Arkiv

 
Det är tisdag eftermiddag och kylig senvinter i Stockholm. Himlen hänger trött och grå över staden. Lätt frusen kliver jag in på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68. Jag ska träffa Hans Dahlgren som det verkställande utskottet har utsett till huvudsekreterare i arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram.

 
Hans meritlista är tung: journalist, pressekreterare åt Olof Palme och statssekreterare i Ingvar Carlssons, Göran Perssons och Stefan Löfvens regeringar och däremellan FN-ambassadör. Åren 2019–2022 var han EU-minister i Löfvens och Anderssons regeringar. Bara för att nämna några exempel.

 
Jag är självmedvetet nervös. För några år sedan var jag talskrivare i statsrådsberedningen. Det absolut sämsta talutkast jag fick ihop under den tiden skulle hållas av Hans Dahlgren. Jag skämdes när jag lämnade över manuset – och blev snarast lättad när det kom i retur för omarbetning.

 
Minns Hans detta? Tack och lov inte, visar det sig. Vi kommer i stället raskt in på ämnet för intervjun: ett nytt partiprogram som ska tas fram till och beslutas av partikongressen 2025. Intresset för processen är stort.
– Det finns ett sug för att diskutera ideologiska frågor. Det märkte jag direkt när jag började arbetet, och det är jättekul att få vara med om, slår Hans engagerat fast.

 
Hoppet är det sista som lämnar människan. Kring förra sekelskiftet valde hundratusentals arbetare att lämna misären i det svenska klassamhället för en osäker framtid på andra sidan Atlanten. Men när socialdemokratin blev en etablerad politisk kraft, när inte bara överklassens röster hördes, avtog massflykten – de svenska arbetarna kunde äntligen hoppas på en bättre framtid i sitt hemland.

 
Vi gjorde optimismen till ett politiskt projekt som stod stadigt under en livstid. Men i dag präglas den politiska debatten av hopplöshet inför politiken och dess möjligheter att lösa samhällsproblemen. När det kommer till integrationen verkar det som att hoppet är på väg att släckas.

 
Jag träffade några gamla kollegor under julen. Vanliga grabbar med något år i arbetslivet och en fot inne på universitetet. De hade läst rapporten från arbetsgruppen om ett gemensamt språk och tyckte att den var intressant. De kände igen sig i bilden som rapporten presenterade och hade fastnat för slutorden: ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

 
Mina vänner tänkte att det skulle innebära återvandring, anonyma vittnen, militärer i förorten, visitationszoner och ett samarbete mellan S och SD. Efter några öl frågade de om det inte skulle fungera att låta SD styra i några år, kanske bara behålla det som funkar? Invandringen har ju ändå gått åt helvete, så hur farligt skulle ett SD-styre vara i jämförelse? Att fysiskt avlägsna människor genom en påtvingad utvandring sågs som ett rimligt alternativ när förlorade själar inte kunde räddas från gängvåldet.

 
Att mina gamla kollegor vänt sig till hopplösheten är inte förvånande. Den pessimistiska framtidstron bland unga har konsekvent visat sig i såväl nationella som globala opinionsmätningar. Födda in i en klimatkris är unga i Sverige mer självcentrerade, ser i högre grad ekonomin som ett nollsummespel och röstar höger.
Kanske inte så konstigt när bostadsköp är lika oåtkomligt som på 50-talet. De materiella förutsättningarna för ett ungdomligt uppror finns på plats. Det som förvånade mig var att jag några dagar senare fick höra min inte-alls-så-unga morfar hålla med om att integrationen känns hopplös.

 
Då Sverige i skrivande stund tycks vara dagar ifrån Natomedlemskap aktualiseras den snabbt övergivna alliansfrihets- och neutralitetslinjen, som vi har följt under två hundra år. Sitt riktiga genomslag fick den svenska freds- och neutralitetsideologin först i samband med landets demokratisering under Nils Edéns ministär, sammansatt av liberaler och fyra socialdemokrater, däribland den unge juristen och konsultativa statsrådet Östen Undén.

 
Denne hade under sina studieår i Lund formats genom diskussionerna inom det Wallska studentmatlaget där även socialdemokraten Ernst Wigforss ingick. I frågorna kring krig och fred fanns en åsiktsgemenskap bland dessa Lundaakademiker. I den voluminösa studien ”Världskriget och världsfreden” på 750 sidor kritiserade Wigforss krigsförhärligande preussiska ideal, som borde ersättas av ett folkrättsligt baserat internationellt regelverk.
 
De neutrala småstaternas livsintressen var oupplösligt förbundna med idén om staternas rättssamfund. I sin nyutkomna bok ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” (Santérus förlag 2023) återvänder Mats Bergquist till Undén.

 
Boken berör egentligen endast åren mellan 1945 och 1962 under vilken Undén innehade utrikesministerposten; det första året med Per Albin Hansson som statsminister, därpå Erlander. Det är bekant att Hansson inte kände någon entusiasm inför utnämningen, då Undén som utrikesutskottets ordförande inte hållit inne med sin kritik mot samlingsregeringens anpassningspolitik gentemot Nazityskland. Däri hade han stöd av sin nära och livslånge vän Wigforss.

 
Det är lätt att glömma bort att Undén, vid sidan om sin politiska gärning, uppvisade en nog så imponerande karriär som juridikprofessor, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler. Likväl hade han hunnit med att verka som utrikesminister åren 1924–1926, då han inom ramen för Nationernas förbund värnade om den kollektiva säkerheten, oförenlig med en strikt neutralitetslinje. Först då folkrättsliga principer inte respekterades tvingades Sverige gå tillbaka till en mer passiv neutralitet.
 
