Inflationen lämnar ingen oberörd. Skenande priser på basvaror som el, mjölk, bensin, blöjor och räntan på bostadslånet. Tio års löneökningar bortblåsta. Vart är samhället på väg egentligen? Tur är i alla fall att vi är i goda händer. De höga herrarna på Riksbanken har läget under kontroll. Det är bara att bita ihop och dra åt svångremmen. Eller?
Nej, menar Elinor Odeberg, ekonomhistoriker och chefekonom på Arena Idé i sin nya bok ”Dyrtider”. Boken är inte bara en alternativ berättelse om hur vi bör bekämpa kostnadskrisen utan en uppgörelse med det rådande paradigmet inom både finans- och penningpolitiken.
När jag frågar Elinor hur det känns att boken är färdig är hon nervös men framför allt förväntansfull på den fortsatta debatten som ska följa. Idén till Dyrtider föddes när Elinor arbetade som politiskt sakkunnig på finansdepartementet samtidigt som inflationen började ta fart för cirka ett och ett halvt år sedan.
Elinor berättar: ”Jag blev förbryllad av den här uppdelningen mellan finans- och penningpolitik. Inflationen är Riksbankens område och alla rådde finansministern att sitta still i båten och hänvisa till Riksbanken när han blev tillfrågad om inflationen. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte högt: ’Är det inte bättre att höja skatterna [i stället för räntan] för att dämpa efterfrågan?’ Då var det någon som skrattade och sade: ’Du vill ändra på hela det institutionella ramverket för inflationsbekämpning?’ Och då tänkte jag: ’Ja, det kanske jag vill.’”
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
