Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.
Förändrar vi världen genom att ta ställning på internet eller är det ett sätt att förändra oss själva? Minna Höggren reflekterar över instragram, lärdomar från metoo-hösten och skriver om viljan att vara duktig i en era av sociala medier.
En bekant postar en video i svartvitt filter för att demonstrera att det endast tar tio sekunder att sätta på sig en ansiktsmask. En kändis har tabbat sig och ett företag har gjort en problematisk reklamfilm. Abortrörelsen har gjort framsteg i Polen och om jag skriver på en namninsamling så kanske en kille inte blir utvisad från England.
”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”, skriver de men jag blir handlingsförlamad.
Mina nära och kära uppmanar mig att dela, att sprida information, ta ställning eller ta avstånd. Att vara tyst är att göra skada och jag känner mig skyldig. ”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”, skriver de men jag blir handlingsförlamad. Tyvärr kommer ilskan jag känner över sociala orättvisor allt oftare i skymundan för frustrationen jag känner för den naiva tron om att en post, en like, eller en delning skulle kunna göra reell skillnad.
Men jag har inte alltid känt så här. Att använda sig av sociala medier som ett verktyg för att kanalisera sina åsikter har varit en ofrånkomlig del av mitt liv som gen z. Från styva bröstvårtor i vackert solnedgångsljus och orakade armhålor, till att solidaritetsposta under diverse hashtags. Hela mina tonår byggde på att skapa ett feministiskt slagfält online och visst har man drömt om att med ett enkelt knapptryck släppa bomben om hur ens tidigare arbetsplats behandlade en. Visst vill man att folk ska veta hur ens ex betedde sig. Att han ska bli dömd av folkdomstolen, att mina likes ska svämma över, att unga tjejer ska be mig skriva ner min gripande självbiografi och att ge ut en smyckeskollektion där tjugo kr per halsband går till att stötta drejande kvinnors riksförbund.
Instagramaktivismen blev något annat efter metoo- hösten. Det var först fint och enande, men det satte också i system att ens engagemang endast värderas om det syns på ens personliga plattform. Efter hösten kom vintern och visst minns vi bilden från H&M:s barnkollektion: en ung svart kille iklädd en grön hoodie med orden ”The coolest monkey in the jungle”. En del frågade sig hur det kom sig att vissa endast delade informationen om sexuella övergrepp men inte tog ställning till den här uppenbart rasistiska reklamkampanjen? ”Var är ni nu?” undrade folket och en del svarade ”här” med en pliktskyldig delning och svansen mellan benen.
Skuld och skam är ett bra knep för att få människor att agera annorlunda. Det får oss att ligga lågt med att vi går på restaurang mitt under brinnande pandemi. Det får killar att kanske tveka en extra gång innan de tar stryptag på ett one night stand och det får unga tjejer att tro att världens alla problem ligger på deras axlar. När uppmaningar om att ta ställning övergår till en obligatorisk handling gör det plötsligt Sarah, 17, till en politisk aktör som måste rädda världen genom att köpa ekologisk babyolja och en feministisk rakhyvel.
Skuld och skam är ett bra knep för att få människor att agera annorlunda. Det får oss att ligga lågt med att vi går på restaurang mitt under brinnande pandemi.
Det är oftast fett att kvinnor briljerar på sociala medier. Platser där män inte styr och ställer över hur kvinnor porträtteras och där vi inte behöver ligga oss till synlighet. Vi kan till och med tjäna pengar på vad vi gör med våra röster och våra kroppar. Men det virtuella omklädningsrummet Instagram är inte bara platsen där Sarah, 17, jämför sitt utseende och hennes sociala liv, hon måste även tävla i grenen bästa rättvisekämpe.
