Är all nationalism dålig? För att kunna omfamna nationalstatens positiva effekter samtidigt som vi gör motstånd mot dess exkluderande mekanismer och skador måste vi skilja på nationalism som kulturellt system och som politisk rörelse, skriver Enna Gerin.
Hösten 2015 påbörjade jag en masterutbildning i det nischade ämnet nationalismstudier vid Central European University i Budapest. Redan under den första introduktionskursen slogs föreställningen om att det skulle finnas ett enkelt sätt att skilja på en ”god” och en ”ond” nationalism i spillror.
Först fick vi lära oss alla historiska försök att kategorisera nationalismen, vilket ofta skett i enkla dikotomier som Kulturnation mot Staatsnation, eller österländsk mot västerländsk nationalism eller etnisk mot medborgerlig nationalism. Den etniska nationalismen beskrivs som illiberal, medfödd, exkluderande och präglad av partikularism, medan den medborgerliga nationalismen beskrivs som liberal, självvald, inkluderande och präglad av universalism. I den förra är basen etnicitet och kultur, i den senare är basen en uppsättning politiska värderingar och principer.
Men sedan krossades som sagt denna illusion om att det skulle gå att lägga alla normativt nationalismens positiva egenskaper i en korg och alla dess negativa i en annan korg. Denna uppdelning har oftast gjorts i politiska syften och olika försök att rättfärdigt skilja på ”vår bra” nationalism mot ”deras dåliga” nationalism. I sin uppgörelse med den här dikotomin i boken ”Ethnicity without groups” (2004) menade min professor i Budapest, Rogers Brubaker, att i verkligheten så genomsyras alla former av nationalism av både inkludering och exkludering, då dessa mekanismer hänger ihop. I verkligheten finns inga exempel på en ren medborgerlig och en ren etnisk nationalism, utan de medborgerliga och de etniska faktorerna går att återfinna överallt i varierande grad.
I stället för att grotta ner oss i den fruktlösa återvändsgränden i försöken att staka ut en ”bra” och en ”dålig” nationalism vill jag i stället redogöra för en viktig distinktion och en central paradox som kan hjälpa oss att förstå nationalismen och nationalstaten bättre.
Distinktionen handlar om skillnaden mellan nationalismen som ett större kulturellt system och nationalismen som en politisk rörelse. Paradoxen handlar om nationalstatens på samma gång inkluderande och exkluderande mekanismer och hur vi kan förhålla oss till dessa. Jag hoppas att den här kunskapen kan hjälpa oss i arbetarrörelsen och socialdemokratin att orientera oss bättre i dessa tider av ökande nationalism.
Nationalismen som ett övergripande kulturellt system
Låt oss börja med socialantropologen och statsvetaren Benedict Andersons förståelse av nationalism som ett större kulturellt system. Anderson är mest känd för sin bok ”Imagined communities” (1983) där han formulerade den koncisa och överlägset mest använda definitionen av nationen som ”en föreställd politisk gemenskap”, och den är föreställd ”som både i sig begränsad och suverän”.
I samma bok argumenterar han för att nationalism i första hand inte ska jämföras med ideologier som socialism, liberalism och konservatism, utan att nationalismen också måste förstås som ett större kulturellt system som i vår tid genomsyrar hela världsordningen. Enligt honom bör det därför hellre jämföras med stora religiösa gemenskaper eller dynastiska samhällssystem.
Vad betyder det? Jo, lite förenklat kan man säga att i feodala samhällssystem sågs kungen som gudomlig, hans legitimitet kom från gud och inte från folket. Folket var hans subjekt, inte medborgare. Detta var en självklarhet i stunden och väldigt få ifrågasatte att samhället var organiserat så.
På samma sätt är det i dag en självklarhet att vi organiserar världen utifrån nationalstater; att samhällen genomsyras av nationellt medvetande och att folk är medborgare i en eller flera nationer. Därför, menar Anderson, är nationalism ett kulturellt system som är mycket mer genomgripande än en politisk ideologi.
Man kan vara för eller emot detta, man kan formulera utopiska visioner om ett annat samhällssystem, men vare sig man gillar det eller inte så måste man förhålla sig till att världen i dag är organiserad utifrån vissa premisser. Om man inte tror att detta system kommer att omkullkastas under en överskådlig framtid så är det en fullt rimlig och pragmatisk linje att försöka operera inom ramarna för hur våra samhällen faktiskt är organiserade. Så har den svenska socialdemokratin resonerat under större delen av 1900-talet.
Samtidigt existerar självklart också nationalismen som politisk rörelse. Under 1800-talet, som även brukar kallas ”nationalismens århundrade”, kämpade många av dessa politiska rörelser för att väcka ett nationellt medvetande bland folkgrupper som länge levt i mångkulturella imperier såsom det Osmanska riket, Ryska imperiet och Österrikiska-Ungerska imperiet.
På den här tiden var nationalismen en slags progressiv rörelse som ofta överlappade med anti-feodalismen och liberalismen, och som ifrågasatte det då rådande samhällssystemet. Att vara nationalist eller patriot på den här tiden var lite som att vara en radikal vänsterrebell som ifrågasatte sultanens, kejsarens och tsarens makt. Man kämpade för att det egna folket, nationen, skulle få styra sig självt.
