Arkiv

Det närmar sig val och den svenska socialdemokratin har ägnat snart fyra år åt att vara i opposition. Samtidigt har det varit fyra dramatiska år på den internationella scenen. Det finns skäl att också lyfta blicken mot Europa. Vad händer egentligen på vår hemmakontinent? Hur mår våra systerpartier? Vilka erfarenheter har de gjort under de senaste åren? Och vilka lärdomar kan vi dra inför den politiska strid som väntar?

Under 2010-talet blev det närmast en egen genre att förutspå socialdemokratins undergång. Greklands Pasok kollapsade. Franska socialister marginaliserades. Tysk socialdemokrati tappade riktning och väljarstöd. Högerpopulistiska partier växte nästan överallt. Många drog slutsatsen att den europeiska socialdemokratin hade spelat ut sin historiska roll.

Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan.

Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan. Det har visserligen blivit allt glesare runt bordet när de socialdemokratiska ledarna träffas inför Euroepiska rådet; det är färre stats- och regeringschefer och färre kommissionärer än någonsin som kommer från våra led. Men på flera håll leder socialdemokratiska partier regeringar eller sitter som stark juniorpartner. På andra håll utgör vi den starkaste oppositionskraften. I Spanien har Pedro Sánchez trots återkommande krisrubriker visat en imponerande förmåga att vinna val och bygga majoriteter. I Norden står socialdemokratin fortsatt stark – både Magdalena Andersson och hennes finska kollega Antti Lindtman leder stort i opinionen inför kommande val, så vill det sig väl har vi snart fem socialdemokratiska statsministrar i Norden. Det har bara hänt en gång tidigare i modern tid, under några veckor runt årsskiftet 1958–59.

Det är ingen överdrift att kalla det senaste brittiska lokalvalet för en politisk jordbävning. Mindre än två år efter Labours jordskredsseger 2024, då partiet landade på närmare 34 procent och vann en stor majoritet i parlamentet, har det stolta regeringspartiet nu sett sitt stöd halveras till ynka 17 procent. Besvikna brittiska väljare har övergett de traditionella maktpartierna, och i stället sökt sig till andra alternativ. Brexitör Emeritus Nigel Farage och hans parti Reform UK står som den stora vinnaren på det här skiftet, och vore det parlamentsval i dag skulle den brittiska extremhögern vara mycket nära egen majoritet.

Keir Starmer, som lett Labourpartiet sedan de tumultartade Corbynårens slut 2020, sitter nu osäkrare än någonsin. Han utmanas från flera håll, där det största hotet i skrivande stund tycks komma från den populäre Manchesterborgmästaren Andy Burnham.

Hur kommer det sig att Labour, knappt två år efter rekordsegern, nu står på randen till total kollaps?

När jublet utbrast i Folkets hus och grattis-sms strömmade in från andra partiers ledare minns jag hur jag tänkte: Kan detta stämma eller har någon räknat fel? Visst hade vi gjort en bra valrörelse, men ingen hade vågat drömma om att vi skulle göra en fyrtioprocentig ökning. Vi hade gjort ett historiskt val och vuxit från 23,5 procent till 32,8 procent och var nu Solnas största parti. Socialdemokraterna hade fått Solnabornas förtroende att genomföra vårt utlovade Skollyft. Genom att höja skatten, i kommunen som gjort sig känd för att ha landets lägsta kommunalskatt, skulle vi nu anställa fler lärare, minska klasstorlekarna från 30 till 25 elever per klass och öppna de nedlagda skolorna. Målet: Att alla barn skulle klara grundskolan.

Sedan 1917 har Socialdemokraterna lett eller varit med i regeringar under 80 år. Det kan inte finnas många partier i världen som har en så gedigen erfarenhet av att vinna val, ta över regeringsmakten och sedan lyckas bli återvalda.

Trots all denna erfarenhet finns det något lite lätt improviserat över framtagandet av de vallöften som helt klart är en del av denna process. Innan valet finns en massa önskemål. Det bollas idéer. Det görs mätningar på hur olika saker upplevs i opinionen. I bästa fall analyserar de inblandade hur realistiskt vallöftet verkligen är. Sedan ratas de flesta idéer och några blir kvar.

Ett lyckat vallöfte ska bidra till att man vinner valet. I regeringsställning måste man sedan lyckas få till det man lovat. I bästa fall blir det en tillgång, och inte belastning, inför nästa val. Dessutom vill man att det inte rivs upp av kommande regeringar.

