Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Ett år med corona - Anna-Lena Hogerud

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.

 

Det gamla vanliga, fast ändå inte? Så kanske man kan sammanfatta det senaste året. Pandemin har förändrat mycket för lokalpolitiker, men en del saker går fortfarande i gamla hjulspår. Anna-Lena Hogerud är regionråd i Skåne och reflekterar över coronaåret.

 

För drygt ett år sedan stod jag i ösregnet i starten för Tjejvasan. Vi var hundratals som laddade för färden på skidor mot målet i Mora. Februari visade sig från sin sämsta sida och det var kallt och blåsigt. Spåren (där det fanns några) var så fulla av vatten att det stänkte för varje staktag. Personer ramlade till höger och vänster. Uppgivna suckar hördes över att det är trångt och folk överallt. Då, före pandemins utbrott, var mycket folk på samma plats något som var besvärligt.

Nu är det i stället något vi längtar efter. Kanske inte isiga spår och ösregn. Men att få trängas med andra. Att få umgås. Att träffa människor vi inte ser varje dag. Att möta nya individer. Eller för all del, ta en kaffe på ett fik. Då kunde jag inte föreställa mig att vi ett år senare skulle leva i en helt annan tillvaro. Där pandemin gör sig ständigt påmind genom en upp- och nedvänd vardag både i det privata och i det offentliga rummet. Värst av allt är också en ständigt närvarande oro över att någon som står oss nära kommer att drabbas, något tyvärr många har tvingats vara med om.

Pandemin har också demonstrerat hur de senaste decenniernas alltmer långtgående privatiseringar försvagat hälso- och sjukvården och gjort systemet stelbent och svårt att anpassa efter skiftande behov.

Jag tror det var i dagarna efter hemkomsten från Mora som jag såg på nyheterna om någon smitta som spred sig i Kina. Sedan var smittan i alperna under skidsäsongen och spridningen tog fart. Resten är, som man brukar säga, historia. Men när börjar en pandemi? Det hör till virusets natur attfrågan inte har något exakt svar. Men kanske kan den 11 mars omnämnas som någon form av startpunkt. Det var då Världshälsoorganisationen för första gången beskrev smittan som en pandemi. Samma dag avled den första personen i Sverige av covid-19. Statsministern kallade till pressträff och betonade att landet befann sig i en mycket allvarlig situation. Han försäkrade också att hela samhällets resurser skulle mobiliseras för att bekämpa smittan.

Ett år senare kan vi konstatera att det löftet har infriats. Miljarder har skjutits till. Jag vill också påstå att pandemin har fått oss att samarbeta mer. Det har fört med sig att samverkan och samarbetet mellan de olika nivåerna i landet fungerar bättre än tidigare. Farsoten har tvingat fram det vi borde gjort bättre från början. Jag inbillar mig att det är få som kunde föreställa sig en så utdragen och omfattande mobilisering som vi upplevt, och fort-farande upplever. Med året i backspegeln måste det först och främst konstateras att den förändringskraft och kompetens som finns hos sjukvårdens anställda är otrolig. På den lokala nivån har frågan om att öppna vårdplatser, säkra skyddsutrustning, medicin, testning och vaccinering varit några av de frågor som upptagit en stor del av tiden. Utöver den vanliga verksamheten som givetvis måste rulla på så gott det går.

Pandemin har inte bara inneburit att frågor som tidigare känts närmast olösbara…

Det här var ett utdrag av en text från nr 1/2021 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden

 

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd i Region Skåne