Mänskligheten har än så länge misslyckats med att minska klimatutsläppen. Varför? Anders Grönvall undersöker ”elaka problem”, hur de kan lösas och på vilket sätt Sverige kan vinna.
Sommaren 2022. En FN-konferens hålls i Stockholm för att markera att det var 50 år sedan FN höll sin första konferens om miljö där.
Jag var statssekreterare på miljödepartementet. Det var förstås naturligt att i tal och på seminarier citera vad Olof Palme sa 1972. Men ett av citaten, ”It is indeed very, very urgent”, gjorde att jag fastnade i en känsla och en fråga. Någonting kändes falskt. En statsminister konstaterade för 50 år sedan att det är bråttom.
Han byggde onekligen detta på fakta, på vetenskap. För tanken som slår mig där på Stockholm +50 sommaren 2022 är följande: Det var fel vad Palme sa. Det var inte bråttom. I hans perspektiv möjligen, men inte med dagens. Det fanns tid 1972 att agera.
I dag däremot är det bråttom på riktigt. I en helt annan dimension. Så vad är det som gått fel?
Jag börjar med att jämföra läget 1972 med i dag. Den största delen av de klimatförstörande utsläppen som människan orsakat har skett efter konferensen i Stockholm. Mer än hälften så sent som efter 1992. Nu närmar vi oss den punkt när planetens egna instabila koldioxidbalans tippar och återkopplingseffekterna ökar takten i klimatförändringarna, utanför människans kontroll.
1972 fanns mer än hälften av den fria naturen kvar på planeten. Naturen rymmer biologisk mångfald och biologiskt liv som vi är helt beroende av för att överleva genom de tjänster som ekosystemen ger oss. Nu har den fria naturen minskat till knappt 35 procent och utrotningen av arter är hundra gånger större än den naturliga evolutionen. Det betyder att det nät av arter som håller samman ekosystemen och vår egen existens på planeten riskerar att brista.
Vi har spridit föroreningar i ökande takt sedan 1972 och mönstret är väldigt tydligt. Vi börjar producera och släppa ut ett nytt ämne, sedan upptäcker vi dess farlighet men dröjer innan vi sakta steg för steg minskar användningen för att slutligen förbjuda det.
Under den tiden lagras det ena farliga ämnet efter det andra upp i naturen och i vårt eget blod. Plast och skräp orsakar i dag allvarliga problem för den spillra av fri natur och levande liv på planeten som finns kvar. All plast som vi spridit i haven finns kvar som små partiklar.
varför har det blivit så när vi redan 1972 visste vad som behövde göras?
Så varför har det blivit så när vi redan 1972 visste vad som behövde göras? Det är frågan jag ställer mig. Jag upptäcker att det är fler som ställt sig samma fråga. Forskare från flera olika discipliner har arbetat med problemet och deras arbete har lett till flera Nobelpris. De har på olika sätt beskrivit samma fenomen som kan sammanfattas i begreppet ”ett socialt dilemma”.
Ett socialt dilemma uppstår när det finns ett val för den enskilda individen att antingen agera för det egna bästa eller sätta detta åt sidan, för att i stället agera för det som är bäst för alla men som också är bäst för den enskilde individen på lång sikt. Dilemmat uppstår eftersom vi vet att den långsiktiga fördelen bygger på att alla eller i alla fall de flesta agerar för det gemensamma bästa.
Men eftersom vi inte har tilliten till att alla agerar för det gemensamma, så väljer vi det egna kortsiktiga egenintresset i stället.
En del talar om att miljö- och klimatfrågorna på så sätt ofta blir ”elaka problem” (eng. ”wicked problems”). Begreppet innebär bland annat problem vars långsiktiga lösningar orsakar andra kanske mer kortsiktiga problem eller målkonflikter i komplexa kedjor som blir svåra eller omöjliga att hantera.
En modell som forskningen ofta använder för att analysera det sociala dilemmat har kallats ”allmänningens tragedi” (eng. ”tragedy of the commons”) som först myntades av ekologen Garett Hardin.
Liknelsen i Hardins teori är en allmänning (gemensamt ägd jord) med en begränsad mängd bete. Alla har rätt att släppa ut sina djur där men om det blir för många djur drabbas alla eftersom betet tar slut och alla djur svälter.
Problemet uppstår när ingen litar på de andra utan utnyttjar naturresursen så snabbt som möjligt själv eftersom de tror att någon annan annars kommer att göra det. Det är allmänningens tragedi. Samarbete och kollektiva lösningar krävs för att lösa dilemmat.
