Fredrik Reinfeldts politiska projekt bäddade för ett polariserat samhälle utan känsla för gemenskap och ansvar. Det menar Linus Glanzelius som har läst Christopher Lasch bok ”The Revolt of the Elites”.
Det skulle inte förvåna mig om Fredrik Reinfeldt blir sugen på att ta ett segervarv med elsparkcykel runt Rosenbad och skandera ”We fucking did it!” Med rocken fladdrande i vinden åker en del av Sverige ifrån resten av folket på en Voi. De har inte bara vänt arbetarklassen ryggen – de gör vad de kan för att lämna dem bakom sig.
Mellan 2006 och 2014 gick alliansens politiska projekt ut på att bygga ett tvåtredjedelssamhälle, där medelklassen skulle kunna känna sig som vinnare. Som om de nästan var överklass. Sänkt skatt, nya kök och badrum. Folkhemmet, jante och ett sammanhållet löntagarkollektiv skulle dumpas på historiens sophög. Konflikten mellan arbete och kapital ersattes med vinnare och förlorare – förklätt till en arbetslinje.
De lyckades. Men det blev inte så bra.
Enligt den amerikanska historikern och samhällskritikern Christopher Lasch är medelklassens svek mot arbetarklassen ett av de största hoten mot demokratin. I boken ”The Revolt of the Elites – and the Betrayal of Democracy”, som publicerades 1994, beskriver han ett samhälle som brutit samman. Men det var inte arbetarna som gjorde revolution – det var eliten.
Enligt författaren så lever den tjattrande klassen i någon form av låtsasvärld
De rika och framgångsrika har gjort sig alltmer frånkopplade från vanligt folk – de har byggt upp egna parallellsamhällen genom att köpa dyra bostadsrätter innanför tullarna i Stockholm och trängt ut dem som bodde där innan. Om du skulle fråga någon av kommunikationskonsulterna, juristerna eller ekonomerna som bor där så skulle de antagligen inte erkänna det. Men de föraktar vanligt folk. De anser att arbetarklassen är så utomordentligt omodern. De har för låga ambitioner och fel värderingar; de har fula skor och fel tugg.
Enligt författaren så lever den tjattrande klassen (Lasch har inte så mycket till övers för kommunikatörer, tyckare och reklamare) i någon form av låtsasvärld, där politiska problem och konflikter reduceras till ordval och symboler i stället för politiska reformer. Eftersom den liberala medieeliten sätter agendan så avgränsas politiken därefter. Oavsett vad vanligt folk tycker.
Den medvetna medelklassen kan ta ställning (tillsammans med gigantiska techbolag och storbanker) för en progressiv agenda, med feministsymboler och prideflaggor. Men när det blir skarpt läge, när pengar borde fördelas mer rättvist, så är inte lika många med på tåget.
Händelseutvecklingen de senaste femton åren är som en karbonkopia på boken: den eskalerande konflikten om migrationen, den växande klyftan mellan stad och landsbygd och en medelklass som fortsätter att dra ifrån arbetarklassen.
Om man ska tro Lasch så utgör Sverigedemokraternas framgångar ett resultat av arbetarklassens mullrande revansch mot eliten. Man kan nästan ana dånet från ett högtalarsystem: en gammal Volvo dundrar förbi med epa-dunk på högsta volym. På bakrutan sitter en blåsippa påklistrad. Hela livsstilen är ett veritabelt fuck-you-finger till Stockholms övre medelklass.
Lasch har varit något av en suspekt underdog i amerikansk idédebatt. Han var varken demokrat eller republikan. Men hans idéer är definitivt radikala. Lasch är trött på att minoriteter ska inkluderas – vilket har applåderats av högern. Författaren menar att deltagandet i samhället inte ska ske utifrån hur synd det är om respektive grupp – utan på meriter. Det som högerdebattörer missar är att han inte i sig är emot minoriteter; han är emot den vansinnigt lågt satta ambitionen.
Inkludering kan aldrig ersätta jämlikhet. En verklig demokrati förutsätter verklig jämlikhet; omfördelning av resurser mellan individer och grupper. Det högsta målet kan inte vara att minoriteter ska inkluderas in i ett djupt orättvist och korrupt system. Systemet måste byggas om och göras rättvist. Att Demokraterna i USA gett upp den ambitionen beskriver Lasch som ett historiskt svek, som i stället vill se en stark stat och en New Deal.
Utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv kan man nog konstatera att Lasch undervärderar feminism och hbtq – det är mer än symboliska frågor. Men det går också att konstatera att utan omfördelning blir det bäddat för kulturkrig mellan medel- och arbetarklassen. Under tiden kan överklassen blicka ner på spektaklet och käka popcorn.
Trots femtioelva jobbskatteavdrag är medelklassen fortfarande inte överklass. Den urbana kultureliten har möjligtvis någon form av agendasättande makt. Men en reklamare som käkar ostbricka är fortfarande inte något annat än just en reklamare. Det är fortfarande någon annan som egentligen bestämmer – och de bor i Djursholm, inte i en överbelånad trea på Södermalm.
Det kanske är dags att stanna upp, vända sig om och lyssna på vad vanligt folk har att säga
Förresten, har medelklassen inte alltid tyckt att arbetarklassen varit hopplöst efter? Har inte överklassen alltid försökt skyla sig från resten av samhället i små rika enklaver? Jo, så kan det nog vara. Men enligt Lasch så har något fundamentalt ändrats. Konflikten mellan den urbana medelklassens och arbetarklassens värderingar har blivit politiskt sprängstoff. Och överklassen har slutat att känna ansvar.
Förr, när överklassen bar cylinderhatt, fanns det en viss förståelse för att rikedom och makt kom med ett visst ansvar. För det egna lilla samhället, för staden och för landet. De tidiga industrialisterna donerade pengar till bibliotek, nya sjukhus och skolor. Folkhemmet tog vid och byggde in alla svenskar i ett gemensamt system, där vi kände ansvar för varandra. Under en period blev vi alltmer jämlika.
Det är här Reinfeldts segervarv kommer in i bilden. Tvåtredjedelsamhället lyckades effektivt få människor att skaka av sig den sista känslan av att vara en del av något, med rättigheter och förpliktelser. Nu är du din egen lyckas (eller olyckas) smed, och behöver bara svara gentemot dig själv. Känslan av gemenskap och ansvar är som bortblåst.
Hela idén om arbetslinjen är att den som anstränger sig hårt ska lyckas. Men vad händer om det bygger på en myt, eller ja – i alla fall är kraftigt överdrivet? En av Lasch bärande poänger är att verklig demokrati inte kan ersättas med en teoretisk meritokrati. I podden Stormens utveckling stämmer Liv Strömquist in i Christopher Lasch kritik. Övertron på meritokratin är en av drivkrafterna till att många mår så jäkla dåligt. Vi har lurats att tro att det är vårt eget fel. Alltså är det fritt fram för medelklassen att lämna arbetarklassen bakom sig, de får ju skylla sig själva.
Det hade väl kanske kunnat vara fine om städarens dotter på riktigt hade samma chans som börshajens son. Men så är det inte. Sannolikt är det omöjligt att skapa demokrati i verklig mening utan att samtidigt fördela resurser och bygga jämlikhet – inte i politisk retorik, utan i praktik.
Om det är något som socialdemokratin borde lära sig av Christopher Lasch så är det att bygga ett politiskt projekt som på allvar kan förena arbetarklassen och medelklassen igen. För det krävs nog ett uppvaknande.
Reinfeldts tvåtredjedelssamhälle kom inte till genom någon naturlag. Det kommer heller inte att självdö – tvärtom verkar det självförstärkande över tid. Det krävs långsiktigt politiskt slit för att bryta utvecklingen. Men det måste göras. Utan samhällsgemenskap, ingen jämlikhet. Utan jämlikhet, ingen samhällsgemenskap.
Medan medelklassen rullar vidare på sin elsparkcykel på väg hem till en lägenhet med fördubblade räntekostnader så stiger en ny generationen av den svenska eliten in i en privatjet och häller upp ett glas bubbel – de lämnar medelklassen bakom sig utan att blinka. De åker dit där avkastningen är högst.
Det kanske är dags att stanna upp, vända sig om och lyssna på vad vanligt folk har att säga. De kanske har en poäng?
Text: Linus Glanzelius, medlem i Tidens redaktionsråd
