Arkiv

Thomas Piketty har ungefär tjugo minuter. Vi befinner oss mitt under en svensk valrörelse och jag har framför mig en rapport som försöker göra något betydligt större än att vinna ett val.

Global Justice Report är en nyligen publicerad rapport framtagen av 45 forskare från alla världens hörn. De beskriver vägen mot global ekonomisk rättvisa inom planetens gränser fram till år 2100, och de gör det i detalj. Rapporten är sprängfylld av grafer och färsk data.

När jag mejlar Piketty och frågar om en intervju svarar han snabbt. Om målgruppen är svenska socialdemokrater vill han gärna vara med. Det visar sig snart varför.

Jag inleder vårt samtal med Sverige.

Vårt land dyker nämligen upp på flera ställen i rapporten, ofta som ett positivt historiskt exempel. Vad är det egentligen som Sverige har visat världen?

Piketty lutar sig direkt in i frågan.

– We need Sweden!

Vad krävs för en socialdemokratisk nystart i klimatpolitiken? Efter en socialdemokratisk valrörelse som i långa stycken präglats av tystnad i klimatfrågan, vår tids stora ödesfråga, blir det första självklara svaret: Våga tala om klimatet!

Jag instämmer med Margot Wallström och Stefan Edman, som tidigt i valrörelsen vädjade till Magdalena Andersson om att visa klimatledarskap (Aftonbladet 7 augusti). Socialdemokraterna har skickliga klimatpolitiker och ett klimatpolitiskt program värt att kämpa för. I valrörelsens slutskede fick vi se en del av det, men klimatet blev aldrig en prioriterad fråga.

Jag tolkar den här låga profilen i klimatfrågan inte bara som en valtaktisk manöver. Tystnaden framstår som en oroande anpassning till det faktum att klimatfrågan har blivit mer kontroversiell, angrips allt hårdare från extremhögern och prioriteras ner av de borgerliga partierna. Det har blivit svårt att vara klimatpolitiker, och Socialdemokraterna vill inte ta ledartröjan. Vi väljer i stället att ducka.

Hur ska vi våga tala om klimatet? Jag tror att två insatser krävs.

Vad vill vi med svensk sjukvård? Ska vi fortsätta privatisera och gradvis försvaga det solidariska systemet? Eller ska vi börja ta lagens princip om vård efter behov på större allvar?

Skarpa åtgärder för en jämlik sjukvård borde vara ett politiskt drömområde. Här finns redan en hälso- och sjukvårdslag som åsidosätts då vård säljs ut till privata aktörer och då fler än 800000 personer ges företräde via privata sjukvårdsförsäkringar. Här finns historiska erfarenheter av att, via stora reformer som sjukronorsreformen 1970 och Dagmarreformen 1984, kringskära det privata och bygga ett offentligt och solidariskt finansierat sjukvårdssystem. Här finns ett stort folkligt stöd, vilket gång på gång påvisas i opinionsmätningar om vinster i välfärden. Här finns de politiska värderingarna, åtminstone historiska sådana: den offentliga sektorns tillväxt sågs länge som en demokratiseringsprocess, där vissa områden helt enkelt skulle undandras marknadens logik och kontroll.

Dessutom finns redan en högutbildad personalstyrka och en relativt välfungerande infrastruktur – så vad väntar vi på? Varför inte utnyttja detta drömläge och ta strid mot det privata och för det offentliga?

Frågan om våra demokratiers självförsvar har funnits med alltsedan 1918. I dag riktas intresset framför allt mot 2026 års mellanårsval i Förenta staterna, 2027 års presidentval i Frankrike och det fortgående hastiga sönderfallet i England, Tyskland och Italien. På alla dessa olika håll fruktar demokratins teoretiker för vad som kan vara på väg att inträffa. Vad händer om majoritetsstyre i kombination med politisk liberalism inte förmår hålla stånd mot den populistiska flodvågen?

Slående är hur länge efter 1989 det dröjde innan teoretikerna började rädslas för vad populismen kunde föra med sig. Behovet av självförsvar diskuterades knappast alls under de första decennierna efter murens fall.

