Vad menar vi med gemenskap? Vilka ingår i den, vilka står utanför och vem har makten att definiera det vi strävar efter? Johan Sjölander skriver om gemenskap som mänskligt behov och politiskt projekt.
Den motvillige profeten Brian försöker i en fantastisk scen i Monty Python-filmen om hans liv prata förnuft med sina devota följare och förklara att de varken behöver följa honom eller någon annan. Ni är alla individer, säger han. Vi är alla individer svarar folket i kör. Ni är alla olika, försöker Brian. Vi är alla olika, svarar folket med en röst. Inte jag, ropar den där enskilde rebellen.
Jag känner mig ibland som den där mannen som ropar ”inte jag” när Brian predikar att vi alla är olika. Det finns något i själva fenomenet ”tidsanda” som får mig att vilja göra motstånd. Vi lever dessutom i så märkliga tider. De nyliberala vindar som svepte över världen efter Berlinmurens fall har gått över till en konservativ storm. Från satsa på dig själv till Sverige åt svenskarna. En alltmer sluten nostalgisk gemenskap är det nya svarta, drömmen om den individuella friheten i en värld där globaliseringen rivit alla murar lika ute som axelvaddskavajer och neonfärgade leggings.
Det är uppenbart att detta skifte mestadels skett under konservativ och auktoritär flagg. Men måste vi verkligen
välja mellan liberal individualism och konservativ patriarkalism? Finns det inte någon annan gemenskap där att värna, någonting som talar även till ett vänsterhjärta? En som bygger på jämlikhetens princip?
När jag tänker på själva ordet gemenskap blir det i väldigt nära bilder som associationerna kommer. Familjen,
släkten, en städdag om våren när grannsämjan fungerar, de förlösande skratten över fikabordet på jobbet. Lite som den där baren i den gamla teveserien Skål, en plats ”där alla kan ditt namn och de är alltid glada över att du kom”. Men också känslan av en gemensam mening, när vi hejar på samma fotbollslag, står tårögda på samma rockkonsert. Av gemensamma rötter: som när två svenskar möter varandra på utlandssemestern, eller två Kirunabor i Stockholm.
Det liberala projektet klingar ofta tomt när vi talar om den typen av känslor. Det passar inte ihop med bilden av the economic man. Inom idédebatten talas i dag också ofta om en mer kommunitär vänster. Andra begrepp som används är TAN-vänster, en postliberal vänster, internationellt lyfts ofta (tex här i Tiden av Helena Markstedt i nummer 1/2023) den brittiska Blue Labour-rörelsen fram. Det vill säga en vänster som i mycket delar den konservativa kritiken av atomiseringen och rotlösheten i det nyliberala samhället men som också, i olika grad förvisso, betonar betydelsen av klass, av jämlikhet, av politik för att återskapa den gemenskap som gått förlorad.
Detta är inte någon enhetlig rörelse. Den präglas av olika utgångspunkter, eller grundfrågor som den försöker svara på. Till viss del kan kritikerna hävda, och i vissa fall kan de ha en poäng, att denna idédebatt åtminstone till delar mest är en proxy för vad som egentligen är en migrationspolitisk diskussion. Till viss del kan de säkert till och med, vilket ännu elakare kritiker skulle hävda, förstås mest som ett försök att låta som motståndarna och ta deras positioner i ett antal frågor i syfte att vinna politiska poänger. En reaktion på Trump, Brexit, Sverigedemokraterna och Ungern snarare än en egen agenda. Ett sätt att triangulera tidsandan, anpassa sig efter auktoritära vindar.
