Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Arkiv

maj

Utan skattehöjningar dör socialdemokratin

31 maj, 2024

Ledartext ur tidskriften Tiden nr 2/2024   ”Ny riktning för Sverige 2030”. Med den rubriken presenterade Magdalena Andersson och Tobias Baudin de elva arbetsgrupper som fick till uppgift att förnya…

”Snart har halva mandatperioden gått”

31 maj, 2024

I valrörelsen 2026 kan inte S i Västra Götalandsregionen räkna med hjälp av oljeshejkerna från Abu Dhabi. Uppgiften att ta tillbaka kontrollen över sjukvården börjar bli akut, skriver regionrådet My Alnebratt.
 

I valrörelsen 2022 fick Socialdemokraterna i Västra Götaland oväntad draghjälp från ett gäng shejker i Mellanöstern. Det skedde när Abu Dhabi Investment Authority under våren lade ett miljardbud på vårdbolaget Capio, ett företag som redan äger flertalet vårdcentraler och bedriver ett sjukhus i centrala Göteborg.
 
Den potentiella affären satte fingret på en utveckling som pågått i årtionden inom det svenska sjukvårdssystemet, en utveckling där privata aktörer fått en allt större roll och där det privata ägandet gått från småskaliga medarbetardrivna verksamheter till att handla om stora multinationella riskkapitalbolag.
 
Under valrörelsen fick jag många gånger tillfälle att ställa de retoriska frågorna ”vad är det shejkerna ser när de blickar ut över världen och fäster uppmärksamheten vid investeringspotentialen i svensk sjukvård? Är det de stora behoven i den svenska sjukvården de vill hjälpa till att lösa? Eller är det så att när de blickar ut över världen så har de möjlighet att investera sina pengar i precis vad som helst, men ser störst vinstpotential i svensk sjukvårdsmarknad?”

Svaret säger sig självt, det handlar inte om godhjärtade investerare utan om att privatiseringarna nu har skapat en svensk vårdmarknad med så goda vinstmarginaler att den lockar investerare från hela världen. Effekterna har blivit ett system där marknadskrafterna driver resurser bort från dem med störst behov, mot dem med störst plånbok eller bästmöjlighet att tala för sig.
 
Det blev ett talande exempel på behovet av att ta tillbaka kontrollen över sjukvården vilket också var en av parollerna på de socialdemokratiska affischerna som klädde Sveriges framsida under valrörelsen 2022. I en tid då det säkerhetspolitiska läget runt om i världen snabbt försämrades var det även relevant att ifrågasätta rimligheten i att stora delar av dagens sjukvårdssystem ägs av utländska aktörer. När rösträkningen var klar framgick det att Socialdemokraterna hade ökat med fem mandat i regionvalet i Västra Götaland.
 
Väljarna visade att man var missnöjd med den borgerligt styrda vården och höll med om att det var dags att återta kontrollen över välfärden.
 

Jorden runt

31 maj, 2024

”Jorden runt” finns med i varje nummer av Tiden. Här rapporterar vi om politiska och fackliga nyheter runt om i världen. Vi blandar allvarliga och viktiga nyheter med med lättsamma….

Varför är vi ens med i EU?

31 maj, 2024

Det är trettio år sedan svenska folket röstade om medlemskap i EU. Vad sades egentligen då, och vad har hänt sedan dess? Kandidat nummer 13 Emma Fastesson Lindgren skriver.  …

Made in Europe – anpassa eller förlora

31 maj, 2024

Tidens redaktionsmedlem Linus Glanzelius utsågs till Europaparlamentariker i slutet av februari 2024. Han har varit för tidig till möten, mött ett EU som behöver anpassa sig och menar att Sverige…

Säkerhetsunionens möjligheter

31 maj, 2024

Borde en EU-gemensam försvarsallians ersätta Nato? Petter Martinsson reflekterar över hur Europa kan säkra freden framöver.
 

 
Europas moderna välfärdsstater är byggda på världskrigens kyrkogårdar. Bland första världskrigets skyttegravar och taggtråd släpptes industrisamhällets fasansfulla krafter lös i en omfattning som dittills saknat motstycke. Och andra världskrigets ohyggliga destruktivitet befäste Europas position som den moderna krigföringens födelseplats.
 
