Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.
Mellanösterns moderna politiska historia består av ett sorts växelspel mellan den arabiska socialismen och den arabiska islamismen. Josef Akar beskriver den dramatiska utvecklingen med folket som ibland åskådare, ibland deltagare, alltid offer.
År 1958 höll Egyptens arabsocialistiska, karismatiska och omåttligt populära president Gamal Abdelnasser – känd som Nasser i västvärlden – ett tal till en församling inflytelserika egyptier. Två år tidigare hade Nasser kastat ut den gamla världens falnande stormakter från Suezkanalen och etablerat sig som arabvärldens oomtvistade ledare. I anförandet raljerar presidenten, elegant och skickligt, över det Muslimska brödraskapets krav på att Egypten ska införa slöjtvång i offentligheten. Nasser konstaterar på sitt karaktäristiskt bombastiska sätt att brödraskapets ordförande har en dotter – och inte ens hon går i slöja! Hur ska presidenten, frågar han retoriskt, tvinga miljontals kvinnor att göra det som den ärade ordföranden misslyckas med i sin egen familj? Hånskratten tilltar och självförtroendet är på topp.
Budskapet till den kostym- och klänningsklädda publiken går inte att missförstå. Den organiserade islamismen är ingenting att bry sig om, den är en pinsam historia från landsbygden och en middagsvits. Den arabiska socialismen, med Egypten som bultande hjärta och Nassers orationer som blodet i dess ådror hade just passerat första vendémiaire och stod inför sin historiska höjdpunkt. När Nasser dog kantades be-gravningsprocessionen av fem miljoner sörjande anhängare. Nästa gång lika många egyptier utövade mötesfrihet erövrade det Muslimska brödraskapet Nassers gamla presidentpost. Thermidor följer alltid vendémiaire. Mellanösterns moderna politiska historia består av ett sorts växelspel mellan den arabiska socialismen och den arabiska islamismen, med folket som ibland åskådare, ibland deltagare, alltid offer.
Det arabiska Nordafrika var inte annorlunda. Algeriet, den arabiska kulturens lysande motståndsstjärna, regerades av samma unga socialister som slagits blodigt mot fransmännen och i förlängningen framkallat den fjärde franska republikens fall.
Den arabiska socialismen föddes under an-nahda, den arabiska renässans som pågick från 1800-talets mitt till tidigt 1900-tal. Det skedde i en arabvärld som var mitt uppe i att långsamt resa sig efter sekel av ottomanskt styre. Två män, båda från dagens Libanon, spelade en särskilt viktig roll i att formulera denna distinkt arabiska socialism. Journalisten och översättaren Ahmad Faris al-Shidyaq – som under sitt liv hann konvertera från östkatolicism till protestantism och sedan till islam – och filologen Butrus al-Bustani, som nöjde sig med att konverta från östkatolicism till protestantism. Al-Shidyaq skapade det arabiska ordet för socialist: ishtiraki, besläktat med språkets verb för ”att ingå gemenskap”. Med Shidyaqs journalistik introduceras socialistiska, socialdemokratiska och kommunistiska tankar till en ännu preindustriell arabvärld. Al-Bustani väckte samtidigt den arabiska nationalismen genom att publicera och distribuera filosofi, uppslagsverk, romaner och politiska skrifter i hela Mellanöstern – på arabiska. I mötet mellan dessa idéer uppstod den arabiska socialismens kännetecken: stenhård sekularism, energisk anti-imperialism och mytisk befrielsenationalism. Den sekulära betoningen var nog särskilt viktig efter de många åren under ottomanskt kalifat. Dessa tre drag var inga små tillägg; tillsammans med Marx formade de själva fundamentet. Arabisk socialism är omöjlig utan dem.
Nästan hela arabvärlden regerades av socialistiska krafter, i bred bemärkelse, under efterkrigstiden. I Irak och Syrien försvann de brittisk-franska marionettmonarkierna i mer eller mindre blodiga uppror…
Det här var ett utdrag av en text från nr 1/2021 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
Josef Akar, stadssekreterare (S) i Göteborg och ledamot i S-akademiker som ger ut tidskriften Lotsen
