer att vara om tio år.
Samtidigt håller spaningen från Reinfeldttiden. Det är de stora drakarna till höger som definierar utrymmet för de små på samma planhalva. Men på två litet motstridiga sätt: Å ena sidan anammar småpartierna ofta en högljudd stil för att tränga igenom bruset. Å den andra hamrar de egentligen inte ut en egen ideologisk nisch.
När Nya Moderaterna pressade L och C åt höger krympte avståndetmellan partierna. Sverigedemokraternas tillväxt har gjort Kristdemokraterna skrikigt men idémässigt mer likt SD. I förhållande till andra högerpartiers SD-anpassning gick KD före, men det var likafullt en anpassning.
Ebba Busch var först med att bli eftertrupp.
Daniel Johansson, medlem i Tidens redaktion
