Från existentiell strävan till politisk kamp
Den högerpopulistiska vågen sveper över västvärlden och Sverige. Men varför? Handlar det om en akut brist på erkännande och en framgångsrik identitetspolitik från höger? Johan Lindgren och Magnus Hörnqvist skriver om ett av vår tids viktigaste begrepp.
Erkännandebegreppet är centralt beläget i skärningspunkten mellan filosofi, samhällsvetenskap och politik. Det är i dag föremål för en livaktig filosofisk diskussion, samtidigt som det håller på att leta sig in i samhällsvetenskapen och sedan en tid även uppfattas som politikens nyckel. Att erkänna och att bli erkänd är svårt – kanske till och med omöjligt, skulle en del säga. Erfarenheten är undflyende och allt genomsyrande, tillfredsställande och djupt problematisk. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är. Men att bli erkänd av andra som vi möter eller försöker få kontakt med tycks vara något vi alla strävar efter. Det är något som vi inte kan låta bli att vilja.
Erkännande är därför både en nödvändighet och en förbannelse. Det skiljer inte människor åt utan förenar dem, trasslar in dem i ömsesidiga beroenden. Ju mer dessa andra människor betyder för oss, desto viktigare blir deras erkännande. Det är en ständig existentiell kamp, och därifrån är steget aldrig långt till politisk kamp. Människors förväntningar på erkännande förefaller på-verka den politiska spelplanen på ett sätt som kan vara helt avgörande – även om det återigen kan vara svårt att ringa in just erkännandets roll i det hela.
För allt rör politikens förutsättningar! Gemensamt för alla politiska mobiliseringar som ska kunna nå framgång är följande imperativ (tror vi): de måste knyta an till den under ytan pågående kampen hos människor att fullt ut bli en del av samhället. Eller sagt på ett annat sätt: politiken måste erbjuda erkännande utöver resurser, rättigheter och trygghet…