Samma förhållande rådde under åren efter andra världskriget, då Undén hyste stora förhoppningar om Förenta nationernas fredsbevarande roll. Det var först då kalla kriget eskalerat som Undén med sin brobyggarpolitik utanför blocken kom att uppfattas som neutralitetens något kallsinnige sigillbevarare.

 
Demokratin är i praktiken större än en valdag vart fjärde år, och nu monteras den ner. I över ett år har vi upplevt hur regeringens politik får konsekvenser för den demokratiska vardagen. Regeringspartierna verkar dock inte ha en helt gemensam vision, utan strävar mot olika mål.

 
Å ena sidan en liberal, kommersialiserad och homogen kultursektor som anpassas efter majoritetssamhället. Den ska verka utan offentlig finansiering och utan folkbildning. Resultatet blir en kultursektor som lever på marknadskrafternas nåder och leder till ökad ojämlikhet och otrygghet.
 
Å andra sidan en nationalistisk, konservativ styrning av både kultur och folkbildning som inte tillåter frihet, olikhet eller mångfald. Resultatet blir ökad polarisering och splittring. Oavsett vilken vision som får leda politiken kommer det vara skadligt för den demokratiska vardagen.

 
Ett levande civilsamhälle där kunskap uppmuntras, frodas och sprids är vad som gör det demokratiska samhället levande. Deltagandet i det demokratiska systemet och samtalet bygger på att människor i samhället är engagerade, bildade och fria tänkande varelser. Utan fria och tänkande människor stannar utvecklingen och demokratin börjar sakta men säkert retirera. Folkbildningen är ett av de viktigaste verktygen som det demokratiska samhället har att nyttja för att just slå vakt om den fria tanken och kunskapen.
 

”Kunskap är makt” brukar det ofta heta.

 
Det vackra med folkbildningen är att den är fri och frivillig. Alla är välkomna att delta och det på sina villkor. Det är i studiecirkeln människor med olika bakgrund och klasstillhörighet kan mötas för att samtala, lära och filosofera tillsammans. Den bildade människan föds och frodas i folkbildningen.

Hur skulle vi leva om vi levde i enlighet med vår natur? Om vårt innersta väsen fick välja fritt? Myrna Lorentzon försöker hitta sin naturliga vilja och inre längtan.
 

Människans natur är ett mystiskt begrepp. Drivs hon av förnuft eller irrationella begär? Är hon född syndare eller tomt blad? Drivs hon av självförverkligande, av sitt undermedvetna, av evolution? Arv eller miljö? Är hon självisk och tävlingsinriktad eller social och hjälpsam? Finns det över huvud taget något som på ett tillfredsställande sätt ringar in konceptet?
 
Jag menar, existerar ”människans natur” bortom språket eller har vi hittat på det själva? Och om det är vi som konstruerar vår natur, säger det i så fall någonting annat om oss?
 

Ett perspektiv som brukar förbises när man talar om vad människan är, är hennes flexibilitet. Ett spädbarn föds med ungefär 40–50 procent fler synapser än vad man senare hittar i den vuxna hjärnan. Det finns alltså ett större antal förbindelser mellan nervceller, där information överförs från den ena till den andra.
 
Det kan kännas kontraintuitivt att vi har fler sådana när vi föds än när vi är vuxna, eftersom det låter som ett mått på hjärnans komplexitet – man får i stället försöka förstå det som brist på effektivitet. Barnet har flera vägar att välja mellan, och överflödet gör henne flexibel men det är miljön som avgör vilka förbindelser som behövs och är funktionella.
 

Barn föds öppna för världen, inte som tomma blad utan snarare tvärtom – vi föds med allt, och sedan försvinner mer och mer längs vägen. När vi lämnar livet är vi bättre anpassade, mer effektiva, men också, så klart, mer begränsade.
 

Man brukar säga att människan har svårt att förstå oändligheten, att våra hjärnor inte är tillräckligt avancerade. Om det beror på något medfött strukturellt eller på att konceptet inte existerar i den värld som finns framför våra ögon vet jag inte, men kanske säger det något om hur vår omvärld begränsar vårt tänkande: vi kan inte föreställa oss det vi inte redan vet om, de enda färger vi kan tänka fram är de färger vi kan se.
 

Valet till Europaparlamentet är inte ett val bland andra i Sverige. Trots ett relativt högt valresultat jämfört med resten av Europa på omkring 55 procent, så är det svårt att uppbåda samma engagemang och mobilisera väljare som inför de nationella valen.
 

I en tid då de andra partierna väljer att rekrytera välkända profiler och toppar listorna med namn som Jonas Sjöstedt, Alice Måwe och Alice Bah Kunkhe, så skulle man kunna säga att Socialdemokraterna går emot strömmen. Här finns inga kändisvärvningar, utan de flesta namnen är okända för den breda allmänheten.

 
Men det är dock något som Johan Danielsson, LO:s kandidat och Socialdemokraternas andranamn på listan, tar med ro.

 
– Är man ett parti som ligger och kämpar omkring 3 procent så förstår jag om man behöver kändisvärva för att mobilisera inför valet. Men så är inte fallet för Socialdemokraterna. Vi värvar inte folk i panik utan skickar personer som vi på riktigt tror kan stå upp för svenska folkets intressen och göra skillnad på riktigt, säger Danielsson.
 

Och det är just anledningen till att Johan Danielsson vill tillbaka till parlamentet i Bryssel. Han vet att det går att påverka. Innan han kallades hem till Sverige för att tjänstgöra som arbetsmarknadsminister i sluttampen på förra mandatperioden hann han vara med och uträtta en hel del som Europaparlamentariker i Bryssel.