Arkiv

Kapitalismen skapar både vinnare och förlorare, och de senare har fortfarande kvar sin politiska makt. Emma Fastesson Lindgren recenserar Jesper Roines nya bok.

Om du är sugen på att lära dig mer om nationalekonomi är handelsforskaren Jesper Roines nya bok ”Därför är ojämlikhet viktig – om rika, fattiga och alla däremellan” en bok för dig. På bokens 330 sidor går det att läsa sig till varifrån alla pengar kommer, varför vi mäter BNP samt hur ojämlikheten mellan länder och inom länder har förändrats.

Om du däremot har tragglat dig genom en hel del nationalekonomiska kurser kan boken vara en god repetition – men också väldigt tråkig. ”Girig-Sverige” av Andreas Cervenka är en annan relativt ny bok om ojämlikhet och den är direkt pulshöjande. Med sammanställningar av förmögenheter och illustrationer av topp-procentens miljardarv växer kampglöden inom en. Roines bok har däremot ingen sådan effekt. I stället beskriver boken sakligt teori efter teori och begrepp efter begrepp. Inte förrän 300 sidor in blir det en riktigt en bladvändare när långsiktiga konsekvenser av ojämlikhet diskuteras.

Tidigare i år kom häpnadsväckande uppgifter om UFO:n. Vad har egentligen hänt, och vad ska vi tro? Martin Rynoson skriver om en av årets märkligaste nyheter.

I början av juni i år gick en tidigare militär och högt uppsatt tjänsteman inom det amerikanska underrättelseväsendet, David Grusch, ut i media som visselblåsare, med nästintill ofattbara påståenden.

I en längre intervju med Ross Coulthart, en av Australiens främsta grävande journalister, hävdade Grusch bland annat följande:

Det finns ett hemligt program i USA för baklängeskonstruktion (reverse engineering) av kraschade och upphittade UFO:n.
Icke-mänskliga piloter har påträffats i vissa farkoster.
Det pågår en kapprustning mellan USA, Ryssland och Kina vad gäller UFO-relaterad teknologi.
Programmet har olovligen undanhållits kongressens insyn.

Det låter som galenskap, med andra ord. Borde vi inte kunna stämpla ”tokdåre” på Grusch och gå vidare med våra liv?

Nja, det är inte riktigt så enkelt.

Men först måste vi backa bandet.

Många har fascinerats av den matpornografiska dramakomedin The Bear. Serien har höjts till skyarna men i andra säsongen smakar något härsket, menar Tobias Sundin som sågar fokuset på självhjälpslitteratur och motivationstal.

Kanske blir man lite dum i huvudet av att vara intresserad av politik. Mer eller mindre oförmögen att uppskatta vissa estetiska kvaliteter, utan att sätta dem i tråkiga ideologiska eller kanske än värre dagspolitiska sammanhang. Ungefär så gick tankarna när jag stängde ner laptopen efter att ha sett klart andra säsongen av The Bear. Serien, vars första säsong sändes på HBO förra året, handlar om ex-stjärnkocken Carmen Berzatto (Jeremy Allen White) som återvänder till hemstaden Chicago för att ta över en mackresturang han ärvt av sin äldre bror Michael (Jon Bernthal) efter dennes självmord. Resturangen är i fritt fall och Carmen, med erfarenhet från en Michelindekorerad restaurang i New York, bestämmer sig för att rusta upp den och få ordning på den färgstarka personalstyrkan. Serien skildrar ömsom den mardrömslika, ömsom den familjära stämningen, i restaurangen och de varma men problemtyngda människorna som arbetar där.

Den första säsongen var närmast hypnotisk i sin skildring av den frenetiska stressen inne i köket. Långa tagningar av den ständigt skrikhese och svettige Carmen när han springer runt och lagar mat med ett sorts kallt ursinne till ständigt stegrande gitarriff. Lika fängslande var karaktärerna och deras relationer. Det är människor som har haft det svårt, som är lika delar rädda och arga och ständigt hamnar i konflikt med varandra. Men ingen är en skurk eller ett monster. Snarare är alla mänskliga, alltför mänskliga och kärleken de har till varandra skiner igenom i slutändan. Säsong ett var en historia om fattigdom, psykisk ohälsa, tuffa arbetsförhållanden. Men också om hantverksskicklighet, yrkesstolthet och värdet av vänskap och familj.

På pappret innehåller säsong två allt det här. Men något har förändrats. Till det värre, mer banala. Karaktärerna börjar läsa självhjälpsböcker, och i ett märkligt fantasy-artat drag för en serie med ett realistiskt uppslag så blir de bättre människor av att göra det. En sorts smörighet har smugit sig från kylskåpet in i var och varannan scen. I säsong ett var den amerikanska drömmen en sorts skrattspegel för karaktärernas liv. Ett ideal som är ständigt närvarande men aldrig inom räckhåll. Carmen är en otrolig kock och hänsynslöst dedikerad till sitt värv men branschen knäckte honom och lämnade honom ensam, arbetslös och substansberoende. Karaktärerna i The Bear var fångade mellan sin vilja att utveckla sina talanger och skapa något vackert och en värld utan hopp, en USA-skildring tydligt influerad av den psykosociala miljön efter finanskrisen 2008.