I min bok ”Politik på riktigt – Handbok för sociala ingenjörer” som snart kommer i en ny uppdaterad upplaga försöker jag analysera för- och nackdelarna med olika typer av vallöften. Och hur man ska göra verklighet av dem.

Innan vi går in på vad som kännetecknar ett bra vallöfte behövs några ord om hur jag ser på dem. Vallöften är till för att man ska vinna val, men det viktigaste med dem är faktiskt att man får till en önskad förändring. Man måste vara övertygad om att denna reform gör Sverige till ett bättre land att leva i – att reformens fördelar är större än dess nackdelar.

Att genomföra politiska reformer innebär alltid att man möter motstånd. Många kommer att ha invändningar mot förslaget. Även reformer som fått ett starkt stöd efter att de genomförts, har mött mycket kritik i genomförandefasen.

Om man kommer att lyckas med reformen visar sig först efter en mandatperiod. Är man framgångsrik blir det minst lika svårt för kommande regeringar att ta bort reformen, som det var att genomföra den.

När vallöften ska utformas på nationell nivå, regional eller kommunal finns det några viktiga saker att tänka på.

När väljarna rankar vilka frågor de tycker är viktigast återkommer sjukvården i toppen, år efter år. Trots att Socialdemokraterna är det parti som har överlägset högst förtroende i frågan så tycks inte partiet ha förmåga att lyfta frågan nationellt. Efter de senaste valen pekas just detta ut i valanalyser som ett problem, ändå händer inte mycket. I valet 2022 var det exempelvis bara var tionde väljare som uppfattade att Socialdemokraterna prioriterade sjukvården. Vad beror detta på, och finns det chans att årets valrörelse blir annorlunda? Jag ska försöka svara på dessa frågor i ett antal punkter.

1. Sjukvården är komplex. Det kan sägas om många politiska frågor men få lever upp till epitetet som sjukvården. Det handlar inte bara om styrningen (även om man måste medge att uppdelningen av ansvaret för sektorn på flera statliga myndigheter, 21 regioner, 290 kommuner och ett antal privata utförare gör sitt till), utan också om sjukvårdens själva natur, präglad som den är av forskning, starka professioner, teknik, hierarkiska kultur och människors många gånger orimliga förväntningar.

Förutsättningarna att bedriva sjukvård ser dessutom väldigt olika ut över landet vilket gör det svårt att skapa en enhetlig politisk berättelse. Att de politiska styrena dessutom kan se väldigt olika ut i regionerna gör det också svårt att vara tydlig i frågan.

I år har det gått 15 år sedan SVT visade de uppmärksammade reportagen om skolkoncernen John Bauer i serien ”Världens bästa skitskola”. Samma problem och samma debatt, då som nu. Men inget hände. Vi fick 15 år av ständig och intensiv politisk träta, men regelverket för friskolor är i allt väsentligt detsamma i dag som det var då. Men nu kan det ändras ganska snart. Det verkar som att skoldebatten närmar sig politiskt hantverk.

2022 gick Socialdemokraterna till val på att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, stoppa sönderprivatiseringen, förbjuda vinstuttagen i skolan och säkra att skolan har fokus på kunskapsuppdraget. Bra grejer, men inget tydligt hur.

Nu fyra år senare finns en konkret plan i två steg. Vinsten och aktiebolagen kommer i det andra. Där måste det till utredningar, och sådana tar tid. Därför är det de konkreta förslagen i steg ett som denna gång gör mig så hoppfull om att det nu faktiskt ska hända något. I det första finns nämligen fem reformer som redan är utredda:

I arbetslivet är sjukdom sällan enbart en fråga om hälsa. På flera plan är det också en fråga om ekonomi. Hälsa är ojämnt fördelad i befolkningen, där socioekonomi och arbetsvillkor har stor betydelse för sjukfrånvarons omfattning. De facto är yrke den viktigaste faktorn för att förklara skillnader i sjukfrånvaro. Försäkringskassans analyser visar att risken för både korta och längre sjukfall är högre i arbetaryrken och lägre i tjänstemannayrken. Oregelbundna arbetstider, hög fysisk och psykisk arbetsbelastning samt sämre möjligheter till arbetsanpassning präglar många arbetaryrken. Det är uppenbart att det krävs omfattande insatser för att förbättra arbetsmiljön i arbetarbranscher.

Men det är också tydligt att det krävs förändringar i sjukförsäkringen, så att kostnaden för brister i arbetsmiljö och slimmade arbetsorganisationer inte längre betalas dubbelt av kvinnor och män i arbetaryrken. För det gör den i dag, i form av karensavdraget.