Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Arkiv

nov

Från existentiell strävan till politisk kamp

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Den högerpopulistiska vågen sveper över västvärlden och Sverige. Men varför? Handlar det om en akut brist på erkännande och en framgångsrik identitetspolitik från höger? Johan Lindgren och Magnus Hörnqvist skriver om ett av vår tids viktigaste begrepp.

 

Erkännandebegreppet är centralt beläget i skärningspunkten mellan filosofi, samhällsvetenskap och politik. Det är i dag föremål för en livaktig filosofisk diskussion, samtidigt som det håller på att leta sig in i samhällsvetenskapen och sedan en tid även uppfattas som politikens nyckel. Att erkänna och att bli erkänd är svårt – kanske till och med omöjligt, skulle en del säga. Erfarenheten är undflyende och allt genomsyrande, tillfredsställande och djupt problematisk. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är. Men att bli erkänd av andra som vi möter eller försöker få kontakt med tycks vara något vi alla strävar efter. Det är något som vi inte kan låta bli att vilja.

 

Erkännande är därför både en nödvändighet och en förbannelse. Det skiljer inte människor åt utan förenar dem, trasslar in dem i ömsesidiga beroenden. Ju mer dessa andra människor betyder för oss, desto viktigare blir deras erkännande. Det är en ständig existentiell kamp, och därifrån är steget aldrig långt till politisk kamp. Människors förväntningar på erkännande förefaller på-verka den politiska spelplanen på ett sätt som kan vara helt avgörande – även om det återigen kan vara svårt att ringa in just erkännandets roll i det hela.

 

För allt rör politikens förutsättningar! Gemensamt för alla politiska mobiliseringar som ska kunna nå framgång är följande imperativ (tror vi): de måste knyta an till den under ytan pågående kampen hos människor att fullt ut bli en del av samhället. Eller sagt på ett annat sätt: politiken måste erbjuda erkännande utöver resurser, rättigheter och trygghet…

 

Segerns lockelse

1 november, 2022

Liberalerna gjorde sitt sämsta valresultat någonsin. Samtidigt har de förhandlat fram den kanske minst liberala politiken i Sveriges demokratiska historia. Hur hamnade partiet här? Per Svensson reflekterar över partiets situation…

Att hitta orden

1 november, 2022

I den svenska debatten om rasism tas förvånansvärt ofta andra länder upp som exempel. Författaren Seher Yilmaz väljer i stället i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar…

Tiden tipsar

1 november, 2022

”Tiden tipsar” finns med i varje nummer av Tiden. Här tipsar vi om poddar, böcker, serier, forskning och diverse annat smått och gott som vi tror ni kommer uppskatta. Finns…

Experterna har dålig smak

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Det är avgörande att kunna skilja mellan populism och vad som är populärt. Joel Stade skriver om en socialdemokrati som gått vilse i frågor om arkitektur och stadsplanering. Och om en rädsla att lyssna på folket.

 

Det var kung Karl XI som byggde Karlskrona. Staden bär kungens namn – kommun-vapnet företer fortfarande hans monogram. Stadsprivilegier erhöll Karlskrona år 1680.

 

Platsen för staden – ön Trossö – är väl vald. Hamnen är oftast isfri vintertid och enkel att skydda från både landsidan och från havet. För ett Sverige med stormaktsambitioner var en örlogsbas i södra Östersjön en strategisk satsning, ett sätt att flytta fram positionerna mot danskar och polacker.

 

Stortorget i Karlskrona, beläget mitt på Trossö, väcker minnen om forna tiders höga ambitioner. Till att börja med är det ett riktigt stort torg: 200×100 meter. Vid torget återfinns rådhuset och inte mindre än två stora kyrkor: den åttkantiga och med kupol försedda Trefaldighetskyrkan från 1709 och Fredrikskyrkan från 1744, ritad av Nicodemus Tessin d.y. i italiensk barockstil.

 

Karlskronas skönhet och unika historia har inte gått omvärlden förbi. 1998 upptogs stadens centrala och historiska delar på FN-organet Unescos världsarvslista. Att staden är utomordentligt väl bevarad och ett exempel på en europeisk örlogsstad med en 300 år lång och obruten historia som flottbas har imponerat på Unesco.