Många statsvetare menar att en tredje part, staten eller en union av stater, måste agera för att de kollektiva lösningarna ska komma till stånd. Någonstans är det där vi är i dag, det vi försökt med. Men än så länge har de kollektiva långsiktiga lösningarna som den tredje parten ska införa bromsats.
Så fort någon part inför kollektiva lösningar som är det bästa för alla, så dyker det upp någon politisk kraft som vädjar till det sociala dilemmat det vill säga kortsiktiga individuella vinningar i syfte att vinna röster. Särskilt problematiskt blir det om lösningarna blir vänster- eller högerfrågor. Det skapar låsningar. Det är så miljö- och klimatproblemen blir riktigt elaka problem.
Hur ska vi då komma bort från misslyckandet? I år har effekterna av klimatförändringarna varit väldigt tydliga med hetta och skyfall. När effekterna av klimat- och miljöförändringarna syns här och nu så skapar det en upplevelse av att åtgärder även ger kortsiktiga vinster. Det sociala dilemmat minskar eftersom riskerna inte längre ses som långsiktiga.
Det som också krävs är breda politiska lösningar – både nationellt mellan olika partier och internationellt mellan flera länder. Multilaterala överenskommelser har redan gett vissa framgångar men de bygger på att vi kan lita på att andra länder är bundna av tvingande regler. Vi slipper snålskjutsåkare och kortsiktiga politiska vinster på sociala dilemmat.
Forskaren Elinor Ostrom fick Nobelpriset för att hon visade hur allmänningens tragedi kunde undvikas: tillit kan skapas genom transparens så vi kan se att ingen åker snålskjuts på kortsiktiga vinster. Man kan hävda att Parisavtalets konstruktion hämtat inspiration från Ostroms tankar.
I dag växer insikten att förutom allmänningen med fossila bränslen där alla just nu roffar åt sig av de sista kortsiktiga vinsterna, har det dykt upp en ny ”grön” allmänning som handlar om den nya gröna tekniken. De som är först in på den allmänningen blir vinnare.
När vi stöter på konflikter mellan kortsiktiga och långsiktiga mål måste dessa hanteras skyndsamt. Antingen genom positiva synergier som väger över eller genom styrmedel som hanterar dessa elaka problem. För att klara av att lösa de elaka problemen är det inte de mest ”effektiva” och självklara politiska åtgärderna som kommer att fungera.
I stället krävs ett komplicerat politiskt hantverk som man inte ska ta för lätt på och breda långsiktigt stabila politiska överenskommelser är nödvändiga för att undvika politiskt utnyttjande av det sociala dilemmat. Som exempel: en rak tydlig skatt på det som förorenar är det som ekonomerna förordar som mest effektivt.
Men vi vet i dag att det aldrig kommer att hantera de elaka problemen eftersom politiska krafter kommer att vädja till det sociala dilemmat och att de kortsiktiga negativa effekterna kommer att stå i centrum. Det krävs mer komplexa lösningar med en kombination av åtgärder.
De inskränkningarna som blir för den enskilde måste motiveras genom positiva kortsiktiga synergier. De långsiktiga lösningarna behöver kombineras med synergier av kortsiktiga vinster för att motverka kortsiktiga förluster.
En övergripande slutsats är att de politiska institutionerna och myndigheterna behöver få ökad kunskap om den statsvetenskapliga forskningen kring varför miljö- och klimatfrågan är så komplex och vilka processer det är som bromsar långsiktig måluppfyllelse.
En tillit har skapats som gjort att företagen inte tror att ”snålskjutsåkare” kommer att tillåtas konkurrera
Miljökonferensen 1972 gav Sverige ett gått anseende i miljöfrågan som vi behållit sedan dess. Men det har inte gått av sig själv utan varit ett hårt arbete av allt från experter på myndigheter, det civila samhället, till forskare och politiker. Någonstans på vägen har detta lett till att näringslivet i Sverige och i eu fått förtroende för att detta är en politik i grunden som kommer att ligga fast.
En tillit har skapats som gjort att företagen inte tror att ”snålskjutsåkare” kommer att tillåtas konkurrera på ojämlika villkor. Därför ser vi svenska företag som vågar storsatsa på den gröna omställningen. De tänker bli först in i den nya fossilfria världen, den nya allmänningen, och de tänker tjäna pengar på det.
Man skulle kunna våga säga att vi i Sverige är vinnarna, att vi kommer att bli rika. Och att många andra länder är förlorarna.
Anders Grönvall, tidigare statssekreterare på Miljödepartementet