Men efter att tiotals miljoner européer mist livet innan ens hälften av det tjugonde århundradet passerat, slog freden till slut rot i historiens genom tiderna mest krigshärjade plats.
 
Nittiotalets blodiga konflikter i det forna Jugoslavien till trots så var Europa under den tid som förflöt mellan Nazitysklands kapitulation och Rysslands invasion av Ukraina en fredligare plats än någonsin tidigare i sin moderna historia. Den här långa perioden av fred och stabilitet har vi i stor utsträckning den Europeiska unionen att tacka för.
 
Som fredsprojekt har eu varit oerhört framgångsrikt. De ekonomiska, politiska och kulturella utbyten som EU-samarbetet har möjliggjort har fört samman Europas länder, och skapat så starka band mellan många européer att krig mellan EU:s medlemsstater – flera av dem historiska ärkerivaler – i dag tycks helt otänkbart.
 
Klockan klämtar nu för Pax Europaea. Och den här gången utmanas inte freden inifrån. Det är i stället den ryska regimen, som med sina drömmar om imperialistisk expansionism har inlett det största kriget i Europa sedan nazisternas erövringsfantasier lade kontinenten i ruiner. Oavsett hur kriget i Ukraina utvecklar sig framöver tyder mycket på att det ryska hotet mot hela Europas säkerhet kommer att bestå under lång tid.
 
Utöver hotet från Ryssland finns andra globala trender som påverkar den europeiska säkerheten. Det handlar främst om utvecklingen i USA, där isolationistiska tankar bitit sig fast i det republikanska partiet. Och med hänsyn tagen till den förvärrade rivaliteten mellan USA och Kina är det nu allt fler som ifrågasätter trovärdigheten i USA:s åtaganden gentemot sina europeiska allierade.
 
Vissa har till och med börjat tvivla på Natos förmåga att upprätthålla säkerheten i Europa, givet USA:s allt svalare attityd. Många talar om behovet av att Europas länder bidrar mer till säkerheten på vår kontinent. Därför är det naturligt att det också väcks frågor om EU:s roll i säkerhetspolitiken.
 
I grunden finns en enkel frågeställning. Borde eu göra mer för att bidra till sina medlemsstaters säkerhet? Bakom den här frågan döljer sig en svår diskussion, som tangerar EU-samarbetets själva grundpelare. För att placera dessa avväganden i en idépolitisk kontext kan det vara nyttigt att börja med att klargöra extremerna.
 
På den ena kanten hittar vi ett nationalistiskt perspektiv. Ur denna synvinkel utgör EU-samarbetets överstatliga inslag oacceptabla inskränkningar av den nationella suveräniteten. Säkerhet ses som en angelägenhet för enskilda stater, som bör välja de vägar som bäst passar deras egna befolkningar. Dessa resonemang återfinns ofta hos Swexit-förespråkare.
 
Det här perspektivet är minst sagt historielöst. För man väljer i så fall att blunda för allt som det fördjupade samarbetet mellan Europas stater har bidragit med i resan till försoning och stabilitet på vår kontinent. Ett Europa där säkerheten enbart läggs i händerna på en renodlad militärallians som Nato, eller ännu värre – lämnas helt och hållet till enskilda staters nycker – skulle gå miste om många av de värdefulla dimensioner som fördjupade mellanstatliga samarbeten ger.
 
Vid den andra extremen finner vi det federalistiska synsättet. Här ses det som önskvärt att eu utvecklas till en renodlad federal stat. Tanken är att en integrerad europeisk statsbildning, som styrs centralt från Bryssel, bättre ska kunna tillvarata EU-medborgarnas intressen. EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör skulle bli snarlik den som i dag uppfylls av nationalstaterna, med ett EU-gemensamt försvar som den ultimata garanten för säkerheten på kontinenten.
 
Inte heller denna extrem ter sig särskilt aptitlig i dagsläget. Att överlåta beslutanderätten över säkerhetspolitiken till en överstatlig ledning i Bryssel skulle innebära att handlingsutrymmet för oss i Sverige att själva välja vår säkerhetspolitiska väg nästan helt skulle försvinna. Dessutom skulle det vara mycket svårt att få till stånd en sådan överenskommelse mellan EU:s medlemsstater.
 
