Arkiv

När ”atoms for peace” lanserades av den amerikanske presidenten Eisenhower i FN 1953 blev det startskottet till en utbyggnad av kärnenergi i många delar av världen. Sverige hörde till de länder som länge var i framkant vad gäller forskning om och utveckling av kärnreaktorer, där en första forskningsreaktor stod klar under KTH redan 1954. Lise Meitner var en av initiativtagarna till denna reaktor. Den följdes senare av flera forskningsreaktorer i Studsvik samt design av egna reaktortyper för värme och elektricitet i Ågesta och Marviken.

Under en ganska kort tidsperiod (Oskarshamn 1 överlämnades för leverans 1972, och Forsmark 3 togs i drift 1985) byggde Sverige elva reaktorer, som tillsammans med vattenkraften gav en i stort sett fossilfri elproduktion. Med bildandet av SKB, Svensk Kärnbränslehantering Aktiebolag, och uppdraget att ansvara för slutförvaret har Sverige varit internationellt ledande i processen för avfallshantering. Nyligen har Mark- och miljödomstolen gett tillstånd till ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammar kommun. Därmed är bränslecykeln sluten och förhoppningsvis kan de första kopparkapslarna med utbränt kärnbränsle snart kunna slutförvaras i Forsmark. Det har varit en exemplarisk process med tanke på hur få industrier som tar hand om sitt avfall från utvinning till förvaring eller återanvändande.

Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften.

Finland, som har anammat den svenska metoden för slutförvaret, har kommit längre vad gäller byggandet och utplacering av kapslarna. Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften. Man har landat i slutsatsen att världen behöver utveckla fossilfria energikällor med alla tillgängliga medel, och där är kärnkraft en oundviklig komponent. Visserligen blev Finlands senaste tillskott av kärnenergi kraftigt försenat och betydligt dyrare än planerat, men Europas mest moderna kärnkraftverk levererar nu 1600 MW energi dygnet runt och bidrar till Nordens fossilfria energi.

”Samhället är människans verk. Det är inte en naturkraft, inte en gudomlig ordning, inte heller en maskin som rullar av sig själv. Det är vi som skapar samhället och det är vi som kan förändra det.”

Olof Palmes ord har ofta åberopats av socialdemokrater för att ingjuta hopp om en möjlig förändring. Det är en rimlig tolkning, men för mig ligger en annan närmare till hands: en påminnelse om att om samhället är människans verk, så gäller det även dess problem. Ingenstans är det lika tydligt som i frågan om segregation.

För vad innebär segregation? Segregation är ett relationellt tillstånd som innebär att grupper i samhället separeras från varandra, att det finns en rumslig åtskillnad i staden då personer med olika socioekonomisk och etnisk bakgrund bor i olika delar av staden. Segregation är inte ett mått på hur socialt utsatt ett område är – det handlar om avstånd i det fysiska rummet.

Det innebär att en stadsdel som Djursholm kan vara lika segregerad som ett utsatt område, invånarna på båda platser är lika separerade från andra samhällsgrupper. Den som vill bekämpa segregationen måste därför strukturellt bryta den rumsliga separeringen av olika samhällsgrupper. Statliga utvärderingar av tidigare försök att motverka segregation visar att många insatser träffar individer; utbildning, språkträning och arbetsmarknadsåtgärder, vilket leder till möjlighet att flytta till andra stadsdelar. Men när dessa individer flyttar ut flyttar andra med samma problematik in och segregationens grundproblem kvarstår. Forskare beskriver fenomenet som ”lyckoparadoxen”.

För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

Därför kan vi inte bryta segregationen genom att enbart rusta upp utsatta områden eller genomföra kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser. Det må vara nödvändigt, men inte tillräckligt. Med risk för att göra poängen övertydlig: En stad där 5 procent går utan arbete kan vara lika segregerad som en där 10 procent gör detsamma. För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

”Det är ny partiledare, vi kör snittar nu.” Så svarade partifunktionären skämtsamt när jag frågade varför den traditionella varmkorven bytts ut mot snittar och bubbel. Året var 2021, och även om vädret påminde om att vintern närmade sig kändes det som en ny vår för vårt parti. Magdalena Andersson, en nationalekonom utbildad vid Harvard och Handels, gav ny energi, nytt hopp och nytt självförtroende till Arbetarepartiet – Socialdemokraterna.

Mötets förtäring blev dock symboliskt i mitt sinne för en kris som länge bryggt i vårt parti. I valet 2022 röstade arbetare för första gången på Socialdemokraterna i lika hög grad som tjänstemän. Ett resultat av att partiet både tappat bland arbetarväljare, men också ökat bland tjänstemän.

