Arkiv

Den 17–20 maj väljer LO en helt ny ledning. Vad bör Landsorganisationen prioritera framöver? Vad är uppgiften? Eric Sundström har ringt runt och tagit temperaturen.
 

 
Regnet hängde i luften, men dagen var samtidigt mild och frisk. På Götaplatsen i Göteborg hade över 6000 mötesdeltagare samlats för att lyssna på LO:s ordförande. Det var den första maj 2006, och efter tolv raka år i regeringsställning deklarerade Wanja Lundby-Wedin att:
 
”socialdemokratin kan gå in i valrörelsen med ett gott självförtroende”. Hon fortsatte: ”Vi har en framgångsrik mandatperiod bakom oss. […] Det går bra för Sverige!”
 
Det är inte så länge sedan, men det var samtidigt en helt annan tid.
 
När fanorna vajar i vinden på Götaplatsen 2006 är Lehman Brothers en välmående investmentbank. Den globala finanskrisen, som skulle medföra ekonomisk åtstramning, ökad ojämlikhet och rekordhög arbetslöshet inom EU, hade ännu inte inträffat.
 
USA har 175000 soldater i Irak och Afghanistan, och Syrien är ett turistmål. Den kinesiska ekonomin är en sjundedel av vad den är i dag. Indien är bara världens näst mest folkrika land och ekonomin har ännu inte blivit större än den forna kolonialmakten Storbritanniens.
 
Under 2006 bildas Nord Stream AG och Ryssland stryper gasleveranserna till ett land som heter Ukraina. Bin Laden lever, Saddam Hussein dör och ord som Brexit, Daesh, hen och covid-19 finns inte. iPhone och Facebook är ännu under utveckling och ingen arbetar i den så kallade gig- och plattformsekonomin som i dag sysselsätter runt 700 000 personer i Sverige.
 
Göran Persson åker på toppmöten med Blair, Chirac och nykomlingen Merkel. Antalet flyktingar i världen var det lägsta på 24 år: 8,6 miljoner, jämfört med dagens 35,3 miljoner. Runt 17 procent av jordens befolkning lever i demokratiska länder, jämfört med 13 procent i dag.
 
År 2006 varnar Sternrapporten för klimatförändringarnas kostnader, Al Gores film En obekväm sanning gör succé och S-regeringen har lovat att bryta beroendet av fossila bränslen till 2020. Men miljö- och klimatfrågan finns inte med på listan över väljarnas tio viktigaste frågor i riksdagsvalet 2006. Planeten är bara 0,7 grader varmare än det historiska genomsnittet och Greta Thunberg är tre år gammal.
 
En hel del annat är som vanligt år 2006. Det finns en oro kring utvecklingen i Nordkorea och Iran; ett krig blossar upp mellan Israel och Libanon – och det finns frågetecken kring EU:s sammanhållning. Ledarna i Ryssland och Turkiet heter Putin och Erdogan, och välrenommerade tankesmedjor i väst försöker förstå vad som egentligen händer i Peking.
 
I sitt Förstamajtal i Göteborg 2006 välkomnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att Göran Persson vill bilda ”en ren sosseregering”. LO har 1 803 800 medlemmar och SCB:s stora majundersökning berättar att hela 62,7 procent av dem stöder Socialdemokraterna. Men i valet i september får S bara 35,0 procent av rösterna; det sämsta resultatet sedan demokratin infördes. Ett parti som heter Sverigedemokraterna, som inte angavs ha något mätbart stöd bland LO:s medlemmar i SCB:s majmätning, får 2,9 procent av samtliga röster i riksdagsvalet.
 
Mycket annat har också förändrats. 2006 var 79 procent av Sveriges arbetare fackligt anslutna, jämfört med drygt 77 procent bland tjänstemännen. 2023 är siffran 59 procent bland arbetare, medan tjänstemännens siffra är 73 procent.
 
Bland unga vuxna i åldern 16–24 år är endast 33 procent av arbetarna numera med i facket, jämfört med 60 procent 2006. Om vi antar att arbetsmarknadens utveckling i Stockholms län på sikt påverkar resten av landet, tvingas vi konstatera att endast 48 procent av arbetarna i huvudstadsregionen är fackligt anslutna. 2006 var siffran drygt 60 procent.
 
Anslutningsgraden bland arbetare födda i utlandet är år 2006 högre än bland arbetare födda i Sverige: 79,6 procent jämfört med 79,4 procent. I dag är 51 procent av arbetarna födda i utlandet fackligt anslutna, och en femtedel av vår befolkning är utrikesfödd.
 
Jämfört med 2006 har lo gått från drygt 1,8 miljoner medlemmar till 1 389 000. I riksdagsvalet 2022 röstade 42 procent av LO-medlemmarna på S, medan 27 procent röstade på SD. Bland väljare som definierar sig som arbetare är skillnaden liten: 32 procent för S och 29 procent för SD.
 
Men är glaset halvtomt eller halvfullt? Jämfört med resten av Europa har Sverige ett socialdemokratiskt parti med över 30 procent i väljarstöd, runt 1,4 miljoner arbetare är med i facket och nästan hälften av alla LO-kvinnor röstade på S i valet 2022.
 