Så skulle nog denna brokiga skara ej beskriva sig själv. Och om vi vänder på perspektivet kan vi också lika skissartat försöka fånga den kritik denna nygamla vänster riktar tillbaka mot tidigare generationer. Här handlar det i stället om att vilja se ett brott med någon sorts dubbel rörelse som tog sin utgångspunkt i 1968 års individualistiska frihetsrevolution: hippien blev yuppien och i takt med att ekonomin liberaliserades löstes också den gamla klasskampen upp i en mångfald av emancipatoriska identitetspolitiker, drivet av en godhjärtad medelklass som känner sympati för invandrare men själva bor långt bort från den mångkultur de i sina Rut-städade innerstadslägenheter lyckats köpa sig bort ifrån. Det är inte den postliberala vänstern som är en reaktion på Trump, skulle de kunna argumentera, det är Trump som är en effekt av en vänster som tappat sin markkontakt.
Jag tror det finns stora poänger med att se bortom båda dessa förklaringsmodeller. För diskussionen pekar ändå på något centralt för att förstå vår tid. Och i botten ligger några kärnfrågor och bubblar. Vad menar vi med gemenskap? Vilka ingår i den, och vilka står utanför? Och kanske framför allt, vem har makten att definiera den gemenskap vi säger oss eftersträva?
Gemenskap är ju ett ord de flesta av oss förknippar med någonting positivt. Så även jag. Att känna tillhörighet med andra, att vara del av något större, är något positivt. Något nödvändigt. Ensamhet dödar, rent bokstavligt. Vi må ha lämnat savannen bakom oss men utanför stammen förtvinar vi.
Samtidigt finns det en motsättning mellan gemenskap och frihet. För mig blev det i liten skala påtagligt när jag blev förälder. Ingenting har gjort mig lyckligare. Men det går inte att förneka att gemenskapen den nya familjen innebar begränsade min frihet. Förvisso på ett odramatiskt sätt, men att vara bunden till hämtningar och lämningar och matlagningar begränsade onekligen
mitt handlingsutrymme, tvingade mig att anpassa mig till andra, leva mitt liv för dem och inte bara för mig själv. Kärlek, denna gemenskapens renaste form, gör oss i någon mening beroende, ofria.
Folkhemmet prövades i praktiken. Det stod pall.
Välfärdsstaten gjorde detta praktiska för min del lättare. Att det över huvud taget fanns en förskola att lämna till möjliggjorde fortsatt yrkesarbete för oss båda föräldrar även med små barn. Lars Trädgårdh har karaktäriserat detta som en svensk ”statsindividualism”, där de kollektiva lösningarna minskar vårt beroende av de små, nära gemenskaperna.
Från konservativt håll har detta kritiserats. Någonting sägs gå förlorat när den nära omsorgen ersätts av skattefinansierad professionalism. Min personliga erfarenhet är en annan. Välfärdsstatens skattefinansierade omsorg har avlastat och i stället skapat utrymme för en gemenskap bortom tvånget.
För sanningen är denna. Gemenskap är något nödvändigt, eftersträvansvärt, men det kan också vara något förtryckande. Kärnan i den fascistiska drömmen är en gemenskap som är total, allomfattande, omöjlig att fly undan. Extremhögerns hat mot vänstern kommer mycket ur att vänstern vågar hävda de intressemotsättningar och spänningar som finns även inom ett kollektiv, ett folk eller ett land. Det är en gemenskap under den auktoritära staten, det permanenta klassamhället och den patriarkala familjefadern som är den konservativa drömmen, och alla försök att ifrågasätta denna hierarkiska ordning blir ett hot mot harmonin, ordningen.
Vänsterns föreställning om gemenskap har växt fram ur en annan social verklighet än högerns. Den är präglad av upplevelser av underordning, i arbetslivet, inför samhällets auktoriteter, av att vara utbytbar. Jag skulle säga att detta har gett upphov till två starka känslomässiga strömmar. Dels solidariteten inom den egna gruppen, arbetsplatsen, bostadsområdet, byn, den sociala klassen, de vars villor man delar. Dels strävan efter jämlikhet i stort. Jag tror fortfarande det är här vi måste sätta ner fötterna och börja om vi ska försöka bena ut vad vi menar med en modern syn på gemenskap för i dag.