Inte bara det, partiet har också ändrats på ett rent geografiskt plan. Samtidigt som partiet stortappade i orter som Munkfors, Bjuv och Örnsköldsvik, blev man starkare än på länge i Nacka, Solna och Vellinge.

För ett arbetareparti måste detta ses som en identitetskris av högsta grad. Varför lämnar kokt-med-bröd-sossarna samtidigt som snitt-sossarna tar deras plats? Varför är det ett problem? Vad ska vi göra åt det?

Gentrifieringen och urbaniseringen av vänstern är inte isolerad till Sverige. Den har även synts till i andra västerländska länder, bland annat Storbritannien, Frankrike och USA. Sverige har dock länge hållit emot.

Reinfeldt gjorde ett tappert försök att bryta in i arbetarklassen under sin tid som ledare av ”det nya arbetarpartiet”.

Reinfeldt gjorde ett tappert försök att bryta in i arbetarklassen under sin tid som ledare av ”det nya arbetarpartiet”. Satsningen exemplifieras i valfilmen ”Mahogny Mats” där det visas hur en byggarbetare stolt går runt med en Reinfeldt-t-shirt på arbetsplatsen. Trots spinnet röstade dubbelt så många arbetare som tjänstemän på Socialdemokraterna i valet 2010. Alliansen vann sina val genom att erövra medelklassväljare i storstadsområdena.

Svensken är individualistisk och den socialdemokratiska välfärdsstaten är ett resultat av svenskens vilja att värna sitt oberoende. Det hävdar i alla fall Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006) i Är svensken människa. Bokens tes om att det svenska samhället har ett slags statsindividualism som överideologi har kommit att bli mycket inflytelserik, inte minst genom de kritiker av det svenska samhället som velat uppmärksamma vad de menar är den mörka baksidan av statsindividualismen: brist på gemenskap, andlig nödtorftighet, ensamhet och brist på personligt ansvar (se ex Gandinis film från 2018). Statsindividualismen har också använts som kritik av den svenska välfärdsstaten av den politiska högern. Ett nutida exempel är socialminister Jakob Forssmed (KD) som har använt tesen om statsindividualism för att peka på Sveriges problem med ensamhet (DN 9/7 2018).

Detta anknyter till en tankefigur där välfärdsstaten kväver det civila samhället (vilket för övrigt var ett huvudspår för Timbros ”Socialstatsprojektet” under ledning av sociologiprofessor Hans Zetterberg under tidigt 90-tal). För en postliberal socialdemokrati som vill värna både välfärdsstat och gemenskap är dessa påståenden naturligtvis uppseendeväckande. Bygger den svenska socialdemokratins projekt på en utpräglad individualism? Har den isolering, ensamhet och en oförmåga att värna det allmänna bästa som slutdestination?

En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra

Den här artikeln ska rota i den frågan och det kan konstateras med en gång att den socialdemokratiska inställningen till individualismen alltid varit kluven. Ernst Wigforss, en av den svenska socialdemokratins främsta intellektuella förgrundsgestalter, brottades med individualismen i en skrift från 1908. Han menade å ena sidan att kapitalismen med dess konkurrens mellan människor leder till en ”rationellt beräknande i, i grunden samhällsupplösande individualism”, vilken socialismen skulle motverka. Å andra sidan var han också förespråkare av individualism eftersom han menade att ”även ’massan’ består av individer med möjlighet och rätt till personlig kultur”, men han trodde på en individualism ”som springer ur ett innerligt samfundsliv och ur detta suger näring för sin växt”. En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra.

Vi är nog många som känner oss svikna av våra politiska vänner. Samtidigt är det svårt att klandra dem. Genom många meningsskiljaktigheter har vi uppskattat våra vänners uppfattningar just för att de tycker annorlunda. Ändå är det något som skaver.

När liberala såväl som socialdemokratiska tänkare vänder sig mot sakpolitik och taktiserande, bort från ideologi, finns en risk att de tappar bort människovärdet som är grunden för deras politik. Vi behöver hjälpas åt att slå vakt om humanismen.

Vi litade på att våra liberala vänner skulle stå upp för friheten, även för de som tjänar mindre och de som kontrolleras av polis utan uppenbara skäl. Vi litade på att våra socialdemokratiska vänner skulle hålla sig till den missgynnades bästa, utan att tappa bort sig i triangulering och opinionsundersökningar.

Men nu skaver det annorlunda. Det gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skolan. Nu är det svårare.

Men nu skaver det annorlunda. Det gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skolan. Nu är det svårare. Nu handlar inte längre diskussionen om hur vi påverkar människor, den handlar även om vad det är att vara människa. Det humanistiska värdet får inte tappas bort när samtalet och spelplanen förändras. I stället bör vi förenas i våra olikheter och slå vakt om den grundvärdering som är en förutsättning för att vår övriga ideologi ska falla väl ut.