Arkiv

Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

Hur ska vi förstå de reaktionära och vår tids högekonsservativa våg? I Fronesis nr 76–77 undersöks ideologin och den politiska strategin hos reaktionära rörelser på frammarsch.  

 

Att vara progressiv är att tro på att en mer demokratisk och rättvis värld är möjlig och önskvärd. Det är en tro på att orättvisor och förtryck inte är något naturligt och ofrånkomligt, utan en effekt av en politisk och ekonomisk ordning. Från denna horisont kan det te sig obegripligt att vissa människor väljer att sträva bakåt – inte bara utifrån en föreställning om att ”det var bättre förr” utan till synes också i längtan efter en samhällsordning med asymmetriska maktförhållanden som inte kan omförhandlas.

 

Sådana personer beskrivs ofta som ”reaktionära” av sina progressiva meningsmotståndare, eftersom deras åsikter uppfattas just som en reaktion mot förändring. Reaktionen betraktas ofta som irrationell och känslodriven. Hur kan någon förnuftig människa motsätta sig självklarheter som mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, lika rättigheter och möjligheter att rösta i demokratiska val, rätten att bestämma över den egna kroppen och leva ut sin sexuella läggning?  

 

Svaret har ibland handlat om att det måste röra sig om en psykosocial avvikelse. Den nederländske statsvetaren Cas Mudde har beskrivit detta antagande som att reaktionära rörelser patologiseras på så sätt att deras åsikter ses som en avvikelse från de värderingar som bärs upp av befolkningsflertalet i de västerländska samhällena. Ett exempel på ett sådant synsätt är den amerikanska studien av den ”auktoritära personligheten”, genomförd strax efter andra världskrigets slut under ledning av den kritiske teoretikern Theodor Adorno.  

 

Spolar vi fram till mer dagsaktuella händelser kan en liknande tendens skönjas i förklaringarna till att Donald Trump kunde väljas till usa:s president 2016. Plötsligt dök det upp en rad artiklar i dagspressen som uppmärksammade neurovetenskaplig forskning om att hjärnorna hos personer med konservativa respektive liberala åsikter tycks fungera på olika sätt…

 

Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

Kommer EU att överleva? Kanske finns svaret i historien menar Mats Hellström som läst en ny bok om vad det habsburgska riket kan lära dagens Europa. 

 

Med de pågående omvälvningarna i Europa debatteras nu också den Europeiska unionens rötter. Ofta får berättelsen sin utgångspunkt i andra världskrigets fasor och förhoppningen om ett nytt Europa. Som pionjärer nämns ofta Konrad Adenauer, Paul Henri Spaak, Alcide De Gasperi och Robert Schuman. Men varifrån hämtade dessa europeiska fäder, från olika politiska läger, sina idéer och inspiration till nya regelsystem?  

 

I den färska boken ”Bättre blir det inte: vad kan det habsburgska riket lära dagens Europa?” av journalisten Caroline de Gruyter dras historiska paralleller mellan Habsburgimperiet och den moderna europeiska utvecklingen. 

 

Ett viktigt avstamp tas i Maria Theresias Wien under 1700-talet. Efter en lång tid av expansion men utan centralmakt började Maria Theresia reformera skolväsendet, byråkratin och krigsmakten. För tiden ansågs den habsburgska byråkratin som modern. Det blev en rättsstat faktiskt – utvecklad med starka övervakande institutioner. Vissa likheter med den Europeiska unionens struktur kan skönjas….

 

Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

Alfamannen har fått revansch. Julius Wallin skriver om cyniska män och ser en logisk förklaring. 

 

Den senaste månaden har horder av unga män härjat i kommentarsfälten. Hängivna supportrar till misogynisten, charlatanen och mångmiljonären Andrew Tate har försvarat den trafficking- och våldtäktsanklagade ”alfamannen”. Kritiker bemöts med en retorisk fråga: ”Vilken färg har din Bugatti?”. Med fem ord höjs ekonomisk framgång till den högsta av dygder, med implikationen att det är oväsentligt var pengarna kommer ifrån.  

 

Det kanske inte är förvånande att en kontroversiell manlighetsprofil på Youtube har ett skumt åsiktspaket, men faktum är att han delar just denna åsikt med en bred befolkningsgrupp i Sverige: börstopparna. 

 

2022 höjde börstopparna sina egna löner med 12 procent, vilket innebär att de ser fram emot en reallöneökning när ojämlikheten är på rekordhöga nivåer. Med löner som redan motsvarar 65 industriarbetarlöner så kan nog några av dessa chefer unna sig en och annan Bugatti. Regeringen såg vad som var på väg att hända, och agerade resolut. Skatten sänktes kraftigt för höginkomsttagare, och det sekretessbelagda elstödet gavs inget tak. Efter en ordentlig omfördelning av skattemedel bör även vd:ar för småbolag som Evolution kunna införskaffa sig en bil som ger moralisk immunitet… 

 

Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

I det senaste valet klarade Israeliska arbetarpartiet, HaAvoda, precis spärren. Partiet Meretz, socialdemokratiskt med fredsprofil, hamnade under. Samtidigt vill inte Israels befolkning se en tvåstatslösning. Otto Widmark har varit i Israel och beskriver en dyster utveckling. 

