LO tycks ha satt ned foten om kortare arbetstid. Men är socialdemokratin redo? Det borde den vara, menar Hampus Andersson.
I maj 2024 antog en enig LO-kongress en inriktning om att kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning. De många motionerna om arbetstidsförkortning mötte inte ett enda avslagsyrkande. Detta ger en bild av hur bred uppslutning kravet om kortare arbetstid har bland Sveriges arbetare. Rimligtvis är detta något som arbetarepartiet Socialdemokraterna tar intryck av; allt annat vore tondövt.
Det är samtidigt inte fråga om en eftergift till fackföreningsrörelsen, utan om en rimlig och nödvändig modernisering för Sverige. Kunskapsläget har förändrats och vi vet i dag att stegvis arbetstidsförkortning förknippas med bättre hälsa, mer fungerande livspussel, ingen eller positiv samhällsekonomisk effekt, och jämställdhetsfrämjande utjämningar av lön och arbetstid.
I denna text ger jag en översikt av kunskapsläget. För mer detaljer och referenser, se rapporten Tid för förändring (Kommunal, 2024).
Historisk utveckling
I minst 100 år präglades svensk arbetsmarknad av en växelverkan mellan produktivitet och kortare arbetstid. Vid sidan av kravet på allmän och lika rösträtt var kampen för kortare arbetstid den tidiga arbetarrörelsens absolut viktigaste fråga, och mellan 1875 och 1975 minskade den årliga arbetstiden per arbetare i Sverige med nästan 2000 timmar, men förkortningarna skedde i etapper.
Vid sidan av kravet på allmän och lika rösträtt var kampen för kortare arbetstid den tidiga arbetarrörelsens absolut viktigaste fråga…
1919–1920: Riksdagen beslutade om 8-timmarsdag och 48-timmarsvecka, en påtaglig förkortning från tidigare norm om 57 timmar.
1954: Socialminister Gunnar Sträng (S) tillsatte en arbetstidsutredning med långsiktigt mål om 40 timmars arbetsvecka.
1957: Riksdagsbeslut om övergång till 45 timmars arbetsvecka, genomfört över tre år.
1966: SAF och LO avtalade om sänkning till 42,5 timmar, genomfört 1967–1969. SAF tidigare kritiskt men skrev på mot bakgrund av pågående medling, hot om lagstiftning och inför risken för en storkonflikt. Avtalet upphöjdes omgående till lag.
1970: Riksdagen beslutade om lagstadgad 40-timmarsvecka, genomförd 1971–1973 med full lönekompensation.
Samtliga generella förkortningar av arbetstiden har genomförts antingen genom lagstiftning eller under hot om lagstiftning. Efter 1973 har inga generella arbetstidsförkortningar genomförts, men förkortningar för vissa yrkesgrupper har förhandlats fram genom kollektivavtal. Dessa avtalade förkortningar har ofta varit mindre i omfattning och främst rört skiftarbete eller annan kompensation för arbete på obekväm tid.
Sverige arbetar mycket
LO-rapporten Sverige arbetar mycket (2025) visar att arbetade timmar per sysselsatt har minskat i hela Europa sedan 1970talet. Sverige, som då hade kortast arbetstid, har dock gått mot trenden – sedan 1980-talet har den faktiska arbetstiden ökat. Sverige har därmed gått från att ha kortast arbetstid till att arbeta mer än jämförbara länder.
Ett exempel är Danmark, som tidigare låg efter Sverige när det gällde arbetstidsförkortningar men 1990 sänkte veckoarbetstiden till 37 timmar med full lönekompensation. Danska arbetstagare har dessutom i regel betald lunch, vilket gör att deras faktiska normalarbetstid ofta är mer än fem timmar kortare per vecka än i Sverige. Även när det gäller semester skiljer sig länderna åt – båda har fem veckors lagstadgad semester, men i Danmark är sex veckor norm.
Sverige har därmed gått från att ha kortast arbetstid till att arbeta mer än jämförbara länder.