 

Men det finns hot mot världsarvsstaden. Det rör sig inte i första hand om ryska undervattensoperationer eller det alltmer spända säkerhetspolitiska läget i Östersjön (även om dessa företeelser är otäcka). I stället är det ett helt och hållet hemkokt problem som kan frånta Karlskrona Unescos världsarvsstatus. På Stortorget bredvid Fredrikskyrkan planeras en ny byggnad, ett kulturhus i modern stil. Huset ska inrymma bland annat konsthall, bibliotek och scener. Medan Unesco och Riksantikvarieämbetet uttrycker skepsis verkar Karlskronapolitikerna fast beslutna att baxa projektet vidare…

Det kommer krävas ett illegalt språk

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Den snusförnuftiga socialdemokratin går inte längre hem. Anders Thor efterfrågar ett större förakt för status quo och en större förståelse för möjligheternas språk som gör populismen så potent.

 

För den som plöjer sig igenom de första tretusen sidorna av Robert Caros biografi över Lyndon B Johnson, en underskön resa jag blev uppmanad att göra under en föräldraledighet och rekommenderar alla, så infinner sig lätt en slående tanke: Herrejösses vad de bröt mot lagen.

 

Dels var det ett systematiskt, nästan lustfyllt valfuskande. Lyndon vann exempelvis ett senatsval med ynka 87 röster, där 200 Johnsonröster registrerats sist av alla – pikant nog inskrivna i bokstavsordning av samma penna med samma handstil. Detta sågs senare mest som en mysig anekdot, och fick Lyndon att öppet kalla sig själv ”Landslide Lyndon.”

Men det var också i den politiska gärningen. The New Deal, Franklin D. Roosevelts stora reformprogram för att elektrifiera landsbygden och pressa tillbaka depressionens massarbetslöshet, är ju allmänt omhuldat av den amerikanska och europeiska vänstern, mig själv inräknad.  

 

Som demokratisk kongressledamot hjälpte Johnson till att genomföra det. En uppgift som kan verka extremt svår i ett land som har lika mycket decentraliserat beslutsfattande som motstridiga intressen – vilket har visat sig i många reformförsök sedan dess, från vapen-kontroll till sjukvård. Johnson och kretsen kring Roosevelt löste det helt enkelt genom att bryta mot lagen. Till exempel krävde byggandet av stora vattenkraftsdammar tillstånd och brett stöd på lokal nivå – vilket löstes genom att man först lät berörda politiker köpa marken som dammarna skulle byggas på, och sedan efter tillkännagivandet låta det offentliga köpa tillbaka den till överpris. Effektivt, snabbt och oerhört illegalt.  

 

Detta är förstås inget jag rekommenderar. Sverige har – med undantag för vissa skandaler och klanterier som den ytterst pinsamma hanteringen av partibidrag – varit ett land som varit ett av de mest befriade från korruption och illegala politiska gärningar i världen. Det gör landet rättvisare, effektivare, och får oss med största sannolikhet att må bättre. Tänk dig själv vilket bekymmer vi skulle ha med att klura ut vem man skulle muta med hur mycket, när vi under det gångna seklet fortfarande inte listat ut en nationellt vedertagen standard för att dricksa på restaurang. 

 

Men vår stolta icke-korruption och legala politik har under det senaste decenniet smittat av sig på det politiska språket. Jag minns smärtsamt tydligt en nytillsatt infrastrukturminister som i sin allra första Aktuelltintervju i den nya rollen inledde med att slå fast att infrastruktur är svårt, dyrt och tar tid, som ett sorts anti-linjetal mot allt hen skulle göra. Jag minns också delegationen från Labour som hälsade på vår riksdagsgrupp under tidigt 2010-tal och med fasa fick beskrivet för sig hur noggrant de svenska socialdemokraterna gjorde en skuggbudget, finansierad krona för krona, och britterna artigt frågade om vi funderat på att bara vara mot det som är dåligt och för det som är bra.  

 

Det kan ju verka fint att vara den brådmogna i rummet, men man ska komma ihåg att landets elevrådsordföranden är försvinnande få, och ideologiskt sätt nästintill alltid folkpartister i dess ursprungliga form. Det är ju denna snusförnuftiga socialdemokrati som strukturellt backat hela 2000-talet, om än de senaste årens kriser har påmint folk om varför man uppskattar en redig betongsosse när det blåser….

 

Här kommer framtiden

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Av 107 socialdemokratiska riksdagsledamöter är 24 nya på jobbet. Eric Sundström har träffat fyra av dem för att ta temperaturen på nästa generations förtroendevalda.

 

Helgeandsholmen badar i höstsol, men det börjar bli kallt. Inne i riksdagens lokaler pågår en katt-och-råtta-lek. Reportrar jagar kommentarer om den pågående regeringsbildningen. Fotografer försöker placera sig strategiskt. Men uppe i kammarfoajén råder tystnad. I de soldränkta fåtöljerna kan inga hemliga förhandlingar pågå. Här har Tiden stämt träff med några av de nya S-ledamöterna som genomgår introduktionskurser och precis har fått utskottsplaceringar. Hur går tankarna bland de nykomlingar som tar plats i en riksdagsgrupp som växer från 100 till 107 ledamöter – men som samtidigt ska verka i opposition?

