Arkiv

Förra gången Johan Danielsson var Europaparlamentariker kallades han hem till Sverige och en plats i regeringen. Nu vill han tillbaka till EU, där han ser en ny dagordning. Hanna Alexandersson intervjuar.

 

Valet till Europaparlamentet är inte ett val bland andra i Sverige. Trots ett relativt högt valresultat jämfört med resten av Europa på omkring 55 procent, så är det svårt att uppbåda samma engagemang och mobilisera väljare som inför de nationella valen.
 

I en tid då de andra partierna väljer att rekrytera välkända profiler och toppar listorna med namn som Jonas Sjöstedt, Alice Måwe och Alice Bah Kunkhe, så skulle man kunna säga att Socialdemokraterna går emot strömmen. Här finns inga kändisvärvningar, utan de flesta namnen är okända för den breda allmänheten.

 
Men det är dock något som Johan Danielsson, LO:s kandidat och Socialdemokraternas andranamn på listan, tar med ro.

 
– Är man ett parti som ligger och kämpar omkring 3 procent så förstår jag om man behöver kändisvärva för att mobilisera inför valet. Men så är inte fallet för Socialdemokraterna. Vi värvar inte folk i panik utan skickar personer som vi på riktigt tror kan stå upp för svenska folkets intressen och göra skillnad på riktigt, säger Danielsson.
 

Och det är just anledningen till att Johan Danielsson vill tillbaka till parlamentet i Bryssel. Han vet att det går att påverka. Innan han kallades hem till Sverige för att tjänstgöra som arbetsmarknadsminister i sluttampen på förra mandatperioden hann han vara med och uträtta en hel del som Europaparlamentariker i Bryssel.

I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för högerns privatiserings- och avregleringspolitik. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över styret. Martin Rynoson har intervjuat Hadzialic och undrar hur man vänder en atlantångare.
 
I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för den privatiserings- och avregleringspolitik som högern förfäktat under decennier. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över makten. Kommer hon lyckas vända atlantångaren?
I Tankesmedjan Tidens nyligen utgivna antologi Vår tid skriver Marika Lindgren-Åsbrink att Socialdemokraternas problem inte handlar om brist på samhällsanalys.
Det politiken verkligen lider underskott på är implementering. Inte bara politiken för den delen, utan stora delar av samhällsapparaten. Att få saker att hända i verkligheten är det svåraste som finns. Det gäller säkert alla typer av organisationer, men ännu mer i samhällelig verksamhet där målen ofta är många, komplexa och inte sällan motstridiga.
Lindgren-Åsbrink fortsätter med att konstatera att detta problem grundar sig i att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kommit att bli förvaltande i stället för samhällsförändrande.
Det finns något i det perspektivet. Det är, för att ta ett exempel, lätt att skriva hurtiga första maj-appeller om att hela landet ska leva. Det är betydligt svårare att arbeta fram och implementera verkningsfulla åtgärder som leder till faktiska, markanta förbättringar för människor utanför storstäderna.
Det finns nog få politiska områden där implementeringsutmaningen är lika svår som när det gäller sjukvården. Inom det området finns det nog, i sin tur, få ställen i Sverige där utmaningarna är lika stora som i Stockholm: Att axla ansvaret för sjukvården för huvudstadsområdets miljontals invånare, strax efter en pandemi, mitt under det tuffaste ekonomiska läge som Sverige stått inför på många år. Dessutom i en av de starkaste borgerliga bastionerna den här sidan av millennieskiftet.
 
Jag har pratat med Aida Hadzialic, som den 18 oktober 2022 tog över som finansregionråd i Region Stockholm, ledandes en blocköverskridande koalition, som den första socialdemokraten på sexton år.
Hur är läget för Region Stockholm?
– Tufft. Vi står inför den värsta välfärdskrisen på över 30 år, och den krisen har slagit särskilt hårt mot sjukvården. Ändå har den M-ledda regeringen gjort tydligt att de inte kommer att lyfta ett finger för att ge nödvändigt understöd till välfärden.

Genomgår Moderaterna en ideologisk metamorfos? Stig-Björn Ljunggren granskar Moderaternas vägval och varnar för vad som händer med ett parti som försöker rida tigern.
 

 
Jag har ägnat åtminstone tio års studier av Moderaterna och den svenska högern och brukar inbilla mig att jag känner detta parti och dess omgivningar rätt hyggligt.

 
Mina kontakter med denna befolkningsgrupp har också övertygat mig att de i stort sett är lika hyggliga demokrater som sossar. Fast bägge dessa partistammar misstror varandras egentliga pålitlighet när det gäller det öppna samhället. Deras misstänksamhet mot varandra är i huvudsak fel.

 
Men. Bägge partierna har samtidigt slaggprodukter från gamla tider som ibland går i dagen. Det finns folk i arbetarrörelsen som ser en framtid där staten och samhället smälter samman till en organism som lyfter mänskligheten in i ett klasslöst nirvana, ett pastellfärgat paradis där all ondska är förpassad till historiens sophög.

 
Och det finns i Moderaternas närhet ett högermummel om demokratins brister, behovet av upprensning, förblindat tjat om jävla facket och sossepampar, klagomål på att enfaldiga väljare låter sig luras av löften från den offentliga sektorn, om mittenpartiernas svekfullhet och en hel del reaktionära nationalistiska drömmar om att ta revansch på Ryssland och åter vattna hästarna vid Nevas stränder.

 
Det har som sagt varit ett mummel, från en mindre grupp medlemmar eller sympatisörer. Men de har hållits korta av partiet. Allt som påminde om tiden före demokratins genombrott har effektivt filtrerats bort. I grunden så valde Moderaterna demokratin på 30-talet. De avvisade nationalsocialismen, dels för att den var odemokratisk, dels för att den var ”osvensk”.

 
Ute på fältet har exempelvis ungdomsförbundet varit en stridslinje mot mörka, mer eller mindre bruna strömningar, och alltför överdrivna nationalistiska eller svensk-patriotiska uttrycksformer har dämpats.
Bland de etablerade Moderaterna har etiketten på dessa reaktionära krafter bland annat varit ”dumhöger”. Eller om de talar om sig själva, ”lastbilshöger”. (För övrigt har Socialdemokraterna en liknande informell beteckning på sina kverulanter, ”dumsosse” eller ”stalinist” förekommer i internlingot.)

 
Sverigedemokraterna kan ur detta perspektiv ses som en organisation för den tidigare marginaliserade ”dumhögern”. Den har fått växtkraft genom den friktionsvärme som moderniseringen inneburit – där globalisering, folkvandring, kunskapssamhälle, digitalisering, hbtq-rörelser, urbanisering, feminism etc. – förvandlat samhället i vad som måste betraktas som en samhällsrevolution.

 
Kombinerat med de etablerade partiernas oförmåga att initialt ens erkänna bekymmer med exempelvis migration och kriminalitet, än mindre göra något åt problemen, har ett gigantiskt möjlighetens fönster öppnats för denna höger.

 
De kan liknas vid dessa märkliga växter som kan ligga i träda i hundratals år, för att sedan, vid en skogsbrand, komma upp ur jorden. Mest känd är ”brandnävan”. Åsikterna har funnits, antingen i någras minne, eller i skrifter och urkunder. Men nu, med en förändrad tidsanda, växer de fram igen.

 
Det som nu händer har beskrivits som ”Moderaternas 1968”. Det som hände då var att Socialdemokraterna, ställd inför vänstervågen, fick en svår utmaning. Skulle partiet välja att anpassa sig till radikalismen och försöka fånga upp vänstervågen? Eller skulle partiet stå fast vid sin försiktiga gråsossiga linje?