När 90 minuter har gått av VM-finalen 1978 är ställningen 1–1 mellan Nederländerna och värdnationen Argentina. En frispark sveper in i Argentinas straffområde, och holländaren Rob Rensenbrink lyckas skarva bollen förbi Argentinas målvakt Ubaldo Fillol. Under en kort sekund ser det ut som om bollen ska gå in i mål, men den träffar stolpen. Det blir förlängning, Argentina gör två mål och vinner sitt första VM-guld.
Om Rensenbrinks skarv hade gått stolpe in skulle militärjuntan i Argentina ha gått miste om en rejäl glädjeyra. Hade de i så fall vågat inleda operationen som ledde till Falklandskriget? Och utan Falklandskriget hade Margaret Thatcher aldrig blivit omvald. Då hade nyliberalismen förlorat sitt europeiska brohuvud och jämlikhet hade präglat vår kontinent. Eller?
Resonemanget ovan är naturligtvis hypotetiskt, men jag har använt stolpträffar och fotboll för att inleda otaliga samtal med holländska socialdemokrater. Resultatet blir vindlande diskussioner om Johan Cruyff, totalfotboll, och Zlatans tid i Ajax, men också premiärministern Wim Kok, poldermodellens likheter med vår svenska modell och läget för landets klassiska socialdemokrater Partij van de Arbeid (PvdA) – och annat som gör livet värt att leva.
På en konferens i Berlin tidigare i år tillkom ett nytt tema när jag samtalade med en holländsk socialdemokrat: Hur samarbetet mellan PvdA och GroenLinks (GL) intensifieras. Diskussionen blev kvar i bakhuvudet tills jag läste att premiärministern Mark Ruttes borgerliga regering hade kollapsat, och att nyval ska hållas 22 november. Hur ska PvdA – som har varit i opposition sedan 2017 – positionera sig nu? De två senaste valresultaten – runt 5,7 procent i parlamentsvalen 2017 och 2021 – har inte imponerat.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
