Brics-samarbetet växer som politiskt projekt. Men vad står Brics för? Varför finns organisationen och vad vill den långsiktigt? Paula Carvalho Olovsson skriver om länder som vill se en annan världsordning och vad det innebär för Sverige.
Ni har säkert stött på akronymen Brics, och kanske lite oftare än vanligt nu på sistone. Kanske har ni funderat över vad Kina och Brasilien gör i samma klubb – och Ryssland? Vad är tanken bakom gruppen och vad vill de åstadkomma? Och vilken roll spelar Brics i det nya geopolitiska läge som vi befinner oss i efter invasionen av Ukraina? Det tänkte jag ägna några spalter i Tiden åt att försöka reda ut.
Begreppet Bric myntades för drygt tjugo år sedan av Goldman Sachs-ekonomen Jim O’Neill som ville beskriva snabbt växande ekonomier som han förutspådde skulle dominera den globala ekonomin på femtio års sikt. Namnet bygger på ländernas initialer – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, och efter ett par år tillkom Sydafrika och ett S lades till det ursprungliga Bric – och ganska snart efter att namnet hade myntats så formerade sig länderna i en politisk sammanslutning. 2009 hölls det första toppmötet i samband med att alla världsledare fanns på plats i New York under öppnandet av FN:s generalförsamling.
Sedan dess har Brics sakta men säkert vuxit till en inflytelserik politisk och ekonomisk kraft på den globala scenen. Tillsammans utgör de knappt en tredjedel av världens landyta och knappt hälften av världens befolkning. Alla fem länder är medlemmar i G20 och deras samlade BNP uppgår till ungefär en tredjedel av världens. Det är en förklaring till att denna grupp av framväxande ekonomier har varit ”the talk of the town” ett tag, men det är inte den enda förklaringen. Från början var projektet rent ekonomiskt, tänkt att öka intresset för investeringsmöjligheterna i länderna. Men i dag kan vi konstatera att sammanslutningen inte bara förändrat det internationella landskapet, utan också väckt frågor om dess inflytande på världspolitiken och hur det kan påverka länder som Sverige.
Under flera år har den tydligaste utmanaren mot USA:s hegemoni varit Kina. Landets ekonomiska utveckling och globala inflytande utgör en av de största globala förändringarna sedan Berlinmurens fall. Kina, och i viss mån Ryssland och Indien, har satsat mycket strategiskt och långsiktigt på att engagera sig i det Globala Syd, särskilt Afrika. Genom snabba lån, bistånd och investeringar i allehanda projekt har man rönt både tacksamhet och inflytande.
Att Kina genom Brics lierar sig med andra länder som växer både ekonomiskt och i politiskt inflytande är förstås något att hålla ögonen på. Det har många gjort, inte minst USA. USA har under de senaste administrationerna – såväl demokratiska som republikanska – riktat sitt fokus bort från Europa och mot Asien och Kina.
Sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga invasionskrig mot Ukraina förra året har västvärlden återigen blickat mot Europa. Vi har förväntat oss, och insisterat på, att resten av världen ska ta avstånd från Ryssland, och helst införa sanktioner mot landet på samma sätt som vi har gjort i bland annat eu, USA, Australien och Kanada. Men trots att det är ett klart folkrättsvidrigt krig, där ett land invaderat ett annat, så är det många länder som vägrar att fördöma det ryska agerandet. Över trettio länder har avstått från att rösta om resolutioner i FN om att Ryssland ska upphöra med sin militära insats i Ukraina. Bland dem finns Kina, Indien och Sydafrika. Sydafrika har dessutom försökt ta på sig en medlande roll i kriget genom att säga att man inte vill välja sida utan bara önskar att kriget ska ta slut. Det är alltså även länder som vi i Sverige sett som allierade i frågor som rör demokrati, multilateralism, folkrätt och mänskliga rättigheter som inte vill ta avstånd från det ryska agerandet. Brasilien, Sydafrika och Indien kan räknas dit, och Brics-samarbetet rullar på.
Deras ovilja att ta avstånd från Ryssland handlar troligtvis mindre om Ryssland och mer om att länder som Brasilien, Sydafrika och Indien har andra prioriteringar och överväganden som är viktigare för dem. De bär på en djupt rotad misstro mot USA och västvärlden, grundad i konsekvenserna av århundraden av kolonialism och imperialism, och en syn på sin egen överhet. Hos många länder i det så kallade Globala Syd finns i dag en strävan efter en annan världsordning där det inte är en eller ett par supermakter som härskar, utan där de själva kan komma till tals på ett annat sätt. Brics kanske kan vara ett led i att uppnå en sådan världsordning?
Brics-samarbetet må ha startat som ett ekonomiskt samarbete med syfte att locka investeringar, men det är något större i dag. En global aktör med tyngd inom politik, ekonomi, säkerhet och till och med humanitärt bistånd. Men frågan är om de verkligen kan hålla en enad front. För att bli en ännu mer betydelsefull aktör krävs att länderna lyckas hålla ihop, inte hamna i bråk med varandra, eller låta interna konflikter smitta samarbetet. På så sätt kan de utgöra en motpol till g7-länderna, och de kan vara en spelare där summan av deras inflytande är större än dess enskilda komponenter.
Men det finns gott om interna konflikter och utmaningar inom Brics. Kina och Indien är grannar, men inte särskilt goda grannar. Deras gränskonflikt går långt tillbaka i tiden, och när den blossar upp med jämna mellanrum så kräver den inte sällan människoliv. Rysslands invasionskrig i Ukraina har helt klart utgjort en utmaning i förhållandet mellan länderna, inte minst mellan Kina och Ryssland. Den ekonomiska utvecklingen i Sydafrika är mycket osäker. Kina brottas med svåra ekonomiska bekymmer som följd av den krisande bostadsmarknaden och de långsiktiga tillväxtprognoserna har mattats av.
Samtidigt står länder på kö för att få ansluta sig i klubben – Iran, Saudiarabien och Argentina tillhör den skara som är på väg in – och det saknas inte idéer på hur samarbetet kan utvecklas. Vid toppmötet i Johannesburg i augusti i år föreslog Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva att de skulle skapa en gemensam Brics-valuta för att minska sårbarheten mot svängningar i växlingskursen mot dollarn. Det må vara lång väg kvar till en gemensam valuta, men det tycks i alla fall finnas ambitioner.
För oss socialdemokrater är det förstås viktigt att vi följer och förstår utvecklingen. Inte minst när länder som i dag styrs av våra systerpartier, som Brasiliens Partido dos Trabalhadores (PT), finns med i skaran. Även ANC i Sydafrika har vi haft långvariga relationer med. Sverige var under socialdemokratisk ledning ett av de allra första länderna i väst som gav statligt stöd till ANC och demokratikampen redan under 1960-talet. För oss blir det en delikat uppgift att balansera behoven av närvaro och dialog – där gamla kontakter kan underlätta – med behovet av att tydligt stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och alla staters okränkbara rätt till självbestämmande och territoriell integritet.
För ett land som Sverige, vars ekonomi och välfärd är beroende av handel och utbyte med resten av världen, finns skäl att fortsätta ha en aktiv dialog och ett starkt utbyte med länder globalt. Med tanke på vilka krafter som är i rörelse så är det mer angeläget än på mycket länge att vi har en bred syn på vad som händer i omvärlden. Vi får inte låta vårt berättigade fokus på att stötta Ukraina och hålla en enad front i eu gentemot Ryssland göra att vi tappar vår närvaro och vårt engagemang i resten av världen. Det är inte läge att ha ett ensidigt fokus på vårt närområde. Dessvärre går Tidöregeringens politik åt helt fel håll i det avseendet.
Paula Carvalho Olovsson, internationell sekreterare för Socialdemokraterna.
