I konflikten mellan arbete och kapital är den romersk-katolska kyrkan långt mer politisk än Svenska kyrkan. Finns det något för arbetarrörelsen att inspireras av i påvarnas politiska tänkande? Joel Stade skriver om en kristendom som sätter arbete före kapital.
År 1985 lät Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund – Broderskapsrörelsen, i dag Socialdemokrater för tro och solidaritet – ge ut en bok med namnet ”Arbete före kapital”. Författare till den oansenliga skriften var Erwin Bischofberger, katolsk präst, jesuit och professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet; och journalisten Maciej Zaremba, sedermera känd som medarbetare vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Bokens titel väcker inte uppseende i en vänsterpolitisk kontext, men innehållet var mer ovanligt: En presentation av den romersk-katolska kyrkans sociallära.
I socialdemokratins och protestantismens Sverige presenteras här den katolska kyrkans syn på politik och samhälle. Hon visar sig ha mycket att säga, inte minst om arbetarnas ställning och konflikten mellan arbete och kapital.
Katolska kyrkan är gammal, men hennes sociallära är av nyare datum. Den anses ha grundlagts med den påvliga rundskrivelsen Rerum novarum (”Om de nya tingen”), skriven av påven Leo XIII år 1891. Påvliga encyklikor får sina namn av de första orden i texten och skrivelserna är ofta skrivna på latin. Socialläran fungerar så att den utvecklas med nya påvliga encyklikor och andra dokument. Processen är kumulativ – nya texter tillkommer men de redan existerande är fortsatt giltiga. Arton encyklikor och andra dokument kan sägas utgöra den kanon som socialläran bygger på.
De påvliga encyklikorna under 1900-talet kommenterar sin tids stora frågor. Mitt under kalla krigets kärnvapenhot kom Pacem in terris (”Fred på jorden”) 1963, under debatterna om avkoloniseringen och global rättvisa presenterades Populorum progressio (”Folkens utveckling”) 1967 och klimatkrisen kommenteras i påve Franciskus ”gröna encyklika” Laudato si’ (”Lovad vare du”) 2015.
Fram till 1891 hade den katolska kyrkan intagit en hårdnackad anti-position till modernitetens alla uttryck: nej till socialism, liberalism, demokrati och industrialism. Men då katolicismen, då som nu, i hög grad är en arbetarklassreligion blev det till sist ohållbart för kyrkan att inte yttra sig om de sociala villkoren under industrialismen som var vardag för miljontals troende. Påven behövde bemöta den övervägande ateistiska socialismen, som framgångsrikt värvade själar med löften om revolution och bättre sociala villkor.
Redan i inledningen av Rerum novarum sätter Leo XIII tonen för det som blir sociallärans syn på arbetet, genom att kritisera att arbetarna är ”utlämnade åt obarmhärtiga herrars godtycke och den hänsynslösa konkurrensens vinningslystnad”. Påven angriper en ekonomisk ordning där ”produktion och handel har blivit monopol för ett fåtal storkapitalister som kunnat lägga ett nästan slaviskt ok på proletärernas väldiga massa”. Att arbete går före kapital råder det ingen tvekan om. Arbetarna har rätt att sluta sig samman och kämpa för sina rättigheter. Att ”använda människor endast för egen vinning och inte värdera dem högre än deras kroppskrafter” är liberalismens största misstag, enligt Leo XIII.
I encyklikan Quadragesimo anno (”Fyrtio år”, vilket syftar på att den kom fyrtio år efter Rerum novarum) utvecklar påve Pius XI den lära som föregångaren etablerat. Han skriver i en socialt orolig tid – två år tidigare har den stora depressionen brutit ut och runt om i Europa växer fascistiska rörelser. Av en händelse presenterades Quadragesimo anno dagen efter skotten i Ådalen den 14 maj 1931.
