Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

När ska även vi sluta segregera våra invånare? - Payam Moula, chefredaktör Tiden
Segregation är ett resultat av politiska beslut. Trots att S styr i nästan alla av Sveriges större kommuner har vi låtit segregationen växa. Payam Moula undrar när vi ska sluta planera för segregation och börja planera för jämlikhet?
 

 

”Samhället är människans verk. Det är inte en naturkraft, inte en gudomlig ordning, inte heller en maskin som rullar av sig själv. Det är vi som skapar samhället och det är vi som kan förändra det.”

 

Olof Palmes ord har ofta åberopats av socialdemokrater för att ingjuta hopp om en möjlig förändring. Det är en rimlig tolkning, men för mig ligger en annan närmare till hands: en påminnelse om att om samhället är människans verk, så gäller det även dess problem. Ingenstans är det lika tydligt som i frågan om segregation.

 

För vad innebär segregation? Segregation är ett relationellt tillstånd som innebär att grupper i samhället separeras från varandra, att det finns en rumslig åtskillnad i staden då personer med olika socioekonomisk och etnisk bakgrund bor i olika delar av staden. Segregation är inte ett mått på hur socialt utsatt ett område är – det handlar om avstånd i det fysiska rummet.

 

Det innebär att en stadsdel som Djursholm kan vara lika segregerad som ett utsatt område, invånarna på båda platser är lika separerade från andra samhällsgrupper. Den som vill bekämpa segregationen måste därför strukturellt bryta den rumsliga separeringen av olika samhällsgrupper. Statliga utvärderingar av tidigare försök att motverka segregation visar att många insatser träffar individer; utbildning, språkträning och arbetsmarknadsåtgärder, vilket leder till möjlighet att flytta till andra stadsdelar. Men när dessa individer flyttar ut flyttar andra med samma problematik in och segregationens grundproblem kvarstår. Forskare beskriver fenomenet som ”lyckoparadoxen”.

 

För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

Därför kan vi inte bryta segregationen genom att enbart rusta upp utsatta områden eller genomföra kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser. Det må vara nödvändigt, men inte tillräckligt. Med risk för att göra poängen övertydlig: En stad där 5 procent går utan arbete kan vara lika segregerad som en där 10 procent gör detsamma. För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

 

Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.