  

Den 1 november 2022 gick Israel till val för femte gången på fyra år. En lång period av instabila regeringskoalitioner i Knesset ser nu ut att vara över. Den mest högerextrema och religiösa regeringen som Israel någonsin sett har kommit till makten.  

 

På deras agenda står en omdaning av det israeliska samhället, inklusive underminering av rättsstaten, skärpt bosättningspolitik och judisk överhöghet i området mellan Jordanfloden och Medelhavet. 

 

Fredsgrupper som Peace Now menar att regeringskoalitionen i praktiken annekterar Västbanken genom att man flyttar ansvaret för ockupationen från Försvarsdepartementet till civil kontroll. Den nya regeringen är utpräglade motståndare till allt vad en tvåstatslösning och en palestinsk stat heter. 

 

Samtidigt driver regeringen igenom en ”rättsrevolution” för att minska Högsta domstolens oberoende och makt. I retorik som känns igen från Polen och Ungern, beskrivs Högsta domstolen som den ”liberala elitens institution” som hindrar den demokratiska folkviljan från att få komplett genomslag. Många menar också att premiärminister Benjamin Netanyahu, som tidigare varit emot långtgående reformer av rättsstaten, nu har ett egenintresse av att underminera rättsstaten eftersom han anklagas för korruption. 

 

Sedan i januari har 100000–150000 israeler demonstrerat varje vecka mot regeringens planer. Israels president, Isaac Herzog, har manat till lugn och uppmanat politikerna att samtala och kompromissa om de nya lagförslagen. Världsledare inklusive de amerikanska och franska presidenterna har framfört till Netanyahu att den israeliska demokratin hotas av lagförslagen. Företrädare för näringslivet, militären och säkerhetssektorn, den diplomatiska sfären med flera har också kraftigt kritiserat förändringsförslagen. Hos de högerextrema får det inget gehör; detta är extremisternas möjlighet att omstöpa samhället. 

 

När jag befann mig i Israel och Palestina i början av året hade protesterna mot regeringens planer pågått i tre veckor…

 

Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

Tre dagar efter Rysslands invasion av Ukraina ändras den tyska utrikes- och säkerhetspolitiken som genom ett trollslag. Vad betyder vändningen för tysk socialdemokrati? Vad vill man nu? Paula Carvalho Olovsson skriver om ett parti som söker en ny identitet. 

 

Nu har det gått drygt ett år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion i Ukraina, och kriget har satt sina spår i Europa. Vi talar ofta om en ”Zeitenwende” – en vändpunkt i europeisk politik. Begreppet myntades av den tyske förbundskanslern Olaf Scholz bara tre dagar efter invasionen och jag tänkte titta närmare på hur kriget har påverkat tysk socialdemokrati under det gångna året. 

 

Vi backar först till valet i september 2021. Det är mitt under pandemin. Och det är första gången sedan efterkrigstiden som en sittande kansler inte har ställt upp för omval. Frågan alla ställer sig är vem kan vara kansler om inte Angela Merkel längre är det? Svaret framstår som allt tydligare ju närmare valdagen kommer – Olaf Scholz är rätt man för jobbet. CDU:s Armin Laschet framstår som svag och lite fånig när han blir påkommen med att skratta framför tv-kamerorna under en översvämningstragedi.

 

Varken liberaler eller gröna har någon riktigt seriös utmanare om kanslerposten. Scholz med sin trygga, lugna framtoning framstår som Merkels rätta efterträdare – och samtidigt som man får kontinuitet och erfarenhet hos den sittande vicekanslern så får man också något nytt eftersom han står för en delvis ny politik med profilfrågor som höjd minimilön, pensioner, bostäder och klimat. 

 

Efter valet sätter Scholz och hans SPD i gång och förhandlar ihop en koalition tillsammans med liberalerna och de gröna. Ett ambitiöst program tas fram. Man kompromissar ihop sig om allt från ekonomi till klimat- och energifrågor. Pandemin fortsätter att sätta sina spår på dagordningen, men den nya regeringen åtnjuter stort förtroende hos befolkningen.  

 

Och så, mindre än 100 dagar in i den nya regeringens maktinnehav, så slår Ryssland till. Redan under veckorna före invasionen fick Olaf Scholz mycket kritik för att han hade en så avvaktande hållning till det överhängande hotet. När andra ledare tydligt uttryckte vad de tänkte göra om de misstänkta ryska planerna sattes i verket, så ville Scholz knappt ens säga hur det skulle bli med gasledningen NordStream 2 om Ryssland attackerade Ukraina.  

 

Bakgrunden till den tyska motviljan att dra en tydlig och skarp gräns mot Ryssland är trefaldig…