Pius XI skissar på ett alternativ till kapitalism och socialism där ekonomin inte organiseras i motsättningen arbete mot kapital, utan i korporationer där arbetsgivare och anställda i en sektor går samman. Sådan ”korporativism” blev sättet att organisera ekonomin i fascistiska länder som Italien och Spanien.
Men Quadragesimo anno innehåller också en distinkt antitotalitär idé som illustrerar avståndet till fascismen. I encyklikan etableras subsidiaritetsprincipen – att beslut ska fattas så nära människan som möjligt. ”På samma sätt som det är en svår oförrätt mot individer att frånta dem och överlåta till gruppen det som de själva kan uträtta av egen kraft och på eget initiativ, är det också en orättvisa och dessutom en allvarlig störning av den sociala ordningen att överlåta till ett större kollektiv på högre nivå vad mindre kollektiv på lägre nivå kan sköta” står det i skrivelsen. Detta är motsatsen till den fascistiska idén där staten var den avgörande instansen. Idén om subsidiaritet har fått stor betydelse i Europa genom att den slogs fast som princip för eu i Maastrichtfördraget 1992.
Påven rekommenderar ett gemensamt ägande av produktionsmedlen
En text som fick en särskild betydelse för fackföreningsrörelsen, inte minst i Polen, var Johannes Paulus II encyklika Laborem excercens (”Genom sitt arbete”) från 1981. Tre år tidigare när Paulus II valdes till påve blev han den första icke-italienaren på mer än 450 år, vilket uppmärksammades stort i hans hemland Polen. Påven slår här fast två principer för kyrkans syn på arbete, kapital och äganderätt: arbetet går före kapitalet och människan är viktigare än tingen. Påven uttrycker en instrumentell syn på äganderätten: Naturresurserna är Guds gåva till alla människor och produktionsmedlen har de arbetande människorna ärvt av sina föregångare. Bara som verktyg för det gemensamma bästa är äganderätten relevant.
Arbetet utgår från människan och ska tjäna henne, skriver Johannes Paulus II. Han uttrycker en positiv vision av vad arbetet kan vara för människan. Arbetet ”förhöjer människans värdighet”, ”genom arbetet omdanar människan naturen och förverkligar sig själv som människa”. Men arbetets värdighet kränks vid arbetslöshet, löner som är för låga att leva på och otillräcklig säkerhet på arbetsplatsen.
Men alltför ofta ”varufieras” arbetet och blir till arbetskraft i rent ekonomiska termer. I detta avseende är kapitalism och kommunism lika illa. Påven rekommenderar ett gemensamt ägande av produktionsmedlen, där arbetarna är delaktiga i företagens ledningar och får del av företagens vinster. Han slår fast att fria fackföreningar är mycket viktiga – ett budskap som var radikalt i det kommunistiska Polen, där regimen gjort facket till en del av staten.
Fyra principer utgör kärnan i socialläran. Subsidiaritetsprincipen har redan nämnts, därutöver principerna om solidaritet, det allmänna bästa och den mänskliga personens värdighet.
Solidariteten – att enskilda personer får följa sina intressen bara i den mån det inte motverkar andra människors och gruppers bästa – är välkänd. Känd är också principen om subsidiaritet. Principen om den mänskliga personens värdighet är kanske mest känd som kyrkans utgångspunkt i medicinsk-etiska frågor. Principen om det allmänna bästa, mer känd på engelska som the common good eller på latin som bonum commune, är troligen den minst kända och samtidigt mest angelägna av dessa fyra.
Principen om det allmänna bästa finns med redan i Rerum novarum. I dokumentet Gaudium et spes (”Glädjeämnen och förhoppningar”), som beslutades av katolska kyrkan vid Andra vatikankonciliet på 1960-talet, definieras det. Det gemensamma goda beskrivs här som ”… summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mer fullständigt …”
Även här blir den filosofiska skillnaden mellan liberalismen och socialläran tydlig. Det gemensamma bästa är en kvalitet hos samhället i sin helhet, inte en utilitaristisk sammanräkning av individernas nytta. I stället för att utgå ifrån individen talar Gaudium et spes om ”grupper och enskilda”. Gemenskaper har alltså ett egenvärde i socialläran. Maximal njutning eller upprätthållandet av individuella rättigheter – de vanliga mål som liberalismen formulerar – är här ersatta av villkoren för gemenskaper och enskilda att fullkomnas. Ur ett kristet perspektiv har människan en skapare och ett syfte – ett gott samhälle möjliggör för människan att nå det ändamål hon är skapad för.
