På en knökfull spelning bland gråtande män upptäcker Linus Glanzelius samtidspunk som kanske lyckas fånga tidsandan.
Kondensen var så tjock att droppar bildades på fönsterglaset. När de följde sin bana ner mot fönsterkarmen reflekterades scenbelysningens röda och blåa ljus. Den till klubblokal ombyggda sekelskiftslägenheten var knökad så till graden att golvet buktade. Luften vibrerade av förväntan och oförlöst ångest.
Några hundra (nästan uteslutande snubbar) var packade som makrillar. De flesta såg ut ungefär som jag: en blandning mellan reklamare, knegare och ljudtekniker. Skäggväxt under näsan och mössa på skallen.
Bandet var säkert två timmar sent, men ingen var sur. Jag föreställer mig att bandet ville kröka lite till. Det kunde publiken respektera.
Det blev ingen grandios entré. Mer som när några polare från gymnasiet äntligen skulle gå upp på scenen. Sångaren Karl Sundström tar kommando direkt och publiken går bananas. Jag får ta spjärn mot en dörrkarm för att inte rätt av flyga ut ur rummet.
”Jag vill ha det alla vill ha. Inte mer.
/ Dom säger att jag inte är unik. En imitation, det är knappt er musik.
/ Men jag vet att ni också känner er skit. Har andra problem, men samma panik.”
Indierockbandet från Göteborg frälser publiken med romantik blandat med en rejäl dos uppgivenhet.
Musiken är ärlig, texterna ännu ärligare. Inget döljs. Inget är bortslipat, de hårda kanterna finns kvar. Inga enkla svar utlovas. Inga framgångar, pengar eller lycka. Men ett liv, med allt som hör till.
– Det här är så jävla sant, snörvlade han fram.
En snubbe som trängdes bredvid mig började lipa mitt under en låt, jag tror det var ”Samma panik” från albumet Underbara saker. Han jobbar på lager och är uppvuxen i Hisings Backa, bara några kilometer söder om min egen uppväxtstadsdel: Hisings Kärra.
”Sålde av gitarrerna och växte upp. 10 000 timmar på en gaffeltruck.
/ Jag har inga ord som kan beskriva. Inga melodier kvar att skriva.
/ Jag kommer inte undan vart jag än går. Hela staden har blivit till en kyrkogård.
/ Här vilar alla små impulser. Länge leve alla små impulser.
/ Jag ska sänka mina krav. Vara glad när jag är glad. Jag ska gråta äkta tårar.”
– Det här är så jävla sant, snörvlade han fram.
Där inne blev individer upptagna i något större, något delat. En gemensam kropp bildades och gungade och hoppade i något sånär takt. dj-båset vältes flera gånger om. När jag till slut gav upp och slungades ut gick jag ner för trappan på ostadiga ben. Det var inte sprit, det var adrenalin.
Under 2023 har Terra gigat runt om i Sverige och i oktober släppte de albumet
Livslinjen. Fina recensionerna har duggat ner som ett göteborgsregn både för stökiga spelningar och för den nyproducerade musiken. Det är inte svårt att se varför.
”Tacka gud för gitarrer och studieförbund
/En dag ska allt betalas. Misstag, synder och svek och min skuld till Klarna.”
Men jag har ändå svårt att förklara för min fru varför Terra är så jävla fantastiskt. Egentligen är det ju bara rätt bra indierock. Samtidigt finns det nåt mer där. När du lyssnar på Terra kan du få en flisa, eller ett skärsår. Sånt är livet. Eller ja, den som vill uppleva bandet live kommer i alla fall få knö för livet.
Linus Glanzelius, medlem i Tidens redaktion