Som svensk socialdemokrat finner man sig ofta sökandes efter en kompromiss lite närmare mitten. Hur skulle en sådan lösning kunna se ut, om vi accepterar att eu borde göra mer för säkerheten i Europa?
 

Är Sverige bromsklossen i EU?

31 maj, 2024

Partigrupperna i EU är avgörande. Men hur fungerar de? Och vad kännetecknar den svenska socialdemokratin i EU? Johan Sjölander ser efter Brexit en ganska ensam svensk socialdemokrati och en union…

Till minne av Erik Bergkvist

31 maj, 2024

Den här sidan är skriven till minne av Erik Bergkvist. Finns i papperstidningen. https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden

Våra bästa stämningars Landsorganisation

31 maj, 2024

Den 17–20 maj väljer LO en helt ny ledning. Vad bör Landsorganisationen prioritera framöver? Vad är uppgiften? Eric Sundström har ringt runt och tagit temperaturen.
 

 
Regnet hängde i luften, men dagen var samtidigt mild och frisk. På Götaplatsen i Göteborg hade över 6000 mötesdeltagare samlats för att lyssna på LO:s ordförande. Det var den första maj 2006, och efter tolv raka år i regeringsställning deklarerade Wanja Lundby-Wedin att:
 
”socialdemokratin kan gå in i valrörelsen med ett gott självförtroende”. Hon fortsatte: ”Vi har en framgångsrik mandatperiod bakom oss. […] Det går bra för Sverige!”
 
Det är inte så länge sedan, men det var samtidigt en helt annan tid.
 
När fanorna vajar i vinden på Götaplatsen 2006 är Lehman Brothers en välmående investmentbank. Den globala finanskrisen, som skulle medföra ekonomisk åtstramning, ökad ojämlikhet och rekordhög arbetslöshet inom EU, hade ännu inte inträffat.
 
USA har 175000 soldater i Irak och Afghanistan, och Syrien är ett turistmål. Den kinesiska ekonomin är en sjundedel av vad den är i dag. Indien är bara världens näst mest folkrika land och ekonomin har ännu inte blivit större än den forna kolonialmakten Storbritanniens.
 
Under 2006 bildas Nord Stream AG och Ryssland stryper gasleveranserna till ett land som heter Ukraina. Bin Laden lever, Saddam Hussein dör och ord som Brexit, Daesh, hen och covid-19 finns inte. iPhone och Facebook är ännu under utveckling och ingen arbetar i den så kallade gig- och plattformsekonomin som i dag sysselsätter runt 700 000 personer i Sverige.
 
Göran Persson åker på toppmöten med Blair, Chirac och nykomlingen Merkel. Antalet flyktingar i världen var det lägsta på 24 år: 8,6 miljoner, jämfört med dagens 35,3 miljoner. Runt 17 procent av jordens befolkning lever i demokratiska länder, jämfört med 13 procent i dag.
 
År 2006 varnar Sternrapporten för klimatförändringarnas kostnader, Al Gores film En obekväm sanning gör succé och S-regeringen har lovat att bryta beroendet av fossila bränslen till 2020. Men miljö- och klimatfrågan finns inte med på listan över väljarnas tio viktigaste frågor i riksdagsvalet 2006. Planeten är bara 0,7 grader varmare än det historiska genomsnittet och Greta Thunberg är tre år gammal.
 
En hel del annat är som vanligt år 2006. Det finns en oro kring utvecklingen i Nordkorea och Iran; ett krig blossar upp mellan Israel och Libanon – och det finns frågetecken kring EU:s sammanhållning. Ledarna i Ryssland och Turkiet heter Putin och Erdogan, och välrenommerade tankesmedjor i väst försöker förstå vad som egentligen händer i Peking.
 
I sitt Förstamajtal i Göteborg 2006 välkomnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att Göran Persson vill bilda ”en ren sosseregering”. LO har 1 803 800 medlemmar och SCB:s stora majundersökning berättar att hela 62,7 procent av dem stöder Socialdemokraterna. Men i valet i september får S bara 35,0 procent av rösterna; det sämsta resultatet sedan demokratin infördes. Ett parti som heter Sverigedemokraterna, som inte angavs ha något mätbart stöd bland LO:s medlemmar i SCB:s majmätning, får 2,9 procent av samtliga röster i riksdagsvalet.
 