Det har sagts att Per Albin Hanssons folkhemstanke ska ses som ett sätt för dåtidens socialdemokrati att gå från ett smalt klassparti till ett brett folkparti, och även att det byggde på en i grunden konservativ bild, familjen och hemmet. Det ligger naturligtvis något i det. Men samtidigt är det att göra våld på historien att negligera den radikala kärnan i begreppet. Gemenskapen kräver inte hierarkier och underordning, tvärtom, den förtvinar och förstörs av orättvisa och ojämlikhet. Vi kan leva tillsammans i en direkt familjelik gemenskap men det kräver något av hur vi organiserar vårt samhälle, är budskapet.
Detta var inte bara ord och det prövades snart i väldigt skarpt läge. Under trettiotalet växte fascismen fram över världen. Sverige stod emot. Det berodde på en aktiv agitation och kamp mot nazismen på gator, torg och arbetsplatser, det var en fråga om politisk smartness från dåvarande S ledning till exempel i relationen till dåvarande Bondeförbundet men det var framför allt en fråga om välfärd och framtidstro. Folkhemmet prövades i praktiken. Det stod pall.
Kanske är detta en av socialdemokratins största bedrifter, det definierande ögonblick som öppnade upp vägen för den kommande välfärdsstaten. Och det är uppenbart att själva gemenskapen fångad i begreppet folkhem var en del av det.
Ett sätt att förstå diskussionen om den postliberala vänstern som jag beskrev den inledningsvis är att analysera dagens samhälle genom en lins av denna gemenskap. Hur mår folkhemmet i dag? Hur är det med solidariteten likar emellan, jämlikheten?
När vi försöker förstå något som en tidsanda är det nog viktigare med riktning än nivåer. Det vi upplever är ju förändringen. Det vill säga: ett fattigt samhälle som blir rikare skapar en annan känsla än ett rikare samhälle som blir fattigare, även om det senare kanske även efter tillbakagången fortfarande landar på en högre nivå av rikedom.
I en uppmärksammad studie från 1990-talets maktutredning konstaterades att de boende i Katrineholm gått från att på 1950-talet se sig som en maktägande arbetarklass till att fyrtiotalet år senare snarare definiera sig som en maktlös medelklass. Det var länge sedan nu, men jag tror man såg något där som är relevant även i dag. Det är svårt att värja sig från insikten att det gemensamma har varit på tillbakamarsch under de senaste årtiondena.
Det går att förstå detta i termer av individualisering. I allt från valfrihetssystem till kundtänkande till att vi sett på arbetslösheten som ett problem som löses genom lägre ersättningar och bättre CV-skrivande så att individen ska tvingas göra sig anställningsbar, har detta genomsyrat samhället långt utanför de idépolitiska debattsidorna. Till och med din framtida pension ska med statens goda minne avgöras av din förmåga att spela på börsen.
här någonstans vi måste börja förstå någon form av postliberal socialdemokratisk längtan
Samtidigt har också de rent ekonomiska klyftorna ökat. Vi har fått ett mer etnifierat klassamhälle. Människor föds och växer upp med livsförutsättningar som är mer och mer olika. Vår gemenskap har på detta sätt blivit mer fragmenterad. Det är som en spegel som spricker och splittras över golvet. Samma verklighet ser helt olika ut beroende på vilken av bitarna det är du tittar på den via. Den politiska eliten i Stockholm ser inte samma bild av världen som hemma i byn, i orten, bland småstadens småhus. Eller åtminstone uppfattas det inte så.
Och jag tror det är här någonstans vi måste börja förstå någon form av postliberal socialdemokratisk längtan. Tredje vägeninspirerad liberal individualism är inte lösningen för att få ihop spegeln. Snarare är den en del av problemet. Den generation socialdemokrater som sjöng klassresan, globaliseringen, meritokratin, valfriheten och privatiseringens lov glömde bort något annat viktigt i processen. Och hade plötsligt inte längre svaren på de frågor medborgarna ställde.