Materiell rättvisa är ett betydande kristet tema – Gamla testamentets profeter, Lukasevangeliet och kyrkofäderna är källor att ösa ur härvidlag – men många kyrkor är ändå tysta inför risken att anklagas för politisering. Lutherska statskyrkor – såsom Svenska kyrkan var fram till millennieskiftet och i vissa avseenden fortfarande är – var symbiotiskt förenade med den politiska makten och därför förhindrade att utveckla en självständig doktrin om brännande ämnen kring fördelning och arbete. Än i dag är Svenska kyrkan väsentligen tyst i dessa frågor. Det är uppenbarligen enklare att tycka till om klimat och biståndspolitik. Ironiskt nog är den förment konservativa katolska kyrkan långt mer radikal i synen på ekonomi och arbete än den påstått progressiva Svenska kyrkan.
Den svenska socialdemokratin och den katolska socialläran föddes samtidigt och som svar på samma sociala förhållanden. Kanske kan man säga att de konvergerat över tid. Det är påfallande hur politiska initiativ som vuxit fram genom socialdemokratins strävanden står i samklang med socialläran: Saltsjöbadsandan mellan arbete och kapital, rätten till styrelserepresentation för anställda, att facket administrerar arbetslöshetskassorna och löntagarfonder som äger delar av företagen inkarnerar idéer som påvarna formulerat i sina rundskrivelser.
Idén om det gemensamma bästa är helt avgörande för att kunna lösa klimatkrisen och den växande ojämlikheten
Har den katolska socialläran någon betydelse för samtidens socialdemokrati? När ”Arbete före kapital” kom 1985 var relevansen obestridlig. Det sägs att Stalin spefullt undrade hur många pansardivisioner påven förfogade över. Även utan stridsvagnar blev det ironiskt nog påvarna som begravde Stalins samhällssystem, med början i Polen och den av socialläran starkt inspirerade fria fackföreningen Solidaritet. Det är naturligt att idéerna som präglade denna framgångsrika fackliga och politiska kamp intresserade den svenska arbetarrörelsen.
För en socialdemokrati som gått långt i att göra liberalismens mål om individuell frigörelse till sitt mål erbjuds i socialläran ett slags korrektiv, en möjlighet att hitta tillbaka till en politik mer orienterad mot det gemensamma bästa. I socialläran finns också visionen om det goda arbetet, som tidigare var stark i svensk arbetarrörelse. Det är drömmen om ett arbete som inte bryter ned oss utan gör människan fullkomlig.
Idén om det gemensamma bästa är helt avgörande för att kunna lösa klimatkrisen och den växande ojämlikheten för att ta två uppenbara exempel. Men också för att förstå att skolan inte kan reduceras till en tjänst som konsumeras av rättighetsbärande individer utan främst är en kollektiv och samhällelig institution.
Precis som 1985 finns i dag ett särskilt behov av det tänkande som socialläran står för. Då kunde kyrkans förkunnelse vändas mot den omänskliga kommunismen, som behandlade människor som medel snarare än som mål i sig själva. I dag är det kapitalism och liberal individualism som hotar att slita sönder samhället med växande ojämlikhet, människor som reduceras till ting i ekonomin och en försvagad gemenskap. Förhoppningsvis kan socialläran bidra till att befria människan också från det förtrycket.
Text: Joel Stade, ordförande för Sköndals S-förening i Stockholm och medlem i Tidens redaktionsråd. Har förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan på församlings- och stiftsnivå.