Premiärminister Pedro Sanchez är en kontroversiellfigur i sitt hemland. Tidigare i år utlyste han oväntat val. Var det ett lyckat drag, och finns det någon lärdom som vi i Sverige kan dra? Mathias Tegnér rapporterar från Spanien.

På vårt systerparti PSOE:s högkvarter på Calle de Ferraz var stämningen lite tryckt. Ju längre natten hade lidit och ju mer valresultatet i regionalvalet hade framträtt i full skrud, desto sämre hade stämningen blivit. Att det regerande partiet inte briljerar i regionalvalen i Spanien är skåpmat, men få trodde faktiskt att det skulle sluta så här illa med tanke på att ekonomin gick bra, arbetslösheten var låg och inflationen var lägre än resten av Europa. Ekonomin talade helt enkelt för de spanska socialdemokraterna i PSOE och premiärminister Pedro Sanchez tidigare i år.

När jag under kvällen hade tagit chansen att mingla med delar av partiledningen för PSOE, nämnde många att det var tur att parlamentsvalet inte behöver genomföras förrän i mitten av december i år. I Spanien är det premiärministern som utlyser val.

När valnatten övergick till morgon och solen steg upp över Madrids hustak var det många som blev överraskade. Pedro Sanchez ändrade helt oväntat den politiska spelplanen och välte bordet. Måndagen den 29 maj i år sammanträdde PSOE:s partistyrelse klockan tio. Senare samma dag upplöste Pedro Sanchez parlamentet och utlyste valet. Mitt i sommarvärmen den 23 juli gick Spanien till parlamentsval.

Varför gjorde Pedro Sanchez och PSOE så? Var det en lyckad strategi? Finns det någon lärdom som vi i Sverige kan dra?

Föreställ dig att Margot Wallström lämnar ett av EU-politikens tyngsta uppdrag för att i stället bli ledare för en krisande socialdemokrati som inför höstens viktiga val går samman med Miljöpartiet. Welkom – välkommen, alltså – till Nederländerna. Eric Sundström rapporterar.

När 90 minuter har gått av VM-finalen 1978 är ställningen 1–1 mellan Nederländerna och värdnationen Argentina. En frispark sveper in i Argentinas straffområde, och holländaren Rob Rensenbrink lyckas skarva bollen förbi Argentinas målvakt Ubaldo Fillol. Under en kort sekund ser det ut som om bollen ska gå in i mål, men den träffar stolpen. Det blir förlängning, Argentina gör två mål och vinner sitt första VM-guld.

Om Rensenbrinks skarv hade gått stolpe in skulle militärjuntan i Argentina ha gått miste om en rejäl glädjeyra. Hade de i så fall vågat inleda operationen som ledde till Falklandskriget? Och utan Falklandskriget hade Margaret Thatcher aldrig blivit omvald. Då hade nyliberalismen förlorat sitt europeiska brohuvud och jämlikhet hade präglat vår kontinent. Eller?

Resonemanget ovan är naturligtvis hypotetiskt, men jag har använt stolpträffar och fotboll för att inleda otaliga samtal med holländska socialdemokrater. Resultatet blir vindlande diskussioner om Johan Cruyff, totalfotboll, och Zlatans tid i Ajax, men också premiärministern Wim Kok, poldermodellens likheter med vår svenska modell och läget för landets klassiska socialdemokrater Partij van de Arbeid (PvdA) – och annat som gör livet värt att leva.

På en konferens i Berlin tidigare i år tillkom ett nytt tema när jag samtalade med en holländsk socialdemokrat: Hur samarbetet mellan PvdA och GroenLinks (GL) intensifieras. Diskussionen blev kvar i bakhuvudet tills jag läste att premiärministern Mark Ruttes borgerliga regering hade kollapsat, och att nyval ska hållas 22 november. Hur ska PvdA – som har varit i opposition sedan 2017 – positionera sig nu? De två senaste valresultaten – runt 5,7 procent i parlamentsvalen 2017 och 2021 – har inte imponerat.

I senaste valet ökade S i Stockholm med 7,2 procentenheter. Emilia Bjuggren skriver om valrörelsen, nya väljargrupper och varför politik måste vara roligt.

Hade en psykologiforskare besökt Socialdemokraternas valvaka på Waterfront i höstas så hade den upplevt en intressant fallstudie i kognitiv dissonans. Stämningen var låg och lite tryckt, men under ytan florerade ett mischmasch av känslor. I alla fall hos alla oss stockholmare som i månader kämpat för en enda sak. Att få Stockholmsväljarna att kanalisera all den frustration man under så många år byggt upp i en röst på Socialdemokraterna. Det hade vi äntligen lyckats med.

