Arkiv

När ”atoms for peace” lanserades av den amerikanske presidenten Eisenhower i FN 1953 blev det startskottet till en utbyggnad av kärnenergi i många delar av världen. Sverige hörde till de länder som länge var i framkant vad gäller forskning om och utveckling av kärnreaktorer, där en första forskningsreaktor stod klar under KTH redan 1954. Lise Meitner var en av initiativtagarna till denna reaktor. Den följdes senare av flera forskningsreaktorer i Studsvik samt design av egna reaktortyper för värme och elektricitet i Ågesta och Marviken.

Under en ganska kort tidsperiod (Oskarshamn 1 överlämnades för leverans 1972, och Forsmark 3 togs i drift 1985) byggde Sverige elva reaktorer, som tillsammans med vattenkraften gav en i stort sett fossilfri elproduktion. Med bildandet av SKB, Svensk Kärnbränslehantering Aktiebolag, och uppdraget att ansvara för slutförvaret har Sverige varit internationellt ledande i processen för avfallshantering. Nyligen har Mark- och miljödomstolen gett tillstånd till ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammar kommun. Därmed är bränslecykeln sluten och förhoppningsvis kan de första kopparkapslarna med utbränt kärnbränsle snart kunna slutförvaras i Forsmark. Det har varit en exemplarisk process med tanke på hur få industrier som tar hand om sitt avfall från utvinning till förvaring eller återanvändande.

Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften.

Finland, som har anammat den svenska metoden för slutförvaret, har kommit längre vad gäller byggandet och utplacering av kapslarna. Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften. Man har landat i slutsatsen att världen behöver utveckla fossilfria energikällor med alla tillgängliga medel, och där är kärnkraft en oundviklig komponent. Visserligen blev Finlands senaste tillskott av kärnenergi kraftigt försenat och betydligt dyrare än planerat, men Europas mest moderna kärnkraftverk levererar nu 1600 MW energi dygnet runt och bidrar till Nordens fossilfria energi.

”Samhället är människans verk. Det är inte en naturkraft, inte en gudomlig ordning, inte heller en maskin som rullar av sig själv. Det är vi som skapar samhället och det är vi som kan förändra det.”

Olof Palmes ord har ofta åberopats av socialdemokrater för att ingjuta hopp om en möjlig förändring. Det är en rimlig tolkning, men för mig ligger en annan närmare till hands: en påminnelse om att om samhället är människans verk, så gäller det även dess problem. Ingenstans är det lika tydligt som i frågan om segregation.

För vad innebär segregation? Segregation är ett relationellt tillstånd som innebär att grupper i samhället separeras från varandra, att det finns en rumslig åtskillnad i staden då personer med olika socioekonomisk och etnisk bakgrund bor i olika delar av staden. Segregation är inte ett mått på hur socialt utsatt ett område är – det handlar om avstånd i det fysiska rummet.

Det innebär att en stadsdel som Djursholm kan vara lika segregerad som ett utsatt område, invånarna på båda platser är lika separerade från andra samhällsgrupper. Den som vill bekämpa segregationen måste därför strukturellt bryta den rumsliga separeringen av olika samhällsgrupper. Statliga utvärderingar av tidigare försök att motverka segregation visar att många insatser träffar individer; utbildning, språkträning och arbetsmarknadsåtgärder, vilket leder till möjlighet att flytta till andra stadsdelar. Men när dessa individer flyttar ut flyttar andra med samma problematik in och segregationens grundproblem kvarstår. Forskare beskriver fenomenet som ”lyckoparadoxen”.

För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

Därför kan vi inte bryta segregationen genom att enbart rusta upp utsatta områden eller genomföra kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser. Det må vara nödvändigt, men inte tillräckligt. Med risk för att göra poängen övertydlig: En stad där 5 procent går utan arbete kan vara lika segregerad som en där 10 procent gör detsamma. För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.