Arkiv

Vad är det egentligen för socialdemokrati som tagit form under den här mandatperioden, som möter väljarna i september?

Det är en socialdemokrati som i opposition skaffade sig en helt ny samhällsanalys, via elva arbetsgrupper, och gav sig ut på en veritabel förlåt-oss-turné. Genom arbetsgrupperna bad S om ursäkt för hur det har blivit med integrationen, migrationen, arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, de sociala försäkringarna och så vidare.

Men med alla de papper den förnyade samhällsanalysen resulterade i så blev det tydligt att det arbetarrörelsen egentligen bad om ursäkt för var förlusten av det politiska initiativet.

Och visst, ser man på vårt lands utveckling sedan mitten av 1980-talet blir det slående hur länge sedan det var som Socialdemokraterna ägde den dominerande ideologiska kontrollen över den politiska färdriktningen.

Partiets roll har i allt större utsträckning blivit reaktiv.

Partiets roll har i allt större utsträckning blivit reaktiv. Man har med större eller mindre framgång, i snabbare eller långsammare takt, gett efter för förändringstryck och impulser som kommit utifrån den egna rörelsen.

Det har blivit inflationsbekämpning i stället för arbetslöshetsbekämpning. Valfrihetssystem i offentlig sektor. Pensionssystem utan garanterade utbetalningsnivåer. En lång rad av avregleringar i nästan alla delar av samhället. Och på senare tid ett allt större fokus på repression i kriminalpolitiken.

Man kan tycka att det är bra, men att Olof Palmes parti på några veckor blev rusiga Natoanhängare säger något om hur Sverige fungerar politiskt. Reformtakten avgörs kanske av Socialdemokraternas medgivande. Men det är inte på arbetarrörelsens intellektuella initiativ som riktningen stakas ut.

Det finns kanske tecken på att det håller på att förändras.

Fokus nu för alla partiengagerade måste förstås vara valet. Det är i mötet med väljarna som valet vinns eller förloras oavsett om det är i form av samtal på arbetsplatsen, vid en dörrknack, en reklamfilm eller partiledardebatt i media.

Samtidigt måste alla partiledningar avsätta tillräckligt med tid för att förbereda vad som händer efter valet. Vid
en valvinst måste partiets ledning direkt kunna genomföra de samtal och förhandlingar som är nödvändiga för att börja styra.

Det är inte helt enkelt.

Jag har själv mångåriga erfarenheter av förhandlingar, framför allt som nära medarbetare till den socialdemokratiska partiledningen inför valen 2010–2022. Jag var med och förhandlade och skrev regeringsöverenskommelsen med Miljöpartiet 2014, motsvarande överenskommelse 2018 och därtill också januariavtalet. Det finns förstås mängder av specifika detaljer och anekdoter kring dessa förhandlingar, men jag tror också att det finns mer generella slutsatser som kan vara intressanta att delge. Det är dessa generella slutsatser som jag tänkte ägna denna artikel åt.

Med sina nynazistiska rötter behandlades Sverigedemokraterna länge som ett ”pariaparti”, men tolv år efter riksdagsinträdet 2010 hade partiet normaliserats. Nu behandlas det som en legitim samarbetspartner. Det gick till och med att sluta ett omfattande samarbetsavtal efter valet 2022 (Tidöavtalet) mellan Sverigedemokraterna och regeringen (Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna). Att ett så bespottat parti, som har målet att stöpa om Sverige i etnonationalistiskt socialkonservativ riktning, släpps in i den politiska värmen kan synas förvånande i det relativt socialliberalt präglade Sverige. Vad hade hänt? Varför fick vi en normalisering av SD, och ett Tidöavtal – och vad skulle ske om Sverigedemokraterna kom in i regeringen efter valet 2026?

I mars i år skedde något banbrytande i en domstol i Los Angeles. Techgiganterna Meta och Youtube fälldes för att ha bidragit till en ung kvinnas psykiska ohälsa genom utformningen av sina plattformar, och dömdes att betala sex miljoner dollar i skadestånd.

För bolag med omsättning på hundratals miljarder dollar är summan försumbar, men det viktiga är något annat. För första gången hålls sociala medieföretag juridiskt ansvariga för hur deras tjänster är utformade. Det kan låta torrt, men det är ändå en liten revolution.

Domen kommer inte att förändra plattformarnas affärsmodeller över en natt, utan nu följer överklaganden och nya processer. Men den etablerar ett prejudikat som kan få långtgående konsekvenser för vilka krav som ställs på techbolagen framöver.

Fallet har därför liknats vid 1990-talets ”big tobacco moment”, som innebar en historisk uppgörelse med tobaksindustrins ansvar för produkternas negativa hälsoeffekter.

Under lång tid har sociala medieföretagen kunnat hävda att de bara tillhandahåller neutral digital infrastruktur och därför inte kan hållas ansvariga för innehållet som publiceras eller hur människor använder deras tjänster. Individer som fastnat i digitala beroenden eller drabbats av psykisk ohälsa har fått bära skulden själva.

Den laissez faire-logiken utmanas nu.