”Vi har varit dåliga ett tag, men nu är vi bra igen.” Det budskapet gick Socialdemokraterna i Sollentuna till val på – och ökade med över 7 procentenheter. Kommunalrådet Anton Lindgren skriver att även partiet nationellt måste erkänna historiska misstag och söka nytt förtroende.
Något håller på att hända i Sollentuna. Moderatfästet norr om Stockholm är hotat. Efter närmare 50 år av total borgerlig dominans blev Socialdemokraterna Sollentunabornas största riksdagsparti 2022. I kommunvalet gjorde vi vårt bästa valresultat sedan 1994 och ökade med 7 procentenheter, den största ökningen någonsin.
Plötsligt är S och M jämnstora i kommunen där jag växt upp med mantrat om att Socialdemokraterna aldrig kan ta makten. Nu pekar allt mot att det blir verklighet 2026. Varför händer det här, varför just nu? Och vad kan partiet under oppositionstiden på riksnivå lära av Sollentuna för att återta regeringsmakten 2026?
Sollentuna kommun är på många sätt ett Sverige i miniatyr. Här finns samhällsproblemen som toppar nyhetssändningarna. Vi har gängkriminalitet, segregerad marknadsskola, skenande bostadsbrist och privatiseringskaos i omsorgen. Här har nyliberalismen och marknadsreligionen fått fullt genomslag. Här har styret varit obrutet borgerligt i 35 år, och så skulle det förbli i säkert 35 år till. Trodde jag i alla fall, när jag som 16-åring engagerade mig politiskt. Det var en underförstådd sanning även bland vissa erfarna socialdemokrater, även om den inte fick yttras offentligt.
Sollentuna är också en av Sveriges mest segregerade kommuner. Här samsas social misär i de utsatta områdenas miljonprogram, med lyxrenoverade strandvillor som mest påminner om något man byggt efter att ha använt fuskkoden i The Sims. Den som vill se hur segregation ser ut behöver inte åka flera mil längs röda linjen i Stockholms tunnelbana. Det räcker att promenera en kilometer i hjärtat av Sollentuna. På samma Icabutik handlar några av Sveriges mest välbeställda villaägare sida vid sida med gängmedlemmar, undersköterskor och gymnasielärare.
Men där börjar och slutar gemenskapen. I gångtunneln under järnvägsspåret sker uppdelningen, där den ena sorten går åt vänster och den andra åt höger.
Åt ena hållet: nyproducerade bostadsrätter, en handfull mäklarkontor och ganska snart en pampig jugendvilla i 20-miljonersklassen. Bakom den finns hundratals fler i samma prisklass eller högre. Kilometer efter kilometer breder villaidyllen ut sig längs Edsvikens strand, en av Stockholms skärgårds innersta havsvikar.
Åt andra hållet: Betongfasader som inte tvättats på årtionden. En gång i tiden var det så kallade servicehuset på Malmvägen ett imponerande monument över människans skaparförmåga. Där skulle butiker och service finnas i samma byggnad som tusentals hyresrätter. Med åren har det i stället blivit en symbol för det svenska samhällets oförmåga att vårda sina tillgångar. Servicehuset är i dag mest känt som den geografiska centralpunkten i riskområdet Tureberg, enligt polisens lista över utsatta områden.
Dagens Nyheter har rapporterat om hur det lokala kriminella nätverket gjort servicehusets källarutrymme till vapenförråd, och kulverten – som löper omedelbart under en förskola – till skjutbana. Samma förskolas nattisverksamhet fick hastigt omlokaliseras efter en skjutning sensommaren 2022, där automatelden var bara några meter från att slå in i barnens sovrum.
Mellan Turebergsnätverkets skjutbana och 20miljonersvillan är det drygt 500 meter. Skilda världar, blott en järnväg emellan.
De flesta i våra utsatta områden lever helt vanliga liv och tillhör den breda arbetarklassen. Mycket på Malmvägen hör dessutom till det bästa med Sollentuna. Det känns lättare att bli stammis på restaurangerna. Att kampanja där är roligare, åsikterna varierar mer än i andra stadsdelar och människor är inte rädda att säga vad de tycker. Man blir en del av ett lokalsamhälle där folk känner varandra, på ett sätt som skiljer sig från andra områden där färre syns på gatorna och fler stänger porten om sig utan att hälsa på någon på hemvägen.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att på järnvägens västra sida finns riktig fattigdom och riktig utsatthet. Bara enstaka procent av ungdomarna är engagerade i föreningslivet och trångboddheten är utbredd. Det gör att många driver runt på gatan under sin fritid, och några blir lätta rekryter för gängen. Det kriminella nätverkets närvaro påverkar alla i området. Alla vet vilka man ska akta sig för att stöta sig med. Bland dem som bor i området är det inte kontroversiellt att prata om de här problemen. Men av borgerliga politiker som aldrig knackat en enda dörr på Malmvägen riskerar man att anklagas för svartmålning.