Sverige har möjligen världens högsta lägstalöner, en arbetsmarknadsmodell som bygger på ett konstruktivt samarbete mellan parterna, en relativt låg arbetslöshet, en alltjämt hyfsat fungerande arbetsmarknadspolitik med goda möjligheter till omställning,  en historiskt sett generös arbetslöshetsförsäkring och ett ambitiöst arbetsmiljöarbete.
 
Så ligger landet när LO samlas till kongress i maj 2024 för att välja en helt ny ledning – och hitta en framkomlig väg i en värld i förändring.
 
När Tiden knackar på och frågar en rad kloka personer om LO:s framtid finns det en utmaning som återkommer.

Just nu pågår en kraftig omprövning av de politisk-ekonomiska teorier som dominerat de senaste decennierna. Anne-Marie Lindgren har läst två nya böcker och påminns om lärdomarna från 1930-talet.
 

 
Sedan 1980-talet har både politisk debatt och politisk praktik satt marknadsmekanismerna i centrum. Inte bara för att hantera ekonomiska utan också sociala och samhälleliga uppgifter. Det har inneburit att utrymmet för privatekonomiska beslut, för hushåll och för företag, ökats medan utrymmet för offentliga åtaganden på motsvarande sätt har krympts.
 
Statens roll för ekonomin sågs snarast som negativ, och ökade marknadsinslag, inklusive privata producenter, inom offentligt finansierade tjänster sågs som önskvärda för att förbättra såväl effektivitet som kvalitet.
 
Så där tre fyra decennier senare har glansen runt ”marknaden” minskat högst påtagligt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och skillnaden mellan rika och mindre rika länder har minskat. Dock har tillväxten skett till priset av ökad negativ klimatpåverkan, effekter som i sig själva nödvändiggjort ingripanden i form av politiskt beslutade regelverk för ”marknaden”.
 
Skillnaderna inom länderna har samtidigt ökat, inte minst då i de redan tidigare rika länderna. Statsvetare och sociologer är numera eniga om att de ökade känslor av orättvisor och osäkerhet inför framtiden som det skapat hos grupper som förlorat på utvecklingen, eller sett risken att bli förlorare, är en betydande förklaring till den högerradikalism som nu stadigt växer och håller på att utvecklas till ett demokratiskt hot.
 
Många ser likheter med 1930-talet i dagens utveckling, och det går inte att förneka att likheterna är otrevligt många. Men det kan vara värt att påminna om att 1930-talet särskilt i de nordiska länderna också var en period av konstruktiv omprövning och förnyelse av både det ekonomiska och det socialpolitiska tänkandet.
 

 
Det vi kallar keynesianism – fast många ekonomer vid sidan av Keynes var inne på liknande tankar – som gav staten en självständig, och aktiv, betydelse för den ekonomiska utvecklingen formulerades på allvar under 1930-talet. Det omtänkandet innebar också en större förståelse för sociala faktorers betydelse, och med det för fördelningsfrågor av olika slag.
 
Den ekonomiska debatt som nu pågår och som på ett antal punkter innebär en kraftig omprövning av de teorier som dominerat inte minst politisk-ekonomisk debatt de senaste decennierna har en del likheter med 1930-talet. Den inkluderar återigen fördelningsfrågorna, den tillerkänner staten en självständig, och nödvändig roll för ekonomin, och visat på tvärs mot äldre teorier att stora ekonomiska klyftor skadar tillväxten.
 
Så Claes Bergs biografi, Gunnar Myrdal. ”Ett liv med många dilemman” (Dialogus) får väl sägas ligga ovanligt väl till i tiden. Och kan mycket väl ses som ett bidrag till dagsdebatten.
 
Att Myrdals rent yrkesmässiga insatser som i ett antal decennier fått stå tillbaka för det kittlande familjedramat kring sonen Jan kanske också är ett tecken i tiden; centrering på det privata och individuella även i offentlig debatt börjar ju långsamt ersättas med en längtan efter något bredare perspektiv både på individen – och på samhällsproblemen.
 

Det är uppenbart att Sverige lider av en rad marknadsmisslyckanden. Men problemet går djupare än så, skriver Elfva Barrio och pekar på brister i den högre utbildningen.
 
Magdalena Anderssons linjetal för en ny riktning för Sverige var tydligt: vi ska göra upp med marknadsmisslyckandet i det svenska samhället. Det inger hopp. Socialdemokratiska studentförbundet välkomnar problembeskrivningen och ser fram emot att ta del av de lösningar som läggs fram för att bygga det nya Sverige.
 
Att år av privatiseringar och marknadisering av samhällssektorn inte har funkat är det få som kan förneka. Förståelsen för marknadens negativa krafter har återuppstått. Det är en viktig insikt som socialdemokratin nu verkar ha fallit tillbaka till. Precis som Magdalena Andersson stolt citerade i sitt tal är marknaden, trots allt, en god tjänare – men en usel herre.
 
Att förbjuda vinster i välfärden, att förstatliga järnvägsnätet och demokratisera apoteken är bland de självklara och viktiga reformer som studentförbundet ser som avgörande för att bygga det nya Sverige.
 
