När jag höll mitt öppningsanförande inför de omkring 300 ombuden så var det inför en helt ny generation SSU:are som samlats. En generation som fått sitt engagemang begränsat av en global pandemi, och som fick ta över ett SSU på stiltje.
Decennier av falangstrider som splittrat vänskapsband och tagit fram det sämsta hos många goda människor har skrämt iväg nya medlemmar. Skandalrubriker som blåst bort stoltheten och dämpat engagemangsviljan. Trots alla insatser i valrörelsen 2018, och att vi fick en ny socialdemokratiskt ledd regering, så var det en bakbunden socialdemokrati som tvingats till omfattande eftergifter till två små liberala partier.
När pandemin svepte över Sverige och satte stopp för all lokal verksamhet fanns det inte mycket som höll kvar medlemmarna och som höll engagemanget vid liv. SSU dränerades på eldsjälarna som bär vår organisation lokalt och regionalt. Det var en tuff tid för SSU.
När jag under mitt inledningsanförande bad alla ombud som var på sin första kongress att ställa sig upp så var det mer än hälften, när jag frågade hur många som var på sin tredje kongress var det endast en handfull. En tydlig illustration över de snabba generationsskiften pandemin orsakat.
Som tur var inledde SSU:s förbundsstyrelse diskussioner för fem år sedan i syfte att ge förbundet en mer hälsosam internkultur, fri från de konflikter som präglat SSU:ares engagemang sedan generationen som ledde SSU vid millennieskiftet. Ett ärligt och genuint försök att överbrygga tidigare konfliktlinjer, att enas om vad som är viktigt och arbeta gemensamt för att nå våra mål. Tidigare fiender grävde ner stridsyxorna och skakade hand på att hoten utifrån är mycket större än vad våra meningsskiljaktigheter är inom förbundet.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
