Socialdemokraternas kräftgång i modern tid är inte bara en fråga om deras svårigheter att förklara vad de vill med den politiska makten. Det handlar också om en rad policyval man gjort alltsedan 1980-talet och som i dag gör det svårt för många av deras tidigare väljare att känna igen sitt parti. Men framför allt handlar det om socialdemokratins reträtt från idén om folkhemmet, vad som historiskt varit ett nästan unikt framgångsrecept i den demokratiska världen: en berättelse om Sverige och svenskhet som byggt på en omvärdering av den klassiska socialismens avfärdande av nation, stat, kapitalism.
En sammanhängande och övertygande berättelse är avgörande för att kunna erbjuda såväl partiet som väljarna en karta och kompass som knyter samman förståelsen av det förflutna med en föreställning om morgondagen. Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik.
En central fråga blir om det folkhemska samhällskontraktet måste bedömas som förlegat, knutet till en svunnen tid, redo för historiens papperskorg. Är det, som det ibland hävdas, en idé som bygger på en föreställning om ett etniskt homogent folk som rimmar illa med nya visioner om det mångkulturella samhället? Och som kanske grundar sig på en syn på statens roll som är otidsenlig i ett alltmer globaliserat marknadssamhälle där valfrihet och pluralism övertrumfar tankar om gemenskap och medborgaruniversalism?
Eller är det tvärtom så att en del av de förment nya idéer som i dag förs fram – som mångkultur, gruppidentiteter, minoritetsrättigheter, mänskliga rättigheter – snarare är ett steg tillbaka, inte minst om det är demokrati och individuell frihet vi eftersträvar?
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