Men ju längre man tog det nationalistiska projektet om ett folk, en religion och ett territorium, började snart problemen att hopa sig. Under 1900-talet fick vi se de fasansfulla konsekvenserna av den europeiska nationalismen dragen till sin extrem. Först under första världskrigets etniska rensningar och påtvingade folkomflyttningar, sedan under andra världskrigets folkmord och förintelse.
Den nationalistiska idén om att ett folk och ett territorium ska överlappa har skapat så många konflikter och krig i Europas moderna historia. Med rätta blev de flesta människor efter andra världskriget rädda för och negativa till nationalismen som politisk rörelse. Man hade fått uppleva svart på vitt vad detta politiska projekt kunde leda till. Avgrunden.
Varför jag tror det är viktigt för oss i arbetarrörelsen att kunna skilja på nationalismen som kulturellt system och som politisk rörelse, är för att det är en stor skillnad på att å enda sidan, pragmatiskt acceptera nationalismen som ett övergripande kulturellt system som sätter ramarna för den nuvarande världsordningen och att å andra sidan, vara en del av eller vara positivt inställd till nationalismen som politisk rörelse. Det första är inte ett problem, det andra bör vi inte befatta oss med.
Nationalstatens inkluderande och progressiva effekter
Distinktionen är avklarad, nu går vi vidare till paradoxen. Den exkluderande nationalismens slutstation har visat sig vara krig, etnisk rensning och folkmord. Om vi stannade här skulle det vara väldigt enkelt att svara på frågan om nationalismen är bra eller dålig: den är jättedålig!
Men om vi lägger nationalismen som politisk rörelse åt sidan och i stället förhåller oss till det övergripande samhällssystem som delar upp världen i nationalstater, då visar det sig snart att det även finns positiva och progressiva effekter av just dessa nationalstater.
För det första kan nationen ses som ett progressivt politiskt projekt när man tittar på dess roll i att avgränsa och stabilisera vilka som utgör ”demos”, det vill säga folket, i en demokrati. Den moderna liberala demokratin har hittills bara fungerat inom ramen för nationalstaten.
För det andra är nationalstaten tätt förknippad med den socialdemokratiska omfördelande välfärdsstaten. En omfördelning mellan rika och fattiga, samt en uppbyggnad av omfattande välfärds- och trygghetssystem har endast skett framgångsrikt på nationell nivå hittills.
Jag tror att den här paradoxen skapar en förvirring inom arbetarrörelsen. Vi är emot den exkluderande nationalismen, men vi är för de inkluderande och progressiva effekterna av nationalstaten, såsom demokrati, omfördelning och välfärdsstat. Det blir lätt rörigt när man inte kan hålla isär dessa saker.
Här ska tilläggas att nationalstaten självklart inte per se skapar demokrati och välfärd. Det finns många nationalstater utan demokrati och utan välfärdssystem. Man kan mer se det som att nationalstaten härbärgerar och skapar förutsättningar för dessa progressiva fenomen. Sedan är det vi, folket, som genom politisk och facklig kamp har kämpat oss till både rösträtt, jämlikhet och välfärd inom ramen för vår nationalstat.
Exkluderingen och demokratins skyddsmekanismer
Men det finns ytterligare ett problem som måste adresseras här. För när de nödvändiga avgränsningarna ska göras för vilka som ska inkluderas i demokratin och välfärden har det visat sig genom historien skapa stora problem för de som inte uppfattas tillhöra nationen, eller för de som utmålas att de inte tillhör nationen. Framför allt är det olika slags minoriteter och invandrargrupper som har fått betala ett högt pris när nationalistiska rörelser har mobiliserat sig politiskt kring dessa avgränsningar.
Hur ska man då begränsa de exkluderande effekterna och behålla de inkluderande?
Hela efterkrigstidens rättighetsexpansion bygger på att försöka lösa den här frågan. Efter andra världskrigets fasansfulla erfarenheter valde man att skapa olika skyddsmekanismer som byggdes in i den liberala demokratin. Exempelvis mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter som ska skydda individer och minoriteter mot faran med majoritetens tyranni.
Det har också utvecklats teorier och praktiker kring exempelvis mångkulturalism, som är ett sätt att försöka skapa en mer inkluderande definition av nationen. Tanken med dessa tre skyddsmekanismer är att man accepterar nationalstaten och behovet av en slags nationell gemenskap, något som binder oss samman till ett samhälle. Men att det är viktigt att den gemenskapen hålls öppen och inkluderande och att både individer och minoriteter skyddas från majoritetens nyckfullhet.
Det är också viktigt att notera att dessa skyddsmekanismer i dag är under ständig attack från nationalistiska och högerradikala politiska krafter. Den högerradikala rörelsen i Sverige och dess parlamentariska gren, Sverigedemokraterna, jobbar ihärdigt för att underminera, försvaga och i vissa fall avskaffa dessa demokratins skyddsvallar-mekanismer. De vill helt enkelt sopa undan de hinder som finns för deras långsiktiga exkluderande nationalistiska projekt.
Den här balansgången måste vi socialdemokrater lära oss att gå, att lyckas omfamna nationalstatens inkluderande och positiva effekter samtidigt som vi alltid måste göra motstånd mot den exkluderande nationalismen. Vi måste kunna prata om gemenskap, sammanhållning och solidaritet samtidigt som vi står upp för demokratins skyddsmekanismer som vi byggt upp för att skydda individen, minoriteterna och mångfalden.
Om vi inte lyckas med det, om vi trampar fel, då trampar vi ner i avgrunden.
Text: Enna Gerin, biträdande chef på Katalys