Mycket annat har också förändrats. 2006 var 79 procent av Sveriges arbetare fackligt anslutna, jämfört med drygt 77 procent bland tjänstemännen. 2023 är siffran 59 procent bland arbetare, medan tjänstemännens siffra är 73 procent.
 
Bland unga vuxna i åldern 16–24 år är endast 33 procent av arbetarna numera med i facket, jämfört med 60 procent 2006. Om vi antar att arbetsmarknadens utveckling i Stockholms län på sikt påverkar resten av landet, tvingas vi konstatera att endast 48 procent av arbetarna i huvudstadsregionen är fackligt anslutna. 2006 var siffran drygt 60 procent.
 
Anslutningsgraden bland arbetare födda i utlandet är år 2006 högre än bland arbetare födda i Sverige: 79,6 procent jämfört med 79,4 procent. I dag är 51 procent av arbetarna födda i utlandet fackligt anslutna, och en femtedel av vår befolkning är utrikesfödd.
 
Jämfört med 2006 har lo gått från drygt 1,8 miljoner medlemmar till 1 389 000. I riksdagsvalet 2022 röstade 42 procent av LO-medlemmarna på S, medan 27 procent röstade på SD. Bland väljare som definierar sig som arbetare är skillnaden liten: 32 procent för S och 29 procent för SD.
 
Men är glaset halvtomt eller halvfullt? Jämfört med resten av Europa har Sverige ett socialdemokratiskt parti med över 30 procent i väljarstöd, runt 1,4 miljoner arbetare är med i facket och nästan hälften av alla LO-kvinnor röstade på S i valet 2022.
 
Sverige har möjligen världens högsta lägstalöner, en arbetsmarknadsmodell som bygger på ett konstruktivt samarbete mellan parterna, en relativt låg arbetslöshet, en alltjämt hyfsat fungerande arbetsmarknadspolitik med goda möjligheter till omställning,  en historiskt sett generös arbetslöshetsförsäkring och ett ambitiöst arbetsmiljöarbete.
 
Så ligger landet när LO samlas till kongress i maj 2024 för att välja en helt ny ledning – och hitta en framkomlig väg i en värld i förändring.
 
När Tiden knackar på och frågar en rad kloka personer om LO:s framtid finns det en utmaning som återkommer.

Nationen som familj

31 maj, 2024

Det sägs ibland att arbetarrörelsen saknar en vision. Genom att använda familjen som metafor för Sverige vill Payam Moula väcka inspiration till nya visioner. Det har hävdats att familjen är…

Det gemensammas revansch

31 maj, 2024

Just nu pågår en kraftig omprövning av de politisk-ekonomiska teorier som dominerat de senaste decennierna. Anne-Marie Lindgren har läst två nya böcker och påminns om lärdomarna från 1930-talet.
 

 
Sedan 1980-talet har både politisk debatt och politisk praktik satt marknadsmekanismerna i centrum. Inte bara för att hantera ekonomiska utan också sociala och samhälleliga uppgifter. Det har inneburit att utrymmet för privatekonomiska beslut, för hushåll och för företag, ökats medan utrymmet för offentliga åtaganden på motsvarande sätt har krympts.
 
Statens roll för ekonomin sågs snarast som negativ, och ökade marknadsinslag, inklusive privata producenter, inom offentligt finansierade tjänster sågs som önskvärda för att förbättra såväl effektivitet som kvalitet.
 
Så där tre fyra decennier senare har glansen runt ”marknaden” minskat högst påtagligt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och skillnaden mellan rika och mindre rika länder har minskat. Dock har tillväxten skett till priset av ökad negativ klimatpåverkan, effekter som i sig själva nödvändiggjort ingripanden i form av politiskt beslutade regelverk för ”marknaden”.
 
Skillnaderna inom länderna har samtidigt ökat, inte minst då i de redan tidigare rika länderna. Statsvetare och sociologer är numera eniga om att de ökade känslor av orättvisor och osäkerhet inför framtiden som det skapat hos grupper som förlorat på utvecklingen, eller sett risken att bli förlorare, är en betydande förklaring till den högerradikalism som nu stadigt växer och håller på att utvecklas till ett demokratiskt hot.
 