Inte mig emot. Varje gång vi socialdemokrater säger som det är, medan Moderaterna blundar för problemen deras segregationspolitik drivit fram, så vinner vi. Vi vinner när vi knackar på hos de mest utsatta hushållen i vår kommun, ser dem i ögonen och lyssnar på deras berättelse. Vi vinner när vi nästa dag pratar med villaägare och själva kan berätta om verkligheten vi möter på andra sidan järnvägen.
Under en valdebatt 2022 mellan partigruppledarna i Sollentuna utnämndes segregationen nästan enhälligt till vårt största lokala samhällsproblem. Inte otryggheten eller våldet, utan segregationen. Genom tusentals samtal på båda sidor av spåret har vi vunnit bildsättningen och problemformuleringsprivilegiet i högerns viktigaste fråga.
Men valframgången i Sollentuna har inte i första hand någon enskild sakpolitisk förklaring.
Visst har vi tagit ut svängarna under den senaste mandatperioden och lagt fram ett antal djärva förslag såsom att öppna ett kulturhus i centrum. Vi har också tagit några viktiga segrar i opposition, som när styret efter många års fusk i hemtjänsten tvingades avskaffa lovsystemet under stor medial uppmärksamhet. Och nog har Magdalena Anderssons nationella ledarskap och valbudskap om att bryta segregationen och ta kontroll över välfärden gjort succé bland våra väljare.
Det är aldrig oppositionens uppgift att förklara varför kommunen gör som den gör.
Men helt säkert hade vi ändå schabblat bort alltihop om vi inte också gjort tre ordentliga hemläxor. Vi hade aldrig kunnat dra nytta av de gynnsamma faktorer som finns om vi inte omprövat vår attityd till uppdraget, slagit fast några bärande principer, och skrivit en trovärdig berättelse om vårt parti, vår kommun och våra motståndare.
För det första har vi gjort en attitydförändring. Alla socialdemokrater vet att det inte är roligt att vara i opposition. Vi vill ändra samhället, och det gör vi inte med mindre än att styra. Får man inte styra blir man deprimerad. Efter ett antal årtionden i opposition är risken att arbetarekommunen mer liknar en introverterad tankesmedja eller fikaklubb än en samhällsomdanande folkrörelsekraft. Energin vänds inåt och fokus hamnar inte sällan på meningslösa personkonflikter.
För oss i Sollentuna har det varit centralt att göra upp med idén att vi visst gör nytta i opposition, och i stället skapa en vinnarmentalitet och en genuin vilja att ta över. Mycket kraft har ägnats åt att lära oss leva med tanken att vi faktiskt skulle kunna styra kommunen. Samtidigt har vi behövt bearbeta faktumet att vi under fyra decenniers förlustval misslyckats med vårt grundläggande uppdrag.
Det är smärtsamt, men mobiliserar också en ilska över den samhällsutveckling som vår rörelse bevittnat utan att kunna påverka. Insikten föder ett hopp om att kunna bryta mönstret. Kombinationen av ilska och hopp frigör energi och en förändringsvilja som vi använder till att självkritiskt ompröva våra vägval. Allt detta har haft en tydligt positiv effekt på lagarbetet. När den stora framgången anas runt knuten blir det möjligt att rikta all kraft mot det gemensamma målet.
För det andra har vi valt att arbeta efter några politiska och kommunikativa principer. Det socialdemokratiska partiet ska verka i vanligt folks intresse. Därför fokuserar vi på konflikter där vi kan ta människornas parti mot en upplevt tondöv och verklighetsfrånvänd moderat kommunledning. Vi släpper frågor som handlar om att styret misslyckas med sina egna ambitioner som väljarna inte är intresserade av.
Ett konkret exempel: Vi prioriterar att opponera mot alliansens förslag att tillåta bygget av sju lyxvillor på kommunens vackraste allmänna utsiktsplats, något som mobiliserat tusentals namnunderskrifter i protest. Vi prioriterar inte att kritisera styret för att de inte följt upp arbetet med att införa kommunens policy för Agenda 2030.
