Svensken är individualistisk och den socialdemokratiska välfärdsstaten är ett resultat av svenskens vilja att värna sitt oberoende. Det hävdar i alla fall Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006) i Är svensken människa. Bokens tes om att det svenska samhället har ett slags statsindividualism som överideologi har kommit att bli mycket inflytelserik, inte minst genom de kritiker av det svenska samhället som velat uppmärksamma vad de menar är den mörka baksidan av statsindividualismen: brist på gemenskap, andlig nödtorftighet, ensamhet och brist på personligt ansvar (se ex Gandinis film från 2018). Statsindividualismen har också använts som kritik av den svenska välfärdsstaten av den politiska högern. Ett nutida exempel är socialminister Jakob Forssmed (KD) som har använt tesen om statsindividualism för att peka på Sveriges problem med ensamhet (DN 9/7 2018).
Detta anknyter till en tankefigur där välfärdsstaten kväver det civila samhället (vilket för övrigt var ett huvudspår för Timbros ”Socialstatsprojektet” under ledning av sociologiprofessor Hans Zetterberg under tidigt 90-tal). För en postliberal socialdemokrati som vill värna både välfärdsstat och gemenskap är dessa påståenden naturligtvis uppseendeväckande. Bygger den svenska socialdemokratins projekt på en utpräglad individualism? Har den isolering, ensamhet och en oförmåga att värna det allmänna bästa som slutdestination?
En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra
Den här artikeln ska rota i den frågan och det kan konstateras med en gång att den socialdemokratiska inställningen till individualismen alltid varit kluven. Ernst Wigforss, en av den svenska socialdemokratins främsta intellektuella förgrundsgestalter, brottades med individualismen i en skrift från 1908. Han menade å ena sidan att kapitalismen med dess konkurrens mellan människor leder till en ”rationellt beräknande i, i grunden samhällsupplösande individualism”, vilken socialismen skulle motverka. Å andra sidan var han också förespråkare av individualism eftersom han menade att ”även ’massan’ består av individer med möjlighet och rätt till personlig kultur”, men han trodde på en individualism ”som springer ur ett innerligt samfundsliv och ur detta suger näring för sin växt”. En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