I Stockholms kommun ökade Socialdemokraterna med sju procentenheter till ett valresultat på 29,4. I regionen var ökningen ännu större. Där landade resultatet på 33,3 procent och vi lyckades efter sexton år äntligen putta bort Moderaterna och Iréne Svenonius från den tron de så länge suttit på. Stockholmaren hade gått och blivit socialdemokrat – men hur kom vi dit? Givetvis finns det på den frågan ett antal svar, jag tänkte peka på några saker jag tror var viktiga.

Inför valet 2022 var stockholmarna mycket riktigt missnöjda – ungefär hälften uppgav i en opinionsundersökning att stadens utveckling gick åt fel håll. En ännu större andel, över 60 procent, uppgav detsamma om sjukvården i vår region. Kanske var det utförsäljningarna, skandalerna, den misstänkta vänskapskorruptionen eller känslan av att det skapats ett sjukvårdssystem som gav mer ångest än hjälp? Oavsett orsak till missnöjet toppade sjukvården listan som den viktigaste frågan för stockholmarna inför valet.

Samtidigt kunde man ana att samma resa höll på att göras i Stockholms stadshus. Där hade Moderaternas arbete med ideologiska utförsäljningar och marknadsstyrning legat lite i skymundan under mandatperioden jämfört med hur de härjade tidigare under 00-talet. Men när det grönblåa styret, under sista året vid makten, började sälja ut skollokaler så vaknade opinionen även här. Ett agerande från Moderaterna, i både stadshuset och regionen, som gjorde det enkelt för oss socialdemokrater i Stockholm att koppla ihop högerns utförsäljningspolitik med det övergripande budskapet från partiet om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.

Förutom sjukvården var de viktigaste frågorna för stockholmarna inför valet trygghet, integration, skola och äldreomsorg. Alla är frågor där kommunen kan göra skillnad. Eftersom de också stämde väl överens med partiets nationella prioriteringar blev det naturligt att fokusera våra lokala vallöften kring dessa.

På trygghetsområdet lovade vi bland annat att öka resurserna till det förebyggande arbetet och dubblera antalet fältassistenter. Inom välfärdsområdet gick vi fram med att stoppa privatiseringar och utförsäljningar, att garantera alla elever lika rätt till bra lärartäthet och införa mer läxhjälp och skolfrukost på fler skolor, men också att ta tillbaka verksamheter med dokumenterade missförhållanden och öka grundbemanningen i äldreomsorgen.

En viktig del till den lokala framgången var också folkrörelsearbetet. Vi var ett av de partidistrikt som genomförde många väljarsamtal genom dörrknackning. En förutsättning för det är att vi under flera år haft ett ledarskap som fokuserat arbetet mot tre tydliga mål: fler medlemmar, roligare verksamhet och större förtroende hos stockholmarna. Partidistriktets främsta ledare har inte bara upprepat detta som ett mantra utan själva förkroppsligat dessa prioriteringar.

Jag tror inte att det går att underskatta hur viktigt det har varit att de i handling visat att detta är våra främsta prioriteringar. På samma sätt har det förväntats att vi förtroendevalda ska vara med och leda arbetet i organisationen. Och det ger resultat, för när fler medlemmar har roligare tillsammans blir det mycket lättare att möta stockholmarna i dörrarna.

På det nationella planet hände mycket annat, och till stora delar hjälpte den diskussionen stockholmaren till beslutet om en röst på Socialdemokraterna. Nationellt var vi återigen i en valrörelse som kretsade kring ett enda parti, Sverigedemokraterna. Moderaterna, som så länge stått pall och hållit partiet ifrån reellt inflytande, hade nu vikt ned sig. Så även Liberalerna. Två partier som historiskt varit starka i just Stockholm fick nu väljarnas hårda dom.

Det förvånar mig att Moderaternas och Liberalernas strateger inte kunde förutse styrkan i stockholmarnas aversion mot högerpopulism och rasism. Även fast de respektive partiorganisationerna i Stockholm desperat försökte markera avstånd mot Sverigedemokraterna hade väljarnas tillit till stor del försvunnit. Moderaterna gjorde sitt sämsta val sedan 1970-talet i Stockholm.

Med valresultatet fick vi Stockholms-sossar en relativt okänd och ny väljarbas. Under valrörelsen gjorde influencern och näringslivsprofilen Amanda Schulman ett inlägg där hon proklamerade till stöd för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.

En influencer boende på Östermalm, vars innehåll generellt kretsar kring lyxiga semestrar, inredning och smink, valde nu att profilera sig politiskt. I vissa valkretsar på Östermalm och Vasastan ökade Socialdemokraterna med upp till 12 procent. En stor del av Moderaternas egen valanalys kretsade kring deras oro att denna väljargrupp, storstadsväljaren med god privatekonomi, nu lämnat deras parti. Och vi socialdemokrater kan på inget sätt ta dem för givet.