För att förstå arbetstid krävs ett helhetsperspektiv. I länder som Serbien, Grekland och Turkiet är genomsnittlig arbetstid per sysselsatt högre än i Sverige, men sysselsättningsgraden – särskilt för kvinnor – betydligt lägre. Det finns ett tydligt mönster i Europa; länder med kortare genomsnittlig arbetstid per sysselsatt har högre sysselsättningsgrad, särskilt bland kvinnor. En rapport från Danmarks statistikmyndighet visar att lång arbetstid per anställd ofta innebär färre arbetade timmar per capita.
Enligt Eurostat arbetar svenskar i snitt sex år längre än det europeiska genomsnittet och har eu:s näst högsta sysselsättningsgrad efter Nederländerna. Eftersom deltidsarbete är betydligt vanligare i Nederländerna kan man med fog säga att svenskar arbetar väldigt mycket.
Varför kortare arbetstid?
Varför ska vi korta normalarbetstiden? Här är fem viktiga argument:
- Bättre hälsa och välmående
Forskning visar att minskad arbetstid stärker fysisk och mental hälsa genom mindre stress, bättre sömn och ökad livstillfredsställelse. Svenska experiment indikerar att kortare arbetstid kan förlänga den genomsnittliga sömnen med närmare en halvtimme per dygn. Kortare arbetsveckor förbättrar balansen mellan arbete och privatliv, vilket har en positiv effekt på relationer och välmående.
- 40-timmarsveckan är omodern
40-timmarsveckan infördes i ett hemmafrusamhälle där nära hälften av alla vuxna kvinnor stod utanför arbetskraften. Sedan dess har kvinnors sysselsättningsgrad ökat markant. Det är mycket positivt, men för ett typiskt hushåll har det i praktiken inneburit en fördubbling av den totala arbetstiden. Samtidigt ser vi växande problem med stress, arbetsrelaterad ohälsa och svårigheter att få ihop livspusslet. En modern arbetsmarknad förutsätter ett moderniserat arbetstidsmått.
- Jämställdhet
Kortare normalarbetstid är en tydlig jämställdhetsreform. Det ger minskad arbetstid för heltidsarbetare (i större utsträckning män) och uppräknad sysselsättningsgrad för deltidsarbetare (huvudsakligen kvinnor). Få andra reformer kan omfördela tid och pengar på ett för jämställdheten lika effektivt sätt.
- Rättvisa och jämlika villkor
I flera branscher skulle kortare arbetstid vara att sparka in en öppen dörr. Många har förtroendearbetstid, kan arbeta hemifrån och hämta tidigare på förskolan. Här har arbetstidsregleringen redan reducerats till en schablon. Men denna frihet är ojämnt fördelad. För majoriteten av landets arbetare är arbetstiden hårt reglerad och måste inpå sista minuten utföras på plats. Många har i praktiken redan löst sina livspussel – en arbetstidsförkortning behövs för att ge alla samma avlastning.
- En strategiskt smart frihetsreform
Att ge människor mer tid att själva disponera har ett egenvärde. En arbetstidsförkortning är en frihetsreform som är lätt att relatera till och som har brett stöd. Enligt SOM-undersökningar är en majoritet av svenskarna för en betydande minskning av arbetstiden – bara 22 procent är emot.
Argument mot arbetstidsförkortning – och varför de inte håller
Ett återkommande argument mot arbetstidsförkortning är att det skulle bli för dyrt. Kritiker menar att kortare arbetstid hämmar ekonomisk tillväxt och därmed försvårar finansiering av välfärd och pensioner. SKR varnar för att det skulle ”förvärra en redan tuff situation”, medan Svenskt Näringsliv hävdar att en 35-timmarsvecka skulle minska BNP med över 500 miljarder per år.
Om kortare arbetstid skulle leda till ekonomisk kollaps kan man till att börja med fråga sig varför det inte gjort det i våra högst jämförbara grannländer.
