Åsa Eriksson, författare till den uppmärksammade boken ”Ett farväl till Bullerbyn?”, skriver om gemenskapen i mindre samhällen och solidaritet i praktiken.
Att skriva en bok var långt ifrån självklart men när den väl skulle lanseras så fanns det ingen annan plats jag ville göra det på än i Norberg. Förlaget och jag bestämde datum, en tisdag. Vaktmästaren på Teaterbiografen, Roffe, deklarerade att på tisdagskvällar visar ju Bioklubben film, men det kan nog flyttas, för släppet ska hållas i Norberg! Bokklubben som träffas varje måndag bytte också veckodag för att kunna gå på släppet efter sitt vanliga boksamtal. För på en liten ort är det betydelsefullt när det händer något. Då ställer man upp – och kanske om – för att bidra.
När hela orten höll på att slukas i den stora skogsbranden 2014 hjälpte kända och okända varandra med att ordna tak över huvudet, flytta hästar och kor, rota fram kläder och tandborste åt den som flytt undan elden. När bussar med nya asylsökande rullade in vecka efter vecka så ordnade privatpersoner språkcaféer, raggade barnvagnar och skjutsade flyktingar när inga bussar gick. Och när vårt älskade konditori brändes ner i ett illvilligt attentat gick hela bygden ihop, skramlande möbler, pengar och minnen för att konditoriet skulle återuppstå igen.
Men åter till boksläppet och svärmor som pyntade scenen med sensommarblommor från sin trädgård. Min familj langade snittar till höger och vänster. Roffe, som jag förut aldrig sett klädd i något annat än flanellskjorta, tog på sig en kavaj. ”Det här är stort, Åsa.” Roffe hade dagen till ära dammsugit heltäckningsmattan, fastän det är det tråkigaste han vet.
Jag är nervös men när det strömmar in folk i lokalen, då känner jag bara värme och gemenskap. Ägarna till min frisersalong kommer med blommor. Bekanta och obekanta i publiken nickar instämmande när jag trevande berättar om boken. På scen har jag med mig Anders Ygeman och Lena Hjelm-Wallén. Vid signeringen ringlar kön lång så teamet från Expressen får vänta på sin tur. De erfarna damerna i bokklubben tillrättavisar när jag inte skriver ort och datum i boken vid signering. ”Det där måste du göra om så att det blir rätt.”
När reportern från Expressen gjort sin intervju säger hon ”Nu får du gå tillbaka till dina vänner igen”. Ja, det känns faktiskt som att vi alla i lokalen är vänner, fastän vi inte känner varandra.
Kusin Göran från Järfälla skriver någon dag senare ”Jag är så glad att jag tog mig till Norberg och var med vid boksläppet. Fylldes med värme i en lokal bland människor jag till största delen inte kände igen men ändå kände mig hemma med.”
Vad är det som gör att vi kan känna gemenskap med människor vi aldrig tidigare mött? Ett respektfullt lyssnande och en vilja att göra gott för andra tror jag kan bidra. Kanske kan större städer lära något av mindre samhällen?
Text: Åsa Eriksson, riksdagsledamot för Västmanland
