Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.
Skandalen, grodan eller valnederlaget överskuggar ofta decennier av politisk gärning. Anders Thor föreslår tidsbegränsade uppdrag, inte för att lämna över till yngre förmågor – utan för att unna fler ett vackert slut.
Jag började arbeta för Håkan Juholt en vecka innan hans bostadsskandal. Att säga det högt i ett socialt sammanhang blir nästan som ett partytrick, och möter samma reaktion – en blandning av förfäran och förtjusning – som för någon som precis har ploppat ut ett glasöga eller svalt ett ljus.
Man skulle kunna skriva böcker om alla turerna efter den där ogjorda samboanmälan, och det har ju redan gjorts, så jag kan sammanfatta min mest kvarvarande tanke i en mening: Vem fan vill egentligen bli politiker
i dag?
Och säg att du lyckas hålla rätt på varje blankett, alltid betalt chokladbiten med rätt kreditkort, och samtidigt omvandla vanligt mänskligt talande och tänkande till en grå sörja, omöjlig att någonsin citera eller invända emot – inte ens då är du fredad.
Få yrkesbanor, näst efter tävlingshästen, kan avslutas så obönhörligt som politikerns. Det handlar inte bara om att den felande politikern får löpa gatlopp i medierna. Det får väl ses som en naturlig demokratisk mekanism – även om excesserna ibland nog glömmer människan bakom, som när det nästan var en tävling att göra lustiga, förnedrande adjektiv av Juholts namn, utan kanske en längre tanke om att detta namn även bars av hans söner och släkt.
Nej, det obönhörligaste är ju hur allt det som gjorts innan skandalen, en hel gärning, så ofta raderas ut av misstaget och gatloppet. Alla år av beredningar, yrkanden, nötande för att höja ett anslag, helgresan till SSU i Borås, föreläsningen för SSU i Borås, hemresan från SSU i Borås, dörrar knackade, pensionärer tackade – borta.
Det behöver inte ens vara skandaler. Finns det någon svensk som i dag kan säga något som helst om till exempel Ines Uusmann, om hennes tid som kommunpolitiker, riksdagsledamot eller minister – utöver att hon en gång sa att ”internet är en fluga”? Det exemplet blir ju också ännu sorgligare att veta att hon inte ens sa det, utan ”det planlösa surfandet är en fluga”, vilket tyvärr tycks vara en nästan sämre spådom.
Och