Men marknadsmisslyckandet innehåller mer än de verksamheter som har privatiserats och avreglerats. Vi behöver även förstå att marknadstänket har översköljt hela samhällslivet. Vi har lärt oss att se på vinstjakt och marknadsliberalism som en naturlag. Ska vi på riktigt dödförklara nyliberalismen behöver vi därför också göra upp med just marknadstänket.
 
Den politik som lades fram under 80- och 90-talen handlade inte bara om att överlåta olika verksamheter till marknaden, vi trodde även att marknadslogiken skulle svara på de problem vi såg inom de verksamheter vi fortsatte driva i egen regi. Styrningsmodeller hämtade direkt från företagsekonomiska teorier skulle bygga en starkare statsapparat. Allt i effektivitetens namn.
 
I dag ser vi resultatet av det vi kan konstatera var ett otroligt misslyckat experiment. Otillräckliga investeringar, minutstyrning i äldreomsorgen, och bolagiseringshets har inte lett till bättre arbetsmiljö och en mer effektiv användning av våra skattemedel. Snarare tvärtom.
 
På sistone har den högre utbildningen diskuterats flitigt. Utbildningsminister Mats Persson har gjort sig ökänd bland akademiens högsta sfär med sin utredning av cancelkultur på våra lärosäten, med regeringens förslag om att förkorta universitetsstyrelsernas mandatperioder och nu, senast, när han presenterade att antalet fristående kurser ska bantas.
 

Statsministern menade nyligen att invandrare har lägre försvarsvilja än inrikesfödda. Uttalandet saknade grund och regeringen verkar inte förstå sig på försvarsvilja, skriver Nicole Ilias.
 
Traditionsenligt har barn och unga under april månad varit ute på gator och torg i hela landet för att sälja årets majblomma. Barnrättsorganisationen Majblomman gör det för att sprida kunskap och samla in resurser för barn som lever i fattigdom.
 
Årets design är skapad ur det faktum att ett av tio barn i Sverige lever i just barnfattigdom. Att folk, år efter år, förvånas över hur dåligt ställt vissa kan ha det i vårt land blir nästan tjatigt, precis som när vissa blir tagna på sängen över snöväder som slår till under våren. Vid detta lag borde fler faktiskt känna till hur såväl många barns verklighet ser ut, som hur den svenska våren kan vara förrädisk
 
Men innan våren och årets insamling mot barnfattigdom så började året med rubriker från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Företrädare från regeringen talade om att det finns en reell möjlighet för krig i Sverige och vad ordet försvarsvilja innebär. Statsminister Ulf Kristersson ville betona vad det svenska medborgarskapet innebär, att det inte bara är en resehandling utan innebär att man också ska ha viljan att försvara landet.
 
Udden var riktad mot invandrare. Sedan dess har en debatt pågått om vad försvarsvilja betyder och vilka samhällsgrupper som besitter den mest.
 

Om dagens orättvisor är ett resultat av gårdagens politiska misslyckande så krävs en ny generation med nya lösningar. Det menar Lisa Nåbo, ordförande för SSU.
 
2024 är valmöjligheternas år. Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. När svenskarna går till valurnan gör även polackerna, fransmännen och portugiserna detsamma för att utföra sin demokratiska plikt.
 
Samtidigt på andra sidan Atlanten samlar sig USA till presidentval. Valet tycks bli en favorit i repris – amerikanerna ska för tredje valet i rad bestämma sig för om Donald Trump ska bli president. För andra gången kommer Joe Bidens namn finnas med på valsedeln.
 
Skillnaderna mellan presidentkandidaterna är stora. Men en sak förenar dem: deras ålder. Den ena har passerat 80 år medan den andra inte är långt bakom. Trots Bidens relativa framgångar sett från ett sakpolitiskt perspektiv jämfört med andra demokratiska kandidater, tycker en majoritet att presidentens första mandatperiod varit en besvikelse.
 
Men politiska avtryck avgörs inte bara i policydokumentet, det avgörs också i vilken utsträckning som förtroendet finns mellan politikerna och medborgarna. De båda presidentkandidaternas höga ålder är ett återkommande ämne i debatten.
 
De senaste åren har präglats av att den ena krisen avlöser den andra. Pandemin, krig i vårt närområde och ekonomisk nedgång har satt chocker i våra system och satt vår politiska lösningsförmåga på prov. Men det finns parallella utmaningar som har en annan strukturell karaktär som beror på systemfel. Utmaningar som är resultat av tidigare generationers politiska misslyckanden.
 
Klimatkrisen, välfärdskrisen och en skenande ojämlikhet är exempel på dessa. Det är problem rotade i fundamentala brister i hur vi organiserar våra samhällen.
 
Ovannämnda kriser har alla en gemensam nämnare: de är avgörande för vår generations framtid. Kriser som redan gått långt men som fortfarande går att lösa innan det är för sent. Klimatkrisen är redan här, men den har ännu inte kulminerat, vilket innebär att det finns tid för att avvärja krisen och se till att vi når utsläppsmålen.