Arkiv

När vi nu är på väg in i en period av ofred och ett stort upprustningsprojekt har startats upp finns det givetvis ett intresse för hur det var förra gången kriget stod för dörren. Hur planerades det för att möta en situation där vi blev angripna och kanske ockuperade av en fiende? Erfarenheterna från andra världskriget levde kvar länge och översattes till kalla krigets epok.

Vi ska inte glömma att den svenska säkerhetspolitiken vilade på tre ben: alliansfrihet, att kunna stå neutrala i krig, och en efter våra förhållanden stark krigsmakt.

Ofta har det senare ledet fallit bort när det talats fint om vår gamla säkerhetspolitiska doktrin, den som tjänade oss så väl… och den främsta förklaringen är väl kanske för att det var ett rätt kostsamt åtagande.

Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.

Det vi ser nu är en återgång till de dimensioner vi hade på femtio- och sextiotalet. Och nu ska vi inte bara försvara oss själva, utan har ett åtagande att också hjälpa kamraterna i Nato. Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.

Jag kom till Sverige 2010, samma år som Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Sedan dess har allt i svensk politik handlat om migration. Visst, andra ämnen har stundvis varit på tapeten. Men i grund och botten har debatten kretsat kring vilka som ska få komma till Sverige, vilka som ska få stanna i Sverige och under vilka villkor de som kommit ska få leva här i landet. Migration, migration, migration.

Mitt första politiska minne är från 2014. Jag lyssnade på Jimmie Åkesson i Almedalen. En lång attack på en migrationspolitik han ansåg orimlig. Följt av ett nöjt konstaterande att Sverigedemokraterna ”nu utgör ett slags centrifugalkraft i svensk politik”. Och så har det blivit.

Mycket av den retorik som Åkesson använde i det där Almedalstalet är nu skåpmat för andra partier. Samtidigt som Åkesson själv rört sig vidare mot starkare tobak.

Som många andra socialdemokrater hade jag nästan tyst resignerat inför den politiska verkligheten som den var. Den här våren har dock ändrat på det. Fredrik Kopschs ”Utvisad” är en del av anledningen.

Det går snabbt nu: mot valårssommar, midsommarhelg, industrisemestern. Jag spenderar vårens första veckor i en vårdbubbla efter en psykisk kris. Väl ute på andra sidan drabbas jag av en insikt: de medborgerliga musklerna måste aktiveras. Jag ger mig in i gyttjebrottningen som är det ”offentliga samtalet” på internet. Men något känns extra fel denna gång. Hur ska jag egentligen hinna komma i form till september, frågar jag mig.

Att säkra ekonomisk tillväxt framöver framstår alltmer som en ödesfråga. Samtidigt har industripolitik blivit en del av högerns kulturkrig och det politiska slagfältet. Hur bör och kan industripolitik bidra till hållbar tillväxt och ökat välstånd?

I debatten som förs kan man urskilja olika linjer. Enligt vissa ska politiken inte lägga sig i utan överlåta till näringsliv och marknaden att göra vägvalen, för att inte riskera felinvesteringar och skattemedel.

Socialdemokrater har däremot sagt att man vill samla samhällets aktörer, i form av industriföreträdare, akademin och arbetsmarknadens parter, kring en gemensam framtidsagenda och sluta det som man kallat en svensk industripakt. Tyngdpunkten ska ligga på strategiska framtidsbranscher där Sverige har goda förutsättningar att skapa morgondagens välstånd.

En marknadsbaserad utveckling som så långt möjligt drivs av företagens egna strategiska, långsiktiga bedömningar torde vara den mest hållbara i meningen att den är förenlig med bibehållen eller ökad konkurrens. Staten ska inte ta på sig näringslivets roll, utan fokusera på det som är statens uppgifter. Vilka är då dessa?

Det närmar sig val och den svenska socialdemokratin har ägnat snart fyra år åt att vara i opposition. Samtidigt har det varit fyra dramatiska år på den internationella scenen. Det finns skäl att också lyfta blicken mot Europa. Vad händer egentligen på vår hemmakontinent? Hur mår våra systerpartier? Vilka erfarenheter har de gjort under de senaste åren? Och vilka lärdomar kan vi dra inför den politiska strid som väntar?

Under 2010-talet blev det närmast en egen genre att förutspå socialdemokratins undergång. Greklands Pasok kollapsade. Franska socialister marginaliserades. Tysk socialdemokrati tappade riktning och väljarstöd. Högerpopulistiska partier växte nästan överallt. Många drog slutsatsen att den europeiska socialdemokratin hade spelat ut sin historiska roll.

Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan.

Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan. Det har visserligen blivit allt glesare runt bordet när de socialdemokratiska ledarna träffas inför Euroepiska rådet; det är färre stats- och regeringschefer och färre kommissionärer än någonsin som kommer från våra led. Men på flera håll leder socialdemokratiska partier regeringar eller sitter som stark juniorpartner. På andra håll utgör vi den starkaste oppositionskraften. I Spanien har Pedro Sánchez trots återkommande krisrubriker visat en imponerande förmåga att vinna val och bygga majoriteter. I Norden står socialdemokratin fortsatt stark – både Magdalena Andersson och hennes finska kollega Antti Lindtman leder stort i opinionen inför kommande val, så vill det sig väl har vi snart fem socialdemokratiska statsministrar i Norden. Det har bara hänt en gång tidigare i modern tid, under några veckor runt årsskiftet 1958–59.

Det är ingen överdrift att kalla det senaste brittiska lokalvalet för en politisk jordbävning. Mindre än två år efter Labours jordskredsseger 2024, då partiet landade på närmare 34 procent och vann en stor majoritet i parlamentet, har det stolta regeringspartiet nu sett sitt stöd halveras till ynka 17 procent. Besvikna brittiska väljare har övergett de traditionella maktpartierna, och i stället sökt sig till andra alternativ. Brexitör Emeritus Nigel Farage och hans parti Reform UK står som den stora vinnaren på det här skiftet, och vore det parlamentsval i dag skulle den brittiska extremhögern vara mycket nära egen majoritet.

Keir Starmer, som lett Labourpartiet sedan de tumultartade Corbynårens slut 2020, sitter nu osäkrare än någonsin. Han utmanas från flera håll, där det största hotet i skrivande stund tycks komma från den populäre Manchesterborgmästaren Andy Burnham.

Hur kommer det sig att Labour, knappt två år efter rekordsegern, nu står på randen till total kollaps?