Att vara på folkets sida innebär också att inte låta sig kidnappas som språkrör för styret eller förvaltningen. Det är aldrig oppositionens uppgift att förklara varför kommunen gör som den gör. Vår uppgift är att hitta en vinkel som gör att vi kan ställa oss på Sollentunabornas sida. Finns det ingen sådan så prioriterar vi andra frågor.
En annan bärande princip är att vi inte skyr konflikten. Utan den blir det omöjligt att motivera människor att rösta bort styret. Man kan heller aldrig vinna genom att profilera sig som ett lightalternativ, som vill ungefär samma sak men med mera förnuft. Hittar man en bra konflikt ska man inte släppa den så länge den funkar. Ett lokalt exempel är högerstyrets svikna vallöfte om en idrottshall i kommundelen Viby, som vi aldrig kommer att sluta återanvända. Efter en ökning med över 10 procentenheter är S nu jämnstora med M bland de tidigare starkt högerlutande Vibyväljarna.
Slutligen, den tredje hemläxan: Berättelsen. För att kunna stå på folkets sida och fokusera på rätt konflikter behöver man ha koll på vad ”folket” tycker. Den som ska göra de politiska bedömningarna måste vara i synk med väljarna. Det finns säkert många olika skolor, men enligt min doktrin går det inte att komma runt – för att funka som ledande företrädare måste man älska att prata med väljare.
Det går bortom att försöka övertala närmsta offer att rösta rätt. Man behöver sätta sig i samklang med väljarnas själ. Inte bara genom statistik och opinionsmätningar, utan genom empati och ömsesidig identifikation. Vi ska inte vara till för Sollentunaborna, vi är Sollentunaborna. Vi ska vara bäst på att veta vad vanligt folk tycker, även i frågor som inte ens dykt upp än. Vi ska kunna tänka som den transcendentala sinnebilden av en Sollentunabo. Uttolkarna av den genuina folkviljan.
Det är stora ord som förstås kräver sina samtalsmål. Men de kräver också att man tar varje väljarsamtal på allvar, som en möjlighet att lära känna de underliggande idé och känsloströmningar som all opinion består av.
För att kunna möta väljare behöver man en berättelse. Där sammanfattas hur vi ser på oss själva, på samhället och på våra motståndare. Berättelsen är inte ordagrann, utan en uppsättning känslor och värden. Men ett försök att sätta ord på den berättelse vi använt för att nå framgång i Sollentuna skulle kunna vara:
Vi älskar Sollentuna, det är vår kommun och här finns alla förutsättningar för att skapa ett bra samhälle. Men vi har också problem. I vår kommun finns en stor segregation och i vissa delar fattigdom och utsatthet som har fördjupats under lång tid. Det har lett till social utslagning och kriminalitet som drabbar alla. Dessa problem kommer inte att lösa sig själva.
Moderaterna har styrt vår kommun alldeles för länge. Deras politik har redan prövats, och mer av densamma kommer aldrig att lösa de problem vi har fått under deras tid. Tvärtom bidrar den till att fördjupa segregationen som skapar otrygghet. Dagens styre har slut på idéer och har slutat lyssna på Sollentunaborna. De tar makten för given och sviker sina vallöften. Sollentuna behöver ett nytt ledarskap.
Socialdemokraterna är redo att ta sig an uppdraget. Vi tror att Sollentuna kan bättre. Vi vill bevara det som är bra med Sollentuna. Vi vill inte bygga höghus i villaområden eller asfaltera naturreservaten. Men vi vill skapa ett samhälle som håller ihop, där alla Sollentunabor känner sig hemma i hela kommunen och har respekt för varandra och för de gemensamma värderingar som gör att vi kan leva tillsammans.
Socialdemokraterna har inte styrt Sollentuna på länge, och det är ingen annans fel än vårt eget. Vi har inte varit mogna för uppgiften och har inte varit i samklang med Sollentunaborna. Men nu har vi förändrats, och vi ser resultaten. När vi möter väljarna blir vi ett bättre parti. Därför vill vi styra i dialog med alla Sollentunabor. Vi ska vara kommunens mest tillgängliga och inlyssnande parti, och sätter alltid kommuninvånarnas intresse främst.