Problemet med dessa invändningar är att de inte har stöd i verkligheten. Om kortare arbetstid skulle leda till ekonomisk kollaps kan man till att börja med fråga sig varför det inte gjort det i våra högst jämförbara grannländer. Danmark har i praktiken en normalarbetstid som skulle motsvara 34,5 timmar i Sverige. Efter arbetstidsförkortningen 1990 har Danmark haft bättre tillväxt än Sverige.
Under de senaste 100 åren har mängder med arbetstidsförkortningar genomförts. Ingenstans och vid ingen tidpunkt syns de negativa ekonomiska effekter som motståndare alltid har förutspått. Forskningen finner genomgående positiva produktivitetseffekter. En stor studie av arbetstidsförkortningen från 39 till 35 timmar i Frankrike år 2000 visade till exempel att reformen ledde till en minskning av Frankrikes årliga arbetslöshet med 1,58 procent och en ökning av den årliga reala BNP-tillväxten med 1,36 procent i genomsnitt från 2000 till 2007, jämfört med förväntat utfall utan arbetstidsförkortning.
I sammanhanget är det också värt att nämna att produktiviteten i svensk ekonomi ökat med över 150 procent sedan den senaste arbetstidsförkortningen år 1973. En arbetare i dag producerar alltså lika mycket värde som 2,5 arbetare gjorde vid 40-timmarsveckans införande. Detta mer än kompenserar för demografiska och behovsmässiga förändringar. Tvärt emot vad som ibland påstås har alltså de ekonomiska förutsättningarna för kortare arbetstid faktiskt aldrig varit bättre.
En annan vanlig invändning är att arbetstidsförkortning skulle förvärra kompetensbristen i offentlig sektor. Välfärden står inför stora rekryteringsbehov under kommande år, framför allt inom äldreomsorgen där många pensionsavgångar i kombination med en åldrande befolkning innebär en tydlig utmaning. Därtill är välfärden redan i dag underbemannad – det kommer alltså inte räcka att bara kompensera på ett sätt som upprätthåller dagens nivå.
Denna situation av underbemanning och rekryteringsbehov brukar lyftas som något som står i motsats till kraven på kortare arbetstid, men mycket tyder på att det är precis tvärt om. Till att börja med gör den stora andelen deltidsarbetare att den organisatoriska effekten av en arbetstidsförkortning är mindre i välfärden än på andra ställen. Många kommer att kunna räkna upp sin sysselsättningsgrad och i vissa fall även gå upp i arbetstid.
Vidare är underbemanningen i välfärden inte främst ett underskott på arbetstimmar utan ett underskott på individer. Vi visar, både i Kommunals rapport och i LO:s arbetstidsutredning, att dagens heltidsmått skapar ineffektiva överlappningar i skiftgången. Därför kan en arbetstidsförkortning många gånger skapa effektivare och attraktivare arbetsplatser, utan att kapaciteten i relation till grundbehovet påverkas. Om man väger in effekter på rekrytering, sjukfrånvaro och andel som väljer att stanna kan nettoeffekten många gånger bli positiv.
Vidare är underbemanningen i välfärden inte främst ett underskott på arbetstimmar utan ett underskott på individer.
Både nationellt och internationellt ses kortare arbetstid allt mindre som ett hot mot kompetensförsörjningen, och alltmer som en nödvändig del av lösningen. Ett exempel är Island, som sedan 2020 kortat veckoarbetstiden från 40 till 32–36 timmar med full lön för hela den offentliga sektorn. Reformen har sänkt sjuktalen och förbättrat både jämställdhet och jämlikhet genom att deltidsarbetare räknat upp sin sysselsättningsgrad. Den sammantagna kostnaden beräknas till blygsamma 0,55 procent av statens budget.
Vägen framåt
Hur ska arbetstidsförkortningen genomföras? En central fråga är huruvida en generell arbetstidsförkortning bör implementeras genom avtal eller via lagstiftning. En återkommande kritik är att politisk inblandning i arbetstidsfrågan skulle undergräva legitimiteten i den svenska modellen, och att Socialdemokraterna därför bör avstå från att ta ställning.