Det finns en frihetlig tradition inom socialdemokratin som är viktig att hålla fast vid, inte minst i dessa konservativa tider. Samtidigt är det också så att vi människor inte är någonting utan att vi har varandra. Vårt beroende av kollektivet, den stora och den lilla gemenskapen är en omistlig del av vilka vi är. På ett rent politiskt plan vet vi också om att den gemensamma handlingen, de kollektiva lösningarna, solidariteten, är en förutsättning även för individens frigörelse.
Jag tror att en viktig insikt att ha med sig är att gemenskap precis som kärlek inte är ett nollsummespel. Att jag älskar min familj gör inte att jag hatar andra i motsvarande grad. Det här blir extremt viktigt när vi ska förhålla oss till exempelvis landet Sverige som en form av gemenskap. Den radikala brittiska sångaren Billy Bragg har skrivit om en ”progressiv patriotism” som i mycket bygger på detta tankesätt. Vi kan älska Sverige, det är till och med något gott, utan att hata andra länder eller än värre människor från andra länder. På samma sätt kan vi känna stor kärlek och en extra stark gemenskap med vår hembygd, vår by eller stad eller förort, och samtidigt också vara en del av helheten, landet.
Sedan vet alla som varit på en fotbollsmatch att gränsen mellan kärlek till det egna laget och hatet mot motståndarna är hårfin. Det här är gemenskapens inneboende förbannelse. Ett vi bygger någonstans alltid på ett dem. Men det är ett felslut att tänka att lösningen därför blir att upplösa vi:et.
Gemenskaper präglas alltid av maktrelationer. När vi säger oss älska Sverige måste man därför fråga sig: vilket Sverige? Det hierarkiska eller det jämlika? Folkhemmet är ett sådant briljant sätt att rent begreppsligt åskådliggöra detta. Vi kan absolut kalla det en progressiv patriotism. För hela poängen med det är ju att vi genom att knyta an till något som faktiskt är rör vid djupa mänskliga känslor, behovet av rötter, sammanhang, historia, symboler och myter som gör världen begriplig. En känsla av plats, någonstans du kan känna dig hemma, människor du känner är dina.
Sverige behöver ett nytt nationellt projekt, något som enar. Det är helt uppenbart. En berättelse av många berättelser, en väv som binder samman erfarenheter av flykt, rotlöshet, att starta om på nytt med den av att vara kvar här där man alltid varit, av djup historia och rötter. Jag tror den måste börja i det lokala, nära. Det är på arbetsplatsen, i kvarteret där man bor, i föreningen, i faktiska möten som känslan av gemenskap börjar. Och det är i tron på någon typ av gemensam framtid den sedan växer sig stark.
Det handlar mycket om att återupprätta arbetarklassen. Det är inte Londons City-kvarter som är förebilden för det nya gemensamma Sverige, det är Volvofabriken i Torslanda, äldreboendet i Vingåker. I den där solidariteten som föds i snittet mellan stoltheten över det egna arbetet och vreden över de otillräckliga arbetsvillkoren. När finnen och kurden och somaliern och svensken finner varandra någonstans bortom det etniska.
En sådan gemenskap kräver politik. För att bryta segregationen, återupprätta arbetes värdighet, minska klassklyftorna och lägga grunden för någon typ av framtidstro. Det är en gemenskap som bygger på jämlikhet snarare än hierarkier. Och det måste vara en gemenskap där det går att andas, där även det olika, det avvikande, det som sticker ut får plats.
Brian hade rätt. Vi behöver ingen ledare att följa som säger åt oss vad vi ska tänka. Men vi behöver varandra. Den insikten kan kallas postliberal, eller kommunitär, eller helt enkelt socialdemokratisk. Kanske är den på ett ännu djupare plan bara helt enkelt mänsklig. Oavsett vilket: vi kan omöjligen vara nöjda med tingens ordning av i dag.
Text: Johan Sjölander, verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
