Kriget i Ukraina har nu pågått i över 600 dagar, men Putin ger sig inte. Inga Näslund skriver om Peter den store, drömmen om det ryska imperiet och vad fred med Ryssland förmodligen innebär.
Den sjunde oktober 2023 fyllde Vladimir Putin 71 år. Hur han firade? Enligt Tass, Rysslands informations- och telegrambyrå, arbetade han (trots att det var en lördag, vilket Tass påpekar) ”tillsammans med sina kazakiska och uzbekiska motsvarigheter Kassym-Jomart Tokajev och Shavkat Mirzijojev vid en ceremoniell lansering av ryska gasleveranser till Uzbekistan via Kazakstan.”
På annat håll bröt Hamas vapenvilan med Israel genom att genomföra en blodig terrorattack, som omedelbart eskalerade konflikten mellan Israel och Palestina och vände världens ögon bort från Putins orättfärdiga krig i Ukraina. Också säkert en födelsedagspresent som Putin önskat sig.
Kriget, eller som Putin vill kalla det, den militära specialoperationen, för att ockupera Ukraina, som han hade tänkt skulle ta tre dagar, har nu pågått mer än 600 dagar, snart två år. Hösten 2021 pågick förberedelserna, trupper flyttades, döds- och arrestlistor upprättades, poster i den nya ryssvänliga regering som skulle tillsättas när Zelenskyj var död eller hade flytt var bortlovade.
Trots detta vill varken världen i stort eller ryssar och ukrainare i gemen tro på att ett krig faktiskt skulle starta: så dum kunde väl Putin inte vara?
Förstod han inte att Ukraina inte var samma land som före 2014, då man kunde tala om en splittring och om att vissa, i vissa delar av landet, kanske hellre ville tillhöra Ryssland (även om folkomröstningen 1991 om självständighet var entydig: ukrainarna ville ha ett eget, självständigt, land.)
Putins dröm är inte bara att ”ena Ryssland” och återupprätta imperiet. Han vill också utöka det
Åtta år av rysk ockupation av Krym och stora delar av Donetsk/Luhansk hade förändrat den bilden. Ukraina var mer enat och Europavänligt än någonsin, och de ryska trupper som rullade in i gryningen den 24 februari 2022 möttes inte med traditionellt bröd och salt (som när trupperna ankom till Belarus) utan med beslutsamt motstånd.
Man lyckades inte ockupera Kyjiv, Zelenskyj flydde inte, utan steg upp som en av samtidens stora krigsledare, en symbol för det obrutna ukrainska motståndet.
Jag har tidigare i tidskriften Tiden (nr 4/2021) skrivit om Putins fascination för sina föregångare, de ryska tsarerna. Hans beundran för Ivan den förskräcklige, som ”enade Ryssland” – läs koloniserade grannländerna.
Det var dock först i början av 1700-talet som omvärlden, Sverige inräknat, började kalla Moskovien (furstendömet Moskva) för Ryssland. Tsaren då hette Peter den store, och även han är förstås en förebild i dagens Kreml.
Ukraina var högst närvarande i de krig som ledde till Rysslands födelse som stormakt – på bekostnad av Sveriges anspråk på samma titel. Karl XII slöt en allians med den ukrainske kosackledaren Ivan Mazepa, något som ledde till att
Moskva skickade sina trupper för att bokstavligen jämna kosackernas huvudstad Baturin, i nuvarande norra Ukraina, med marken. Alla i staden dödades. Mazepa var inte där, han dog senare efter Poltava när han och Karl XII flytt till Bender.
Kanske ser Putin sig själv som en modern Peter den store, och Zelenskyj som en nutida Mazepa. De ryska soldaterna i Ukraina fullföljer i alla fall den ryska arméns strategi som präglat den under alla krig den deltagit i: förstöra, döda, våldta, plundra. Som om 1900-talet inte hänt, och som om Genèvekonventionen inte existerar.
Putins dröm är inte bara att ”ena Ryssland” och återupprätta imperiet. Han vill också utöka det – i alla fall om man lyssnar på Kreml-tv:s propagandister. Den ryska världen ska sträcka sig från Lissabon till Vladivostok. Den ska styras av de gamla fina ortodoxa idealen – Moskvaortodoxa kyrkan tar aktiv del i styret av landet och välsignar bokstavligen kriget.
Ingen västlig dekadens och feminism, barnen uppfostras till soldater redan på dagis. Bilderna på små förskolebarn i ryska uniformer bekräftar det auktoritära Rysslands utveckling till fullfjädrad fascistisk stat.
När jag skrev om Putin för två år sedan och om hans beundran för Ivan den förskräcklige, var det ett exempel på en rysk absurditet, något att skratta åt. Två år senare fastnar skrattet i halsen, när man ser förstörelsen i Ukraina, läser siffrorna på döda i kriget.
Putin ger sig dock inte. Han fortsätter sitt orättfärdiga krig.
Kriget i Ukraina är också vårt krig, och vi får inte låta oss distraheras.
Gärna med en tid av fred – kampanjen för fredsförhandlingar, att Ukraina ska ge upp de nu ockuperade områdena i utbyte mot fred pågår för fullt. Men en fred med Ryssland nu, Ryssland som hittills brutit mot alla avtal de ingått med Ukraina, innebär bara en respit för Putin så han kan fylla på armén och stridsvagnsflottan.
En fred nu skulle också innebära att Ukraina överger de sina som befinner sig i ockuperade områden, överger dem som sitter fängslade och torteras, de som förts bort mot sin vilja.
Förbered er på fler uppflammande konflikter runt om i världen – ryssarna samarbetar nu med Iran och Nordkorea och har sitt finger med lite överallt på alla kontinenter. På närmare håll är det lätt att spåra rysk påverkan i pågående valrörelser i Europa, och i försöken att destabilisera våra fria demokratiska länder.
Kriget i Ukraina är också vårt krig, och vi får inte låta oss distraheras.
Inga Näslund, programhandläggare Olof Palme international Center
