Arkiv

Solen började gå ner över Saharas sanddyner och mina krafter var sedan länge borta. Flera timmar tidigare hade jag insett att det var en dålig idé att försöka springa Sahara Marathon nästan otränad. Jag svor över att jag inte, likt min kloka riksdagskollega Eva Lindh, valt en halvmara i stället.

När jag till slut närmade mig målet som ligger i det västsahariska flyktinglägret i Smara, Algeriet, kom en Mercedes av äldre modell uppkörande bredvid mig. Västsaharas president, och ledare för befrielserörelsen Polisario, hade tid att träffa Eva och mig inom en timme. Efter att ha avslutat loppet, slängt lite vatten på mig från en tunna, så var jag redo att träffa honom. Presidenten var då som nu Brahim Ghali.

Även om Marockos ockupation av Västsahara ofta befinner sig i mediaskugga, så fladdrar Ghalis namn ibland förbi internationell rapportering på tv och i tidningar. Men likväl blev jag något förvånad, när han fyra år efter vårt möte plötsligt hamnade i centrum för spansk politik. Våren 2021 insjuknade Polisarios ledare svårt i covid och flögs från Algeriet till Spanien för vård. Regeringen hänvisade till humanitära skäl.

I Rabat, Marockos huvudstad, väckte det raseri. För Marocko, som betraktar Västsahara som sitt territorium, var Spaniens mottagande av separatistledaren en provokation. Några veckor senare skulle konflikten få en helt annan dimension. Plötsligt slutade den marockanska gränsbevakningen vid Ceuta att fungera. Det var så klart inte en slump.

De rödgröna partierna vann stortingsvalet 2025, och de fem samarbetspartierna säkrade en majoritet: 88 mandat mot 81. Det var en historisk seger av flera skäl.

För det första hade de borgerliga partierna länge haft majoritet i opinionsmätningarna inför valet. Särskilt Høyre, Moderaternas systerparti, hade under lång tid haft starka siffror. Men under valrörelsen kollapsade Høyre i opinionen och lyckades inte återhämta sig.

Samtidigt gjorde Fremskrittspartiet, Frp, sitt bästa stortingsval någonsin med 23,8 procent av rösterna. Tillsammans räckte det ändå inte.

Vad låg bakom demobiliseringen på högersidan?

Familjen. För mig och många med mig en trygg hamn, en tillhörighet. Något att längta till, tråna efter, värna och sörja för. Samtidigt givetvis en medvetenhet om att det inte är en sanning för alla, att familjen kan vara djupt problematisk; ett klanvälde, en strukturell ohälsa genom generationer, en våt filt som håller dig kvar i emotionella labyrinter som ingenvart leder. Lev Tolstoj skrev i inledningen till Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Med Tolstojs ord rekommenderar jag dig att träda in i ”Ultravåld” av Tone Schunnesson.

Ingen gör skäl för det något slitna uttrycket ”intellektuell rockstjärna” som Slavoj Žižek. En bekant till mig besökte en Lacan-konferens i Ohio för cirka ett år sedan. Flockarna med psykoanalys- och tysk idealismnördar måste ha varit en lustig syn i Mellanvästern. Men en av de närvarande var redan känd bland lokalbefolkningen: Slavoj Žižek. Han fick enligt uppgift formligen fly från de många unga tjejerna som kört långväga för att ta bilder tillsammans med honom.

Med sina grova skämt, oklippta hår, usla engelska uttal samt yngre och vackrare fru är det mycket med den slovenska 77-åriga filosofen som stämmer in på just bilden av en rockstjärna.

I sina över femtio böcker har han stakat ut en igenkännbar stil: radikal, ofta kontroversiell, vänsterpolitik influerad av marxistisk och psykodynamisk analys varvat med populärkulturella referenser och mörk humor. Att han i ”Liberal Fascism”, utgiven på Fri Tanke förlag i Henrik Gundenäs översättning, blir den sammanfallande liberala världsordningens försvarare kan därför te sig oväntat.

Det är sen eftermiddag när Stockholmståget anländer till Enköping. En loj semesterkänsla dröjer sig kvar i ”Sveriges närmaste stad” så här i mitten av augusti. Jag går Drottninggatan ned mot Pastor Spaks park.

Jag minns parken som ganska kal och trist, men det var mer än femton år sedan jag var här senast. Nu är parken vacker med höga häckar och vackra rosor. Arbetarekommunens långvägare Mats O. Karlsson tar emot i parken. Han berättar att det finns två parker till uppkallade efter socialdemokrater i kommunen – Anna Lindhs park i Grillby, och Blombergs park i Romberga, uppkallad efter Metallordföranden och statsrådet Leif ”Blomman” Blomberg (1941–1998). ”Våra rikskändisar” säger Mats stolt.

Anna Lindh och Blomman är välkända, men vem var pastor Spak?

Ambivalens är känslan som många bär på när den här texten skrivs tisdagen efter valet. Det verkar som att det blir regeringsskifte, vilket är bra. Men de tjugo åren av högermajoritet i Sveriges riksdag kommer att bli tjugofyra. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes.

