Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.
Hur kan vi uppnå mer ekonomisk demokrati? Ola Pettersson går igenom socialdemokratins historia med ekonomisk demokrati och löntagarfonder. Han menar att arbetarrörelsen återigen behöver lyfta frågan om mer demokrati, men utan att fastna i frågan om ägande.
Det är 100 år sedan den politiska demokratins införande i Sverige. Debatten i dag handlar mest om hur demokratin ska försvaras, inte hur den ska utvecklas och bli mer fullkomlig. Så har det inte alltid varit.
Den svenska arbetarrörelsen har återkommande under sin historia haft intensiva diskussioner om hur demokratin ska kunna utvecklas, särskilt hur den i högre grad ska kunna omfatta fler delar av samhällslivet och prägla större delar av våra liv som samhällsvarelser.
Inom partiledningen sågs löntagarfonderna som åtminstone en delförklaring till valförlusterna 1976 och 1979. Och det är helt klart att löntagarfonderna spelade en viktig roll för arbetsgivarnas ideologiska mobilisering under 1970-talet.
En möjlig orsak till att demokratidiskussionen blivit så smal är löntagarfondsfrågan, som otvetydigt innebar ett stort politiskt nederlag för arbetarrörelsen. Sedan dess har begreppet ”ekonomisk demokrati” setts som en belastning, men även bidragit till att de perspektiv som det begreppet ger, kommit i skymundan.
”Ekonomisk demokrati” uppfattas efter löntagarfonderna som liktydigt med att påverka enskilda företag genom ägande. Men historiskt har det inom arbetarrörelsen tolkats betydligt vidare, och inkluderat bland annat inkomst- och förmögenhetsfördelning, medbestämmande, arbetsrätt och konsumentfrågor, men också sysselsättnings-politiken i stort.
Med en sådan definition tyder mycket på att den ekonomiska demokratin på viktiga områden är på tillbakagång. Vid det här laget har det blivit tämligen välbekant att Sverige, mätt med inkomstskillnader, blivit ett väldigt mycket mer ojämlikt land de senaste decennierna.
Men vi har också andra indikationer. Sverige har alltid haft en hög grad av förmögenhetskoncentration. Sedan förmögenhetsskattens avskaffande 2007 (ytterligare en indikation) har vi ingen officiell statistik över förmögenhetsfördelningen, men allting tyder på att den har koncentrerats ytterligare.
Facklig organisering har historiskt inom arbetarrörelsen setts som den viktigaste metoden för en jämnare, och därmed mer demokratisk, fördelning av ekonomiska maktresurser. Raset i organisationsgrad under 2000-talet, särskilt påtagligt bland arbetare, bör alltså också uppfattas som en försvagning av den ekonomiska demokratin.
Den lagstiftning kring arbetsmarknaden, som genomfördes på 1970-talet, som haft till syfte att stärka de anställda som kollektiv, har genom olika politiska förslag försvagats, med ökad ekonomisk maktkoncentration som följd.
Även andra fenomen, så som privatisering av statliga bolag, lagen om valfrihet…
Det här var ett utdrag av en text från nr 1/2021 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
Ola Pettersson, chefsekonom LO