Det som då främst diskuterades var konsekvenserna av Sovjetunionens upplösning. Uppgörelsen med apartheid och störtandet av de latinamerikanska militärdiktaturerna bidrog också till att skymma sikten för populismen som ett tredje grundalternativ vid sidan av demokrati och diktatur.

Konkret handlar det om att populisten anser sin egen rörelse ensam företräda folket i singularis. Vederbörande avfärdar principiellt hänsynstagande till vad övriga partier, media, domstolar och organiserade intressen har att säga. Det som räknas är den fria och oförfalskade folkviljan. Formellt iakttas reglerna. Men informellt är dessa helt eller delvis satta ur spel.

Valet 2026 innebar en vinst för oppositionen, 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Samtidigt backade Socialdemokraterna, och Sverigedemokraterna rasade. Få hade förutspått detta för bara några veckor sedan. Hur ska man förstå ett så oväntat resultat?

 
Väljarflöden
Genom att kombinera data från SVT:s Valu och tidigare valresultat går det att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur väljare har rört sig under mandatperioden. Genom att sedan summera alla flöden mellan blocken kan vi se vilka partier som har hjälpt sitt block att vinna valet, och vilka som stjälpt.

Det parti som tappar mest över blockgränsen är Liberalerna.

Analysen inför valet verkar ha varit relativt samstämmig mellan partierna: det skulle komma att handla om plånboken. Följaktligen togs det fram gott om erbjudanden – höjt barnbidrag, bebispeng, jobbskatteavdrag, slopad förskoleavgift, halverad statlig inkomstskatt, nytt RUT-avdrag, billigare kollektivtrafik, höjt underhållsstöd, slopad reavinstskatt vid bostadsförsäljningar, höjt bostadsbidrag, slopat karensavdrag, billigare tandvård… listan är egentligen mycket längre.

De privatekonomiska löftena var fler än vad de brukar vara i svenska val. De kom dessutom efter ett år av så pass expansiv ekonomisk politik att såväl Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet som IMF slagit larm om en bristande budgetdisciplin som kan få långsiktiga konsekvenser. Det märktes inte på förslagen i valrörelsen.

Något grundläggande har förändrats vad gäller högerpartiernas förhållningssätt till offentlig ekonomi, det går inte att säga annat, men förändringen påverkar alla partier. Kanske är det vad vi långsiktigt kommer att minnas av den här valrörelsen.

Att valet skulle handla om privatekonomi var i sig ingen orimlig analys att göra för partistrategerna. För några år sedan bröts en nästan tre decennier lång trend av stigande köpkraft. Hög inflation fick reallönerna att falla kraftigt, samtidigt som stigande räntor pressade många hushåll ytterligare. Nu ökar reallönerna igen, men priserna är fortsatt höga, räntorna väntas stiga och oron i omvärlden – som knappast är snabbt övergående – har nog så stark koppling till människors ekonomi.

Men jag tror att fokuset på plånboken i politiken också handlar om något annat: politisk handlingskraft i en värld där många politiker letar efter fotfästet.

Det svenska valets stora segrare är Liberalerna som på ett mirakulöst sätt lyckades överleva som riksdagsparti ännu en gång.

Att politiska partier är seglivade beror på att de är bra på att förändra sig när samhället gör det och dagens partier är i väsentliga avseenden annorlunda än vad de en gång har varit. Det gäller nog i särskilt hög grad just Liberalerna.

Partiets historia är lång: Folkpartiet bildades 1934 men partiets rötter kan spåras tillbaka till olika liberala grupperingar i 1800-talets riksdag som 1902 kom att samlas i Frisinnade landsföreningen.

Liberalerna var länge Sveriges överlägset största parti. När det första valet med allmän rösträtt för män ägde rum 1911 fick partiet drygt 40 procent av rösterna. Ändå var det faktiskt ett av det största valnederlag som ett svenskt parti råkat ut för – i det föregående valet tre år tidigare hade partiet fått hela 61,5 procent.