Kanske blir man lite dum i huvudet av att vara intresserad av politik. Mer eller mindre oförmögen att uppskatta vissa estetiska kvaliteter, utan att sätta dem i tråkiga ideologiska eller kanske än värre dagspolitiska sammanhang. Ungefär så gick tankarna när jag stängde ner laptopen efter att ha sett klart andra säsongen av The Bear. Serien, vars första säsong sändes på HBO förra året, handlar om ex-stjärnkocken Carmen Berzatto (Jeremy Allen White) som återvänder till hemstaden Chicago för att ta över en mackresturang han ärvt av sin äldre bror Michael (Jon Bernthal) efter dennes självmord. Resturangen är i fritt fall och Carmen, med erfarenhet från en Michelindekorerad restaurang i New York, bestämmer sig för att rusta upp den och få ordning på den färgstarka personalstyrkan. Serien skildrar ömsom den mardrömslika, ömsom den familjära stämningen, i restaurangen och de varma men problemtyngda människorna som arbetar där.
Den första säsongen var närmast hypnotisk i sin skildring av den frenetiska stressen inne i köket. Långa tagningar av den ständigt skrikhese och svettige Carmen när han springer runt och lagar mat med ett sorts kallt ursinne till ständigt stegrande gitarriff. Lika fängslande var karaktärerna och deras relationer. Det är människor som har haft det svårt, som är lika delar rädda och arga och ständigt hamnar i konflikt med varandra. Men ingen är en skurk eller ett monster. Snarare är alla mänskliga, alltför mänskliga och kärleken de har till varandra skiner igenom i slutändan. Säsong ett var en historia om fattigdom, psykisk ohälsa, tuffa arbetsförhållanden. Men också om hantverksskicklighet, yrkesstolthet och värdet av vänskap och familj.
På pappret innehåller säsong två allt det här. Men något har förändrats. Till det värre, mer banala. Karaktärerna börjar läsa självhjälpsböcker, och i ett märkligt fantasy-artat drag för en serie med ett realistiskt uppslag så blir de bättre människor av att göra det. En sorts smörighet har smugit sig från kylskåpet in i var och varannan scen. I säsong ett var den amerikanska drömmen en sorts skrattspegel för karaktärernas liv. Ett ideal som är ständigt närvarande men aldrig inom räckhåll. Carmen är en otrolig kock och hänsynslöst dedikerad till sitt värv men branschen knäckte honom och lämnade honom ensam, arbetslös och substansberoende. Karaktärerna i The Bear var fångade mellan sin vilja att utveckla sina talanger och skapa något vackert och en värld utan hopp, en USA-skildring tydligt influerad av den psykosociala miljön efter finanskrisen 2008.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