Många ser likheter med 1930-talet i dagens utveckling, och det går inte att förneka att likheterna är otrevligt många. Men det kan vara värt att påminna om att 1930-talet särskilt i de nordiska länderna också var en period av konstruktiv omprövning och förnyelse av både det ekonomiska och det socialpolitiska tänkandet.
 

 
Det vi kallar keynesianism – fast många ekonomer vid sidan av Keynes var inne på liknande tankar – som gav staten en självständig, och aktiv, betydelse för den ekonomiska utvecklingen formulerades på allvar under 1930-talet. Det omtänkandet innebar också en större förståelse för sociala faktorers betydelse, och med det för fördelningsfrågor av olika slag.
 
Den ekonomiska debatt som nu pågår och som på ett antal punkter innebär en kraftig omprövning av de teorier som dominerat inte minst politisk-ekonomisk debatt de senaste decennierna har en del likheter med 1930-talet. Den inkluderar återigen fördelningsfrågorna, den tillerkänner staten en självständig, och nödvändig roll för ekonomin, och visat på tvärs mot äldre teorier att stora ekonomiska klyftor skadar tillväxten.
 
Så Claes Bergs biografi, Gunnar Myrdal. ”Ett liv med många dilemman” (Dialogus) får väl sägas ligga ovanligt väl till i tiden. Och kan mycket väl ses som ett bidrag till dagsdebatten.
 
Att Myrdals rent yrkesmässiga insatser som i ett antal decennier fått stå tillbaka för det kittlande familjedramat kring sonen Jan kanske också är ett tecken i tiden; centrering på det privata och individuella även i offentlig debatt börjar ju långsamt ersättas med en längtan efter något bredare perspektiv både på individen – och på samhällsproblemen.
 

Angrip inte marknaden – angrip marknadstänkande

31 maj, 2024

Det är uppenbart att Sverige lider av en rad marknadsmisslyckanden. Men problemet går djupare än så, skriver Elfva Barrio och pekar på brister i den högre utbildningen.
 
Magdalena Anderssons linjetal för en ny riktning för Sverige var tydligt: vi ska göra upp med marknadsmisslyckandet i det svenska samhället. Det inger hopp. Socialdemokratiska studentförbundet välkomnar problembeskrivningen och ser fram emot att ta del av de lösningar som läggs fram för att bygga det nya Sverige.
 
Att år av privatiseringar och marknadisering av samhällssektorn inte har funkat är det få som kan förneka. Förståelsen för marknadens negativa krafter har återuppstått. Det är en viktig insikt som socialdemokratin nu verkar ha fallit tillbaka till. Precis som Magdalena Andersson stolt citerade i sitt tal är marknaden, trots allt, en god tjänare – men en usel herre.
 
Att förbjuda vinster i välfärden, att förstatliga järnvägsnätet och demokratisera apoteken är bland de självklara och viktiga reformer som studentförbundet ser som avgörande för att bygga det nya Sverige.
 
Men marknadsmisslyckandet innehåller mer än de verksamheter som har privatiserats och avreglerats. Vi behöver även förstå att marknadstänket har översköljt hela samhällslivet. Vi har lärt oss att se på vinstjakt och marknadsliberalism som en naturlag. Ska vi på riktigt dödförklara nyliberalismen behöver vi därför också göra upp med just marknadstänket.
 
Den politik som lades fram under 80- och 90-talen handlade inte bara om att överlåta olika verksamheter till marknaden, vi trodde även att marknadslogiken skulle svara på de problem vi såg inom de verksamheter vi fortsatte driva i egen regi. Styrningsmodeller hämtade direkt från företagsekonomiska teorier skulle bygga en starkare statsapparat. Allt i effektivitetens namn.
 
I dag ser vi resultatet av det vi kan konstatera var ett otroligt misslyckat experiment. Otillräckliga investeringar, minutstyrning i äldreomsorgen, och bolagiseringshets har inte lett till bättre arbetsmiljö och en mer effektiv användning av våra skattemedel. Snarare tvärtom.
 
På sistone har den högre utbildningen diskuterats flitigt. Utbildningsminister Mats Persson har gjort sig ökänd bland akademiens högsta sfär med sin utredning av cancelkultur på våra lärosäten, med regeringens förslag om att förkorta universitetsstyrelsernas mandatperioder och nu, senast, när han presenterade att antalet fristående kurser ska bantas.