 

– Min mammas släkt kommer från Chile och blev politiska flyktingar. Det har präglat min uppväxt. Deras liv levs vidare inom mig. Du ärver smärtan och sorgen från när morfar blev torterad och växer upp med historier om Olof Palme och Harald Edelstam, säger Daniel Vencu Velasquez Castro. Han är 28 år, uppvuxen i Skärholmen och jag har frågat varför han är sosse. Svaret kan många känna igen sig i – flykten och landet med den starka arbetarrörelsen som blev ett nytt hem.

Steget in i socialdemokratin togs 2013 efter ett besök i Chile och arbete i Michelle Bachelets presidentvalskampanj. Daniel hade varit aktiv i ett stormigt Ung Vänster och lovade sig själv att aldrig engagera sig i ett ungdomsförbund igen. Lätt att säga, svårt att hålla. ssu Skärholmen ledde till ssu:s distriktsstyrelse, parallellt med uppdrag för S i Stockholm. Nu har han fått avgå som förbundssekreterare för Unga Örnar för att bli suppleant i näringsutskottet…

 

Farliga lockelser och krypande hot mot demokratin

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Det hävdas allt oftare att globaliseringen är död. Mats Hellström varnar för protektionism och pekar ut stagflation, hög arbetslöshet och inflation som ett akut och allvarligt hot.

 

Sirenarna lockar förföriskt. Det är på modet att hävda att vi ser slutet på globaliseringen. Att de senaste decenniernas utveckling är över. Låt oss i stället ta hem produktionen och följa trenden, sägs det allt oftare.

Men stämmer det? Det är förvisso riktigt att ett antal så kallade supply-chains (det vill säga försörjningskedjor av underleverantörer i många led) dras bort från Kina bland annat till följd av pandemins effekter. Men det mesta tyder på att företag snarare söker andra leverantörer i Asien och på andra håll för att sprida sina risker än att man ”tar hem” produktionen till sig.

 

Lockelsen finns dock där. Debatten om protektionismens innebörd och effekter håller på att komma av sig. Protektionism brukar gynna en nationalism som avgränsar mot omvärlden och vänder bort från den demokrati som bygger på individens frihet. En inåtvänd retorik och politik har spätt på många ekonomiska kriser och i värsta fall också varit en utgångspunkt för krigsförberedelser. Det introverta Rysslands angrepp på det globaliseringstörstande Ukraina får ses också i detta ljus.

I modern historia är kanske den amerikanska Smoot-Hawley-akten 1930 det starkaste exemplet. Protektionistiskt motiverade tullhöjningar på 20 procent ledde till att USA:s handel sjönk med 67 procent under de första åren av 1930-talet. Många länder retalierade. Världshandeln minskade med en tredjedel under depressionen. Här odlades rörelser som kom att prägla upptakten till det andra världskriget…

 

 

Det viskas i rörelsen

1 november, 2022

”Det viskas i rörelsen” finns med i varje nummer av Tiden och är vår skvallersida. Här skriver vi om den senaste snackisen och de hetaste ryktena. ”Det viskas i rörelsen”…

Ett äkta porträtt

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Mats Hulths nya självbiografi påminner om en annan tid samtidigt som den bär på lärdomar för dagens politiker. En ärlig och gripande bok, skriver Johan Sjölander.

 

Mitt under drevet hade vi ett möte. Vi, det var styrelsen för Socialdemokraterna i Stockholm. Jag satt med som ung SSU-representant. Längst fram i lokalen satt Mats Hulth. Utanför lokalen prydde hans ansikte stadens löpsedlar. Svenska Dagbladet hade grävt fram vad de ansåg var ett extremt överanvändande av representation. Mängder av öl och vin på skattebetalarnas bekostnad. Ofta med kompisarna. Och historien växte. Krognota för krognota.

 

Drevet och den kommande avgången finns med precis i slutet av Mats Hulths nya självbiografi Stockholmare är också människor… fast fler. Jag får börja med att säga att det är en fantastisk bok. Politiska självbiografier kan lätt bli för mycket av partsinlagor, som Mona Sahlins, för oreflekterande över vad som faktiskt hänt, som Anna Kinberg Batras, eller för tillrättalagda och ointressanta, som Fredrik Reinfeldts. Hulth går inte i någon av dessa fällor. Det är kul. Mustigt. Framför allt i de tidiga delarna av boken.

