Arkiv

Joel Stade skriver i Tiden (3/2022) att socialdemokratin gått vilse i frågor om arkitektur och stadsplanering. Måns Lönnroth kommenterar.

Stade anser att ”modernismen” är ful, att den arkitektur som byggdes före modernismen – det vill säga i stort sett före demokratins genombrott – är ”populär” och att det inte går att bygga moderna hus i gamla miljöer. Tre exempel från Frankrike visar att han har fel:

Nîmes i södra Frankrike har ett mycket väl bevarat romerskt tempel mitt i den gamla staden. På andra sidan gatan ligger stadens nya konstmuseum, ritat av Norman Foster. Naturligtvis inte en ”klassicistisk byggnad” utan helt modernt och som går väl ihop med det 2000-åriga templet just eftersom det är en kontrast.

Ming Peis glaspyramid vid Louvren i Paris och Centre Pompidou också i Paris är två andra exempel. Båda hårt kritiserade i början men är en eller annan generation senare i stort sett accepterade.

Enligt Joel Stade ledde modernismen till glesa städer med punkt- och lamellhus som i sin tur tvingar fram trafikapparater som blir oöverstigliga hinder…

Världens mest älskade städer är täta och promenadvänliga. Stadsdelen Manhattan i New York har 27000 invånare per kvadratkilometer, centrala Paris har 21000 och Barcelona 16000. Det är urbana miljöer som är enkla att röra sig i och där tätheten skapar underlag för restauranger, kultur och butiker. Befolkningstätheten i Stockholms stad är 5000 invånare per kvadratkilometer.

Stockholm är tätare än de extremt glesa och bilberoende amerikanska storstäderna (Houston i Texas har 1300 invånare per kvadratkilometer och ligger i USA-toppen avseende bensinkonsumtion per invånare), men långt efter täta europeiska städer. Det är olyckligt att Måns Lönnroth insisterar på att vi ska sitta kvar i urban sprawl, det glesa och bilberoende.

Modernismens löfte är rationalitet. Som stadsbyggnadsideal bygger modernismen på att bensinen är oproblematisk, städerna enkla att planera och att människor inte behöver privata ytor. Men antagandena är felaktiga…

De senaste decennierna har auktoritära länder växlat upp sitt internationella arbete. Ledningen för S-studenter har varit på plats i Dominikanska republiken och varnar för att Sverige är på väg att förlora makt.

Under blixtar och dunder satt vi i 30 graders värme vid hotellpoolen. Ölen hette El presidente och några dagar innan hade Lula valts till Brasiliens president. De brasilianska ungdoms- och studentpolitikerna var samlingens mittpunkt, alla vill veta ”Hur känns det?” ”Lättade” var deras svar. I ett annat hörn satt den svenska delegationen och önskade sig ett annat valresultat i hemlandet.

Den svenska delegationen var på plats i Dominikanska republiken för att delta i Olof Palmes Internationella Centers latinamerikanska program Paola. S-studenters uppgift var att presentera det arbete som förbundet koordinerat under två års tid med sina latinamerikanska systerförbund. Det skulle bli en högtidlig tillställning där den dominikanska regeringen skulle medverka.

Att resa till andra sidan jorden för att presentera ett partnershipdokument må vara märkligt. Både ur ett klimatperspektiv men också för att Sverige är ett litet land nära polcirkeln. Men nu när vi är hemma igen inser vi vikten av vårt arbete…

I en helt annan tid hjälpte vi socialdemokrater Daniel Ortega till makten. I dag behöver vi stödja en fredlig reformering av ett Nicaragua som helt hålls i en diktators järngrepp. Mathias Tegnér skriver om situationen i landet och mötet med oppositionsledaren Suyén Barahona.

13 juni 2021 greps Suyén Barahona av Nicaraguas Policia Nacional. Då var hon den sjunde gripna presidentkandidaten och totalt sett den elfte oppositionsledaren som mist sin frihet inför presidentvalet förra året.

Jag minns själv när jag senast träffade Suyén. Det var i Folkets hus i Stockholm på ett möte med Progressive Alliance 2019. När vi samtalade över en kopp kaffe var hon positiv över att hela oppositionen kunnat enas inom ramen för det som kallas Blåvit enighet, Unidad Nacional Azul Y Blanco, även om hon var orolig över det urskillningslösa våld som president Daniel Ortega slagit ned protesterna med 2018. Nu med facit i hand skulle det visa sig bara vara en början.

Ortega har som ledare för Sandinisterna gått från en framgångsrik frihetsledare som störtade diktator Somoza 1979 till en blodig diktator. Han har också gått från att vara progressiv i frågor kring kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter till att förena sig med landets katolska kyrka och infört bland världens mest restriktiva lagar gällande abort. I dag är dock situationen tydlig. Daniel Ortega är en av Amerikas mest auktoritära ledare…

I Borgholm ökar S för fjärde valet i rad och når 43,3 procent i stöd. Chefredaktör Payam Moula intervjuar kommunalrådet Ilko Corkovic och skriver om vad som gör lokalpolitiker framgångsrika.

Lundegård Camping, stuga nummer 110. Efter tre dagar i Ystad hamnade Ilko Corkovic, hans fru och dotter på en camping i Borgholm. Men resan dit hade inte varit lätt.

Som 17-åring förlorade Ilko sin pappa i cancer. Därmed försvann den stora förebilden. Men även drömmen om att plugga vidare efter gymnasiet gick förlorad. För även om viljan till studier fanns, och höga betygen, så saknades andra förutsättningar. Familjen bodde då i Banja Luka i Bosnien och mamman var hemmafru. När pappan gick bort så föll ett ansvar på Ilko att försörja familjen. Därför blev det jobb inom plastindustrin i stället för studier.

Sedan kom kriget.

Relativt nygift och med en nyfödd dotter blev situationen ohållbar. Familjen flydde därför till Sverige i december 1992 och hamnade slutligen i Borgholm. När jag en tidig morgon i oktober ringer upp Ilko för ett samtal minns han den första tiden i Sverige väl.

– På campingen i Borgholm var vi många, 500–600 flyktingar från Bosnien. Och då kunde jag ju ingen svenska, inte heller någon engelska, så jag ville lära mig svenska direkt. Efter en vecka fick jag tag i ett lexikon och övade ofta….