Johan Sjölander har läst en nyutgåva om den franske författaren Albert Camus och påminns om varför Camus är en favorit, och på vilket sätt det personliga blir politiskt.
När jag ser att Jenny Maria Nilssons bok om den franske författaren Albert Camus, ”Varken offer eller bödel”, har kommit ut i nyutgåva måste också jag skriva om Camus. Det har med tidsandan att göra. Zadie Smith har kallat den franske Nobelpristagaren för den minst cyniska människa som levt.
Jag är uppväxt i en ironisk generation och lever i en tid där godhet blivit ett skällsord. Jag behöver Camus för att kunna andas. Kanske skulle vi alla behöva honom.
”Varken offer eller bödel” är en fin bok. Vackert skriven. När jag läser tänker jag att kärleken till språket är något som för dem samman, författaren och den hon skriver om.
Nilsson behandlar Camus som filosof, något han aldrig sade sig vara. Men hon får ihop det elegant. ”Camus är författaren vars litteratur alstrade en filosofi som påvisade den sekulära världens helighet och moral”, skriver hon.
Så vill jag använda Camus. Som en slägga mot själva denna tid vi lever i.
Det är alldeles sant. Men vad är filosofi? De frågor Nilsson söker svar på i Camus texter är de klassiska. Hur ska vi göra rätt? Hur ska vi orka leva? Vad är ett gott liv? Jag tänker på de gamla grekerna. Pierre Hadot har fångat det där i sin ”Vad är antikens filosofi?” Hans poäng är att filosofi på den tiden var något annat än det är i dag. Det var inga teoretiska övningar djupt inne i universitetens mörkaste seminariesalar. De förkristna tänkarna levde sina idéer. Filosofi var på riktigt.
Så vill jag använda Camus. Som en slägga mot själva denna tid vi lever i. Mot det självgoda, arroganta, mot det bittra och krampaktigt machismo. Jag vill lyfta fram det politiska inte i uppifrån konstruerade ideala system utan i en gemenskap underifrån, alltid revolt, men aldrig revolution.
Det handlar någonstans om att möta fördumningen och förytligandet som präglar vår tid med något annat än elitism. Jag tyr mig till det där Nilsson också fångar om att Camus aldrig riktigt passade in bland den parisiska intelligentsian, även om han blev en del av den. Det handlar någonstans om klass, och om plats, om att hålla fast vid den du var. Vid Algeriet, den ensamstående mamman, arbetarklassbakgrunden, bildningsresan.
Poängen med Camus, och här är vi tillbaka hos de gamla grekerna, är att han står för ett allvar. Han är på riktigt. Han sätter människorna framför systemen, de abstrakta principerna. Visst är rättvisan där, vibrerande, ständigt närvarande, det finns en sådan tydlig moralisk nerv. Men det är en rättvisa av och bland människor.
Camus tillhör den stora generationen franska efterkrigsförfattare. Till skillnad från exempelvis Jean Paul Sartre hade han rätt. Stod upp mot nazisterna, aktivt, under kriget. Genomskådade Sovjetbarbariets fasor. Tog ställning mot dödsstraffet. Kanske hade han till och med rätt om Algeriet, även om juryn fortfarande är ute i den frågan (och det förtjänar en egen text).
Det finns dessutom så mycket i personen Camus som är lätt att tycka om. Han var snäll. Hjälpte, Nilsson gör en rolig poäng av dubbelheten i detta, sin hushållerska att bädda sängen. Växte upp i fattiga förhållanden i Algers arbetarkvarter. Hedrade, nej, älskade sin mor.
När han fick Nobelpriset valde han med all rätt att lyfta fram sin gamle lärare, han som besökte familjens hem när han fick klart för sig att unge Albert förväntades avsluta sina studier och börja arbeta i stället. Förklarade för mor Camus att så skulle det inte bli. Grabben skulle plugga vidare.
Camus var politisk ut i fingerspetsarna men han föraktade politiken som verksamhet. Den krockade med hans kärlek till sanningen. För Jenny Maria Nilsson är detta ett enkelt konstaterande. Själv tänker jag att Camus hade fel här. Samtidigt pekar hans liv och gärning på en spänning som är på riktigt, en som jag själv brottas med. Att organisera sig politiskt, gå med i ett parti, kommer med en prislapp.