Det svenska valets stora segrare är Liberalerna som på ett mirakulöst sätt lyckades överleva som riksdagsparti ännu en gång.

Att politiska partier är seglivade beror på att de är bra på att förändra sig när samhället gör det och dagens partier är i väsentliga avseenden annorlunda än vad de en gång har varit. Det gäller nog i särskilt hög grad just Liberalerna.

Partiets historia är lång: Folkpartiet bildades 1934 men partiets rötter kan spåras tillbaka till olika liberala grupperingar i 1800-talets riksdag som 1902 kom att samlas i Frisinnade landsföreningen.

Liberalerna var länge Sveriges överlägset största parti. När det första valet med allmän rösträtt för män ägde rum 1911 fick partiet drygt 40 procent av rösterna. Ändå var det faktiskt ett av det största valnederlag som ett svenskt parti råkat ut för – i det föregående valet tre år tidigare hade partiet fått hela 61,5 procent.

Sverige har ett omfattande kommunalt självstyre. Det gör maktförhållandena i kommuner och regioner materiellt intressanta. Medborgarnas livsvillkor och omkring en miljon anställdas arbetsvillkor påverkas av vem som har makten där. Så hur gick det i region- och kommunvalen 2026?

Valet 2026 innebar en vinst för oppositionen, 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Samtidigt backade Socialdemokraterna, och Sverigedemokraterna rasade. Få hade förutspått detta för bara några veckor sedan. Hur ska man förstå ett så oväntat resultat?

 
Väljarflöden
Genom att kombinera data från SVT:s Valu och tidigare valresultat går det att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur väljare har rört sig under mandatperioden. Genom att sedan summera alla flöden mellan blocken kan vi se vilka partier som har hjälpt sitt block att vinna valet, och vilka som stjälpt.

Det parti som tappar mest över blockgränsen är Liberalerna.

Analysen inför valet verkar ha varit relativt samstämmig mellan partierna: det skulle komma att handla om plånboken. Följaktligen togs det fram gott om erbjudanden – höjt barnbidrag, bebispeng, jobbskatteavdrag, slopad förskoleavgift, halverad statlig inkomstskatt, nytt RUT-avdrag, billigare kollektivtrafik, höjt underhållsstöd, slopad reavinstskatt vid bostadsförsäljningar, höjt bostadsbidrag, slopat karensavdrag, billigare tandvård… listan är egentligen mycket längre.

De privatekonomiska löftena var fler än vad de brukar vara i svenska val. De kom dessutom efter ett år av så pass expansiv ekonomisk politik att såväl Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet som IMF slagit larm om en bristande budgetdisciplin som kan få långsiktiga konsekvenser. Det märktes inte på förslagen i valrörelsen.

Något grundläggande har förändrats vad gäller högerpartiernas förhållningssätt till offentlig ekonomi, det går inte att säga annat, men förändringen påverkar alla partier. Kanske är det vad vi långsiktigt kommer att minnas av den här valrörelsen.

Att valet skulle handla om privatekonomi var i sig ingen orimlig analys att göra för partistrategerna. För några år sedan bröts en nästan tre decennier lång trend av stigande köpkraft. Hög inflation fick reallönerna att falla kraftigt, samtidigt som stigande räntor pressade många hushåll ytterligare. Nu ökar reallönerna igen, men priserna är fortsatt höga, räntorna väntas stiga och oron i omvärlden – som knappast är snabbt övergående – har nog så stark koppling till människors ekonomi.

Men jag tror att fokuset på plånboken i politiken också handlar om något annat: politisk handlingskraft i en värld där många politiker letar efter fotfästet.

Frågan om våra demokratiers självförsvar har funnits med alltsedan 1918. I dag riktas intresset framför allt mot 2026 års mellanårsval i Förenta staterna, 2027 års presidentval i Frankrike och det fortgående hastiga sönderfallet i England, Tyskland och Italien. På alla dessa olika håll fruktar demokratins teoretiker för vad som kan vara på väg att inträffa. Vad händer om majoritetsstyre i kombination med politisk liberalism inte förmår hålla stånd mot den populistiska flodvågen?

Slående är hur länge efter 1989 det dröjde innan teoretikerna började rädslas för vad populismen kunde föra med sig. Behovet av självförsvar diskuterades knappast alls under de första decennierna efter murens fall.

Det som då främst diskuterades var konsekvenserna av Sovjetunionens upplösning. Uppgörelsen med apartheid och störtandet av de latinamerikanska militärdiktaturerna bidrog också till att skymma sikten för populismen som ett tredje grundalternativ vid sidan av demokrati och diktatur.

Konkret handlar det om att populisten anser sin egen rörelse ensam företräda folket i singularis. Vederbörande avfärdar principiellt hänsynstagande till vad övriga partier, media, domstolar och organiserade intressen har att säga. Det som räknas är den fria och oförfalskade folkviljan. Formellt iakttas reglerna. Men informellt är dessa helt eller delvis satta ur spel.