 

På ett extremt effektivt språk får vi följa den unga Mats som på ett sätt som leder tankarna till Jan Guillous Ondskan spöar överklasskillar och slipper bli mobbad. Vi får följa med på lägenhetsfester i Blackeberg med KGB-agenter, besök hos nordkoreaner, magiska valrörelser och i största allmänhet en politisk resa som närmast får beskrivas som sprudlande. Vi får se människor hissas och dissas med samma glimrande energi. En sorts Stockholmspolitikens Röde Orm…

 

Socialistisk självhjälp för männen

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

De unga männen ratade socialdemokratin i år. Varför? Tobias Sundin skriver om självhjälp som kultur och eget ansvar. Om varför socialdemokratin måste återerövra idén om det goda livet samtidigt som man bejakar en materiell samhällsanalys.

 

Ack du unge man! Varför är du inte socialdemokrat?

Om det är något som socialdemokratin måste fundera ordentligt på i ljuset av det senaste valresultatet så är det ovanstående fråga. I det senaste skolvalet var Moderaterna största parti och Sverigedemokraterna hade en klar andraplats. Går man till Ungdomsbarometerns rapport från 2022 görs det tydligt att särskilt männen lutar åt höger, rent ideologiskt. De vill i mycket högre grad än kvinnorna minska invandringen, sänka skatterna och feminister är de verkligen inte!

 

Det finns självklart påtagliga materiella förklaringar till det här. Det är inte så konstigt att gruppen unga män i bruksort inte ser det som i sitt intresse att deras skattepengar går till feministiska internutbildningar. Särskilt inte i tider av stigande bränslepriser. Det sägs ibland att vänstern måste prata mer om klass och mindre om mjuka värden och identitetspolitik, saker som i hög grad är livsstilsmarkörer för den övre medelklassen. Det har blivit trendigt med materiell analys. Något som i min mening är både gott och nödvändigt. Samtidigt är det viktigt att inte glömma att väljaren röstar inte bara med magen utan också med själen. Kultur och livsstilsfrågor är alltjämt viktiga för människor. Vad är det då som särskiljer unga män kulturellt i dag?

 

Enkelt, deras intresse för självförbättring och personligt ansvar. Den nya högerns mest entusiastiska unga företrädare är nationalistiska bodybuilders som ser varje repetition på roddmaskinen som en viktig byggsten i sitt ideologiska projekt…

 

Hopp och förtvivlan i brasilianska valet

1 november, 2022

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Resultatet från den första valomgången blev inte alls den seger som vänstern hoppats på. Men hoppet inför andra valomgången lever. Barbara Magalhães Teixeira är på plats i Brasilien och rapporterar om ödesvalet.

 

Under veckorna fram till den första valomgången i Brasilien, den 2 oktober, fanns en allmän känsla av hopp och förväntan inför att Lula skulle vinna en direkt seger över Bolsonaro. Undersökningarna de föregående veckorna hade visat en stadig ökning för Lula med ett stöd runt 49 procent och en stagnation för Bolsonaro runt 38 procent. Andra kandidater som hade försökt skapa ”en tredje väg” bort från Lula eller Bolsonaro låg långt efter med runt 7 procent och 5 procent.

 

Efter fyra år av korruptionsskandaler, djup social och ekonomisk kris, återkomst av extrem fattigdom, hunger och den förödande effekten av covid-19 i landet, så var vänstern och progressiva sidor av det politiska spektrumet övertygade om en tuff men lovande seger för Lula i första omgången.

 

Samtidigt fanns en rädsla inför att offentligt ta ställning mot Bolsonaro, efter flera fall av våldsamma attacker och till och med dödsfall som främjats av Bolsonaroanhängare. I min valkrets, ett traditionellt kvarter i utkanten av Belo Horizonte – en av de största städerna i Brasilien med fem miljoner invånare – var Bolsonaroanhängare inte blyga med att visa upp sin politiska tillhörighet genom att klä sig från topp till tå i gult och grönt, de brasilianska färgerna. I gengäld var det få av Lulas anhängare som öppet bar rött (färgerna från Arbetarpartiet PT) eller som visade stöd för ett progressivt alternativ mot Bolsonaro.

 

Under den mer än en och en halv timme som jag tillbringade i kön för att rösta, mötte jag ständigt blicken hos andra unga kvinnor och log när de bar ett klistermärke med hbtqia+-färger, med ursprungsbefolkningens motståndsmotiv eller med Lulas ansikte. Vi gjorde vad vi kunde för att finna tröst och för att signalera att en tyst men kraftfull förändring var på väg senare samma kväll…