Vi måste göra mer, men framför allt göra rätt. Det menar Katrin Stjernfeldt Jammeh och Joakim Sandell som delar sina erfarenheter från Malmö och varnar för att Socialdemokraterna på nationell nivå är inne på en farlig väg.
I dag växer många barn och unga i Sverige upp i miljöer där de riskerar att dras in i gängkriminalitet. Det grova våldet har under lång tid rört sig allt längre ner i åldrarna. Ofta är det barn som redan har en tuff tillvaro som gängen vänder sig till; unga som har sämre motståndskraft och lägre tilltro till sina egna möjligheter att få ett bra liv, och därför attraheras av gängens erbjudanden.
Svaren vi fick var som bäst undflyende. Våldet beskrevs som ett Malmöproblem.
Malmö har brottats med den grova, organiserade brottsligheten länge. Vi slog tidigt larm och vädjade till den dåvarande alliansregeringen om skarpare lagstiftning och fler poliser. Svaren vi fick var som bäst undflyende. Våldet beskrevs som ett Malmöproblem.
Mycket har hänt sedan dess. Den förra socialdemokratiska regeringen genomförde många nödvändiga straffskärpningar. I kampen för att bekämpa skjutningarna tog vi i Malmö intryck från USA och införde den framgångsrika metoden Sluta skjut, som bygger på ett samarbete mellan polisen, kriminalvården, Malmö stad och stadens civilsamhällesorganisationer och trossamfund. Genom Sluta skjut skickar samhället ett gemensamt budskap till våldsverkarna: det finns hjälp att få för dig som vill lämna ett kriminellt liv. Vi vill att du ska ta den. Men om du tackar nej, kommer konsekvenserna att bli omfattande. Då kommer samhällets samlande kraft och resurser att vändas mot dig och dina medbrottslingar.
Men framför allt satsade vi stort på tidiga, förebyggande insatser för barn och unga och stärkt samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och civilsamhälle. Utan insatser för att stoppa återväxten, skulle det kvitta hur många vi lyckats hjälpa att lämna gängen – det skulle alltid stå nya rekryter på tur.
I dag har det grova våldet tryckts tillbaka i Malmö. Enligt polisens årliga mätning har Malmöborna aldrig känt sig tryggare. Samtidigt vet vi att utvecklingen är skör och att ett fåtal hänsynslösa kriminella snabbt kan sätta i gång en ny våldsspiral. Varje våldsdåd är ett för mycket, och måste bemötas med samma kraft och beslutsamhet från samhällets sida. Utifrån de erfarenheter vi i Malmö gjort längs vägen, drar vi tre slutsatser.
För det första att Malmö, precis som resten av landets kommuner som plågas av gängens härjningar, måste satsa ännu mer på tidiga, samordnade insatser. Hela vägen från den generella nivån, riktad till alla barn och unga, via gruppnivån och vidare ner till insatser riktade till enskilda individer och familjer. Det handlar till exempel om utbildningar för att rusta och stärka föräldrar, om fler familjecentraler som sänker trösklarna till socialtjänsten, om samverkansstrukturer i skolan där polis, socialtjänst och civilsamhället kan mötas och dela information för att fånga upp barn i risk. För det andra att denna typ av insatser förutsätter en stabil, långsiktig finansiering av skola och förskola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri – kort och gott, en stark välfärd. Och för det tredje, att detta bara kan ske om kommunsektorn och staten båda axlar sin del av ansvaret.
Gängvåldet kan aldrig brytas med mindre än att hela samhället mobiliseras för att stoppa nyrekryteringen.
I grunden handlar det om att föräldrar i hela Sverige har ett jobb och en bostad och rustas så att de kan vara klippan och den trygga famnen i ett barns liv. Men också att välfärdens personal ges förutsättningar att se och stötta varje unge. Gängvåldet kan aldrig brytas med mindre än att hela samhället mobiliseras för att stoppa nyrekryteringen. Ingen förälder, fotbollstränare eller fritidsledare ska behöva stå efter ännu ett våldsdåd och säga att varningsklockorna ringde men ingen gjorde något. Att man larmat för döva öron. Att det saknades resurser. Då krävs det samordnade insatser som är både snabbfotade och ihålliga. Det krävs strukturer för samverkan som samlar alla de aktörer som möter barn och unga, och det krävs långsiktig finansiering.
Det är inte alltid de förebyggande insatserna är tillräckliga. Då måste samhället kunna erbjuda andra åtgärder som vid behov kompenserar för de svårigheter som enskilda och familjer kan ha. I vissa fall behövs även mer ingripande insatser för att skydda barnet från att skadas, skada sig själv eller andra. Dessa behöver hålla en hög kvalitet och bidra till att den unge får rätt behandling och stöd. Om en unge begått ett allvarligt brott kan någon form av inlåsning vara nödvändig, men en sådan påföljd måste vara åldersadekvat och kompletteras med stödinsatser som fortsätter efter utskrivning. Det finns exempelvis inget vetenskapligt stöd för att bestraffning av yngre barn leder till minskad kriminalitet. Tvärtom visar forskning att sänkt straffmyndighetsålder varken har en avskräckande effekt eller minskar andelen unga som återfaller i brott.
Att ge sig in i en kapprustning med den sittande högerregeringen om vem som kan framstå som hårdast mot unga kriminella är därmed en återvändsgränd, såväl opinionsmässigt som i sina utsikter att faktiskt bekämpa otryggheten. Det var rätt och nödvändigt av föregående socialdemokratiska regeringar att ha ett fokus på straffskärpningar och mer ingripande lagstiftning, som vid tidpunkten var omodern och tandlös. Då klassades handgranater inte som vapen. Den som greps med ett skarpladdat vapen kunde snabbt släppas ut på gatan igen i avvaktan på den rättsliga processen.
Samtidigt har lågkonjunkturen lett till ökad arbetslöshet och ekonomisk utsatthet, vilket i sig göder den hopplöshet och brist på framtidstro som gängen när sig på.
Sedan dess har mycket hänt. I dag ser behoven annorlunda ut. Välfärden i landets kommuner och regioner har genomlidit ett stålbad i inflationskrisens spår. Förutsättningarna för den typen av förebyggande arbete som förmår att tidigt fånga upp och ge stöd till unga på glid har kraftigt försämrats. Behoven av stora, varaktiga resurstillskott är skriande. Samtidigt har lågkonjunkturen lett till ökad arbetslöshet och ekonomisk utsatthet, vilket i sig göder den hopplöshet och brist på framtidstro som gängen när sig på.
Det är också avgörande att vi värnar rättsstatens principer i kampen mot kriminaliteten. Förslag om anonyma vittnen och visitationszoner må framstå som lockande lösningar som bara drabbar en avgränsad grupp våldsverkare. Tagna för sig kan också enskilda förslag vara både nödvändiga och proportionerliga. Men den sammantagna effekten av den kanonad av repressiv lagstiftning som nu diskuteras – inbegripandes såväl straffskärpningar som nya övervakningsmöjligheter och hemliga tvångsmedel – är mycket svåröverblickbar, och medför en allvarlig risk för att såväl rättssäkerheten som människors grundläggande fri- och rättigheter undermineras.
Ett samhälle som urholkar sina egna rättsprinciper i jakten på trygghet riskerar att förlora det som gjort det tryggt från första början – människors tillit till varandra och förtroende för rättssystemet och staten. En socialdemokrati som inte rakryggad förmår stå upp mot en sådan utveckling är inte vatten värd. Som parti kan vi inte ena dagen rya om att göra motstånd mot ”Sveriges mest högerkonservativa regering någonsin”, bara för att dagen därpå acceptera samma regerings senaste repressiva utspel i ett försök att neutralisera debatten.
Det är tvärtom Socialdemokraternas uppgift att vrida det offentliga samtalet och problemformuleringen så att brottslighetens sociala grundorsaker åter kommer i fokus, i stället för dagens ensidiga fokus på ständigt mer repressiva åtgärder. Vårt budskap måste fokusera på insatser som stärker alla barns och ungas förutsättningar till en trygg, stabil och jämlik uppväxt. En politik som ger unga skäl att känna samhörighet och framtidstro, och som visar att samhället har en plats för var och en som anstränger sig och bidrar med sin del. Oavsett var man råkar vara född eller var man bor.
För Socialdemokraterna måste lösningen alltid ligga i att stärka det förebyggande arbetet och se till att rättsväsendet har de resurser som krävs för att hantera brott inom ramen för rättsstatens grundprinciper. Genom att stärka välfärden och öka tilliten i samhället kan vi bekämpa både brotten och deras bakomliggande orsaker, utan att offra våra grundläggande demokratiska värderingar.
