Hur dör en demokrati? Frågan är vid det här laget nästan uttjatad. Efter att Donald Trump blev president, vilket är för sju år sedan, har forskare frenetisk tagit sig an frågan.
Diskussionen om demokratiernas död sammanfattades väl av Martin Gelin och Erik Åsard i boken Hotet mot demokratin: högerpopulismens återkomst i Europa och USA. De skriver att forskningen pekar på två huvudförklaringar till demokratins kris: ekonomiskt missnöje (växande ojämlikhet, globaliseringens förlorare, hanteringen av finanskrisen 2008) och kulturell oro (inställningen till kön och sexualitet, religion, ras och identitet).
I grunden är det inte raketforskning. Det finns ett utbrett och befogat missnöje över sakernas tillstånd. Samhällsproblemen är stora. Detta får människor att söka sig bort från partier de ser som etablissemang eller ansvariga för dagens situation.
Insikten om att demokratins överlevnad är avhängig dess leverans är inte ny. I förra numret av Tiden skrev jag en längre text just om lärdomarna efter två världskrig och hur Socialdemokraterna bars av insikten om, som Bertolt Brechts sade, ”Först kommer maten, sedan kommer moralen.”
När jag blickar ut över dagens arbetarrörelse blir jag bekymrad. Alltför många tycks tro att verkligheten spelar mindre roll för vilka värderingar och åsikter människor bär på. Delar av rörelsen tycks vara av tron: först kommer moralen, sedan kommer maten.
Det största hotet mot demokratin är således inte SD, trots att exempelvis Jomshof helt öppet för fram vit-makt-åsikter (som när han skriver att svenskar är ”Sveriges ursprungsbefolkning och Sverige är svenskarnas land”). Det största hotet mot demokratin är de akuta samhällsproblem som Sverige möter. I ett läge där människor som ser ut som jag, och heter namn som påminner om mitt, varje vecka mördar och mördas så får rasismen en stark grogrund. Så länge välfärden fortsätter vara underbemannad, tågen inte går i tid och människors ekonomiska trygghet hotas så kommer populistiska partier att växa.
Partiets elva arbetsgrupper som ska förnya Socialdemokraternas samhällsanalys är klara i november. Därtill har vi på Tiden och Aktuellt i Politiken gett ut en antologi med titeln Vår Tid där vi samlat tjugo av rörelsen klokaste röster för att bidra till den förnyade samhällsanalysen.
Men analyserna innebär inte slutet på arbetet, de är bara början. Där efter påbörjas arbetet med att ta fram nya reformer. Och här finns det hopp. Magdalena Andersson sa nyligen att ”Vi kommer som samhälle att behöva göra sådant vi aldrig gjort tidigare… Och det kommer vara dyrt.”
Men den inställningen kan vi nog göra vad som krävs. Inget mindre än vår demokrati står på spel.
Text: Payam Moula