Tyvärr finns det inget slut på loppet, för det kommer nya problem varje dag. Nya dagar att uppmärksamma och nya snedsteg att lyfta upp. Sarah kan fortsätta kämpa för vad som är rätt och fel, men att fånga upp regndroppar i sin kupade hand för att kasta på ett brinnande fartyg kommer nog ta mer än vad det ger. Så, varför fortsätter Sarah med detta? Jo för Sarah ser andra framgångsrika kvinnor på detta vis. Smarta tyckande och tänkande tjejer som sätter ner foten mot orättvisor. Och visst finns det status i att följa trender, även om det får Sarah att verka verklighetsfrånkopplad när hon tror att hennes 600 följare har lika stort samhällsansvar som en politiker eller en journalist.
Jag hade velat fråga Sarah varför hon än i dag ägnar sig åt instagramaktivism? Tänker hon att det säkert finns någon som följer henne som behöver informationen? Jag undrar om inte människorna i hennes omgivning inte bara är replikor med mindre modifikationer av henne själv? Om dessa delningar av världsnyheter inte är att koka ner komplexa problem till en osmaklig layout med ett typsnitt som ser ut att heta sunny days? Om det faktiskt gör någon skillnad när hon sprider en skakig video från upploppen i USA? Om hon verkligen vet vad det är som sker i Polen eller om hennes delning endast är ett sätt att positionera sig själv som en av ”de goda?”
I en intervju (i Nöjesguiden) med grundarna av podcasten Raseriet, Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby, svarar de på frågan ”Varför de tror att så många vita medelklasstjejer delar deras avsnitt (som ofta behandlar frågor om rasism) på sociala medier?” De säger att ”de tror att de älskar dem!” Vilket de säkert gör. Men jag tror också att de älskar bilden de skapar av sig själva när de trycker på dela. Vi skapar ständigt vårt personliga varumärke. Jag är en person som dricker den här typen av vin, lyssnar på den här typen av musik och motsätter mig polisens brutala övervåld.
Visst har vi mycket att tacka instagramaktivism för. Det finns mängder av exempel på när organisering på internet har gjort stor skillnad. Men problemet blir när en uppdatering på Instagram ersätter det engagemang som växer inom en när man inte kan göra något. När du känner dig frustrerad och handlingsförlamad ska inte ett inlägg på sociala medier vara detta ”något” som alla kan göra. Det blir en enkel utväg och en missvisande godhetsstämpel som ibland kan föra med sig något gott. Men också göra oss till ryggradslösa varelser som följer de som skriker högst. Ibland tror jag att rädslan för att tillhöra the silent majority är så pass stark att man gör vad som helst för att inte hamna där. Även om vi rent rationellt vet att struktuell rasism, patriarkala strukturer och klasskillnader inte ligger på individens ansvar, även om vi önskade det.
Om vi vill förändra kan vi i stället ställa oss frågan: Vad gör vi för trångboddheten sex tunnelbanestationer från stan? Vad gör vi angående det faktum att svarta kvinnor får sämre förlossningsvård?
Att bry sig är alltid en fin egenskap. Att dela med sig av sitt budskap på bästa sätt är något människor alltid ägnat sig åt. Men när ”att bry sig” också blir att uppfostra andra att göra detsamma blir frågan ofta platt och ideologilös. Vi skulle kunna konsumera bort vår världsliga ångest genom att lyssna på poddar, följa ett informativt konto eller köpa vin från icke vita importörer. Men att byta till miljövänliga glödlampor i sin etta räddar inte miljön. Om vi vill förändra kan vi i stället ställa oss frågan: Vad gör vi för trångboddheten sex tunnelbanestationer från stan? Vad gör vi angående det faktum att svarta kvinnor får sämre förlossningsvård? Hur många nyanlända känner du? Hur ofta volontärarbetar du? Har du valt utbildning eller yrke utefter att förändra systemen som driver våra länder framåt?
Nä, inte jag heller. Jag är inte bättre än någon annan. Jag glömmer sätta på mig min mask ibland. Jag hittar aldrig något snyggt på second hand. Jag vill panta min egen pant i stället för att ge den till någon annan. Det är skulden jag får bära och jag kommer göra det. Låta skammen växa tills jag gör något konstruktivt av den. För jag vet att alla kan göra något. Men detta något kan inte vara att posta på Instagram.
Minna Höggren, socialdemokrat och skribent