När man exempelvis tar plats i en kommunfullmäktigegrupp innebär det en kompromiss. Man får en plats runt bordet, rätten att säga sin mening, men man förbinder sig också att följa majoritetens uppfattning. På samma sätt som man förväntar sig att andra ska göra det om din linje gick igenom.
Och orsaken till att man gör det valet är insikten att det är nödvändigt om vi någonsin ska kunna komma någonstans, göra skillnad på riktigt. Camus väg var en annan. Som författare, intellektuell använde han den plattformen för att påverka. Valde att binda sig vid sanningen, sitt egna samvete.
Camus hjältar är ju genomgående motståndsmän. De vill egentligen inte förändringar, de tvingas till kamp för att kunna sätta en gräns. Revolten är en reaktion. Att försöka mildra plågor från pesten. Det kan tyckas icke-utopiskt, hudnära, men samtidigt är Camus själv medveten om att varje nej rymmer ett ja. Varför kan vi då inte tänka oss ett mer storslaget, utopiskt ”ja”, ett politiskt, på systemnivå?
Det är i det nära, lokala, kommunen, fackföreningen, men också i kulturen, hoppet står att finna.
Grundförutsättningen, grundproblemet, är naturligtvis att tillvaron, som Camus såg den, är absurd till sin karaktär. Hans verklighetssyn präglades av världskrigets fasor, Förintelsen, det institutionaliserade massmordet. Det finns en djup pessimism parad med en brännande människokärlek hos honom. Hur kan man ens tänka i termer av system eller utopier under de förutsättningarna?
Och det är heller inte det Camus gör. Han trodde inte på det absoluta. Men han hjälper oss att döma i det lilla. Och han säger oss att vi ska leva våra liv som om vi vore våra egna domare. Det är ingen storslagen politisk filosofi, ingen arkitektskiss på ett framtida drömsamhälle. Bara en moralisk hållning, ett sätt att vara i en värld som är både galen och vacker på samma gång.
Kanske, tänker jag, kan man på något plan förstå Camus skepsis mot politiken som verksamhet utifrån detta. Den moraliska revolten, den som aldrig förlorar fotfästet, den blir någonstans svårare att upprätthålla ju större skalan är, desto mer som står på spel. Vi rör oss liksom uppåt, bort från människorna, mot systemet, ju högre nivå vi befinner oss på.
Kan vi, trots allt, vaska fram någon sorts Camusk politisk filosofi i mer än en rent historisk mening, det vill säga, formulera någon typ av rättesnöre som vägleder oss framåt? En ledtråd finns i Camus magnifika essä ”Människans revolt”. Det handlar om plats, eller snarare om närhet.
Det är i det nära, lokala, kommunen, fackföreningen, men också i kulturen, hoppet står att finna. Som Camus skriver: ”fackföreningsrörelsen liksom kommunen är negationen av byråkrati och centralism till förmån för det verkliga”. Han talar bara om en kamp, en revolt, som går ”nerifrån och upp”.
Jag har lätt att känna igen mig i detta. Jag tänker på lokalpolitiker som Södertäljes Boel Godner, på hur vanliga arbetare tar fajten med Tesla och det globala kapitalet, på den småskaliga motståndskamp för ett faktiskt människovärde som bedrivs dagligen inom folkbildning och breddkultur. På byalaget som går samman för att rädda hembygden, på orten-poeter som sätter ord på utanförskapet, på facket i sommarland där ungdomar ges redskapen att stå upp för sina rättigheter.
Jag återvänder till Jenny Maria Nilsson. Det är en så fin bok. Hon gräver inte så mycket i detta mer konkret politiska. Fokus är det mänskliga. Hur ska vi leva?
Där finns en kärlek hos Camus till människan som hon är. I all sin banalitet. Det handlar om att göra det rätta, ja. Om att det inte finns några ursäkter. Men den största lärdomen kanske är en annan. Trots att världen ser ut som den gör.
Bli aldrig bitter. Älska världen, och ditt liv, men underkasta dig inte. Fortsätt din kamp, inte för abstrakta principer utan för konkreta människor, och gör det utan bitterhet. Och kanske är den insikten politisk om någon.
Eller som Camus själv uttryckte det. Vad ska man göra för att skapa en bättre värld? ”Att ge, om man kan, och inte hata, om man kan låta bli.”
Det är vackert, så.
Johan Sjölander, verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