Detta är en historielös hållning. Alla tidigare generella arbetstidsförkortningar i Sverige har genomförts med politisk inblandning. Rent formellt infördes 40-timmarsveckan efter en riksdagsmotion från dåvarande LO-ordförande Arne Geijer, den person som mer än någon annan personifierade begreppet ”den svenska modellen”. Tidigare socialdemokratiska politiker såg inte någon motsättning mellan att reglera normalarbetstiden genom lag och att göra branschspecifika arbetstidsanpassningar i kollektivavtal. Tvärtom har det alltid varit praxis att dessa åtgärder samverkat inom svensk arbetstidsreglering.
En fördel med att hantera frågan genom avtal är att båda parters intressen kan beaktas och olika lösningar kan väljas utifrån specifika behov. Ett problem med avtalslösningar för arbetstiden är dock att branscher med svagare förhandlingsläge riskerar att få sämre resultat, och att anställda på arbetsplatser utan kollektivavtal inte automatiskt omfattas av kollektivavtalade bestämmelser. Om arbetstidsförkortningar genomförs genom avtal utan att lagstiftning följer efter, kan det leda till snedvridningar i konkurrens och arbetsvillkor.
Erfarenheter från både Sverige och länder som Danmark och Norge visar att bredare arbetstidsförkortningar i kollektivavtal har bäst förutsättningar att lyckas när de sker parallellt med ett politiskt tryck. Socialdemokraterna kan därför spela en viktig roll genom att:
- Signalera en tydlig vilja att stötta omställningen, exempelvis genom riktade satsningar för att underlätta övergången.
- Klargöra att de förväntar sig att parterna löser frågan inom en snar framtid, och att en politisk beredning av lagförslag annars bör inledas.
Även om en arbetstidsförkortning mycket väl kan bli en samhällsekonomisk vinst, kräver det initiala satsningar.
Även om en arbetstidsförkortning mycket väl kan bli en samhällsekonomisk vinst, kräver det initiala satsningar. I Kommunals rapport (2024) visar vi att kortare arbetstid inom offentlig sektor kan leda till ökade skatteintäkter och minskade utgifter, men att vinster och kostnader fördelas ojämnt. Kommunerna står för kostnaden av eventuella nyanställningar, medan staten tjänar på minskade transfereringar. För att balansera detta krävs ett nära samarbete mellan stat, regioner och kommuner för att skapa en rättvis fördelning av kostnader och vinster.
Inom den privata sektorn kan viljan att genomföra arbetstidsförändringar förstärkas och anpassningsproblemen minskas genom ekonomiska styrmedel, såsom sänkta arbetsgivaravgifter under en övergångsperiod (likt det som genomfördes vid arbetstidsförkortningen i Frankrike). Politiken har en viktig roll att spela, oavsett vilken lösning som väljs framåt.
Avslutande ord
Sverige har haft 40 timmars arbetsvecka i över 50 år. Sedan införandet har produktiviteten stärkts kraftigt, intensiteten i arbetslivet ökat, pensionsåldern höjts, och arbetsmarknadens sammansättning förändrats i grunden. 40-timmarsveckan är allt sämre lämpad för den moderna arbetsmarknaden, vilket omsätts i en växande känsla av stress, press och svårigheter att hinna (eller orka) med både heltidsarbete och privatliv. Från att tidigare ha legat i framkant av utvecklingen har Sverige nu klart längre arbetstid än flera jämförbara länder.
Ur ett politiskt perspektiv är detta ett behov som behöver adresseras, men också en uppenbar möjlighet. Arbetstidsförkortning är en populär frihets- och välfärdsreform som skulle göra märkbar skillnad i människors liv. Erfarenheter visar att stegvisa arbetstidsförkortningar är fullt förenliga med ökad produktivitet och långsiktig samhällsekonomisk balans. För Socialdemokraterna är detta en fråga om både samhällsutveckling och politisk relevans. Att driva på för en arbetstidsförkortning är inte bara i linje med partiets historiska reformagenda – det är en konkret åtgärd för att möta dagens och framtidens utmaningar.
