Jag har ägnat åtminstone tio års studier av Moderaterna och den svenska högern och brukar inbilla mig att jag känner detta parti och dess omgivningar rätt hyggligt.
Mina kontakter med denna befolkningsgrupp har också övertygat mig att de i stort sett är lika hyggliga demokrater som sossar. Fast bägge dessa partistammar misstror varandras egentliga pålitlighet när det gäller det öppna samhället. Deras misstänksamhet mot varandra är i huvudsak fel.
Men. Bägge partierna har samtidigt slaggprodukter från gamla tider som ibland går i dagen. Det finns folk i arbetarrörelsen som ser en framtid där staten och samhället smälter samman till en organism som lyfter mänskligheten in i ett klasslöst nirvana, ett pastellfärgat paradis där all ondska är förpassad till historiens sophög.
Och det finns i Moderaternas närhet ett högermummel om demokratins brister, behovet av upprensning, förblindat tjat om jävla facket och sossepampar, klagomål på att enfaldiga väljare låter sig luras av löften från den offentliga sektorn, om mittenpartiernas svekfullhet och en hel del reaktionära nationalistiska drömmar om att ta revansch på Ryssland och åter vattna hästarna vid Nevas stränder.
Det har som sagt varit ett mummel, från en mindre grupp medlemmar eller sympatisörer. Men de har hållits korta av partiet. Allt som påminde om tiden före demokratins genombrott har effektivt filtrerats bort. I grunden så valde Moderaterna demokratin på 30-talet. De avvisade nationalsocialismen, dels för att den var odemokratisk, dels för att den var ”osvensk”.
Ute på fältet har exempelvis ungdomsförbundet varit en stridslinje mot mörka, mer eller mindre bruna strömningar, och alltför överdrivna nationalistiska eller svensk-patriotiska uttrycksformer har dämpats.
Bland de etablerade Moderaterna har etiketten på dessa reaktionära krafter bland annat varit ”dumhöger”. Eller om de talar om sig själva, ”lastbilshöger”. (För övrigt har Socialdemokraterna en liknande informell beteckning på sina kverulanter, ”dumsosse” eller ”stalinist” förekommer i internlingot.)
Sverigedemokraterna kan ur detta perspektiv ses som en organisation för den tidigare marginaliserade ”dumhögern”. Den har fått växtkraft genom den friktionsvärme som moderniseringen inneburit – där globalisering, folkvandring, kunskapssamhälle, digitalisering, hbtq-rörelser, urbanisering, feminism etc. – förvandlat samhället i vad som måste betraktas som en samhällsrevolution.
Kombinerat med de etablerade partiernas oförmåga att initialt ens erkänna bekymmer med exempelvis migration och kriminalitet, än mindre göra något åt problemen, har ett gigantiskt möjlighetens fönster öppnats för denna höger.
De kan liknas vid dessa märkliga växter som kan ligga i träda i hundratals år, för att sedan, vid en skogsbrand, komma upp ur jorden. Mest känd är ”brandnävan”. Åsikterna har funnits, antingen i någras minne, eller i skrifter och urkunder. Men nu, med en förändrad tidsanda, växer de fram igen.
Det som nu händer har beskrivits som ”Moderaternas 1968”. Det som hände då var att Socialdemokraterna, ställd inför vänstervågen, fick en svår utmaning. Skulle partiet välja att anpassa sig till radikalismen och försöka fånga upp vänstervågen? Eller skulle partiet stå fast vid sin försiktiga gråsossiga linje?
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