Den mest centrala delen av berättelsen är den om vårt eget parti. Varför har vi inte tidigare vunnit väljarnas förtroende? För att kunna göra det framöver behöver den frågan ett svar, och det måste vara ett svar som inte skyller ifrån sig. Självkritiken är den bärande balken.
Här finns en generell lärdom för vårt parti. Det finns nästan ingen väljare i hela Sverige, och faktiskt nästan ingen partimedlem heller, som har ett oproblematiskt förhållande till socialdemokratin. De allra flesta är kluvna, de bär samtidigt på känslor av att socialdemokratin bär med sig något gott, och av att partiet har svikit dem. Att det finns en bra grundidé, eller att partiet har byggt och tagit ansvar för landet. Men samtidigt att partiet övergivit sina ideal, blivit korrumperade eller distanserade från vanligt folk och verklighetens problem. Min erfarenhet är att känslan inte går att bemöta i sak – samhället ser ju ut som det gör, trots att vårt parti haft mest att säga till om. Varför skulle min röst på Socialdemokraterna göra skillnad nu när det inte känns som att den gjorde det 1994, 2002 eller 2014?
Den måste i stället bekräftas, och sedan ges ett trovärdigt svar där vi är öppna med att partiet inte är ofelbart. På lokal nivå behöver vi helt enkelt erkänna att vi varit dåliga, och därför har vi inte fått styra. Men nu är vi bra, vi ser samma problem som du, och vi är redo att ställa det hela till rätta tillsammans med alla som ser att Sollentuna kan bättre. Det är ett så enkelt grepp att det nästan är löjligt, men det gör vår svaghet till en styrka. Våra årtionden av misslyckanden blir till en comebackhistoria, nästan en framgångssaga.
Under slutet av 2010-talet hittade socialdemokratin hem igen
Även nationellt finns ett berättelsejobb att göra. Trovärdigheten för vårt parti och för hela det moderna samhällsbygget skulle stärkas av att formulera ett sammanhängande svar på den kluvna väljarens fråga. Svaret behöver binda ihop historia med nutid utan att bli vare sig överdrivet nostalgiskt eller självspäkande. En ärlig och balanserad självkritik mot partiet som institution, där vi förklarar varför samhällsutvecklingen gått åt fel håll.
Tiden är nu mogen att bearbeta socialdemokratins tre krisdecennier mellan 1990 och 2020. Född i mitten på 90talet är jag fostrad i en rörelse på defensiven under en tid av motvind. Nu är det dags att lämna detta bakom oss och från dagens styrkeposition formulera berättelsen om partiets ursprung, historia, kris och återhämtning:
Socialdemokratin lyfte Sverige ur fattigdom. Under 1900talet byggde vår folkrörelse världens modernaste och jämlikaste välfärdsland, där intresset hos löntagare tillsammans med de demokratiska principerna sattes i första rummet.
Någonstans i nyliberalismens tidevarv och 90talskrisens ekonomiskpolitiska trauma började utvecklingen glida åt fel håll. Tron på politikens förmåga och ansvar att lösa samhällsproblem försvagades, och även vårt parti drogs med. Vi tappade kompassriktningen och trodde att samhällets grundläggande intressemotsättningar blivit mindre viktiga.
Välfärden och trygghetssystemen försvagades och öppnades för vinstdrivande aktörer. I socialdemokratin uppstod förvirring om vad vårt syfte egentligen var, och vilka vi egentligen representerade. Ojämlikhet, girighet, segregation och utslagning bredde ut sig. Samhället gick sönder. De yttersta konsekvenserna syns i den ännu i dag eskalerande våldsbrottsligheten.
Nu vet vi bättre. Efter finanskrisen 2008 började marknadsliberalismen ifrågasättas i hela världen. Under slutet av 2010-talet hittade socialdemokratin hem igen, och med Magdalena Andersson som partiordförande är det ingen tvekan om syftet. Vi ska bygga det starka samhället ännu en gång. Ett modernt, grönt och robust folkhem i en orolig omvärld. Där finns ingen plats för utländska riskkapitalister i våra välfärdssystem. Där ska särintressen och näringslivslobbyister hållas på armlängds avstånd från våra demokratiska beslutsfattare. Där ska respekt för de samhällsgrundande värderingarna prägla vår gemensamma tillvaro, och där ska löntagarintresset och folkviljan styra samhällsutvecklingen.
Vi har varit dåliga ett tag, men nu är vi bra igen. Nu styr vi upp det här, tillsammans.
Anton Lindgren, kommunalråd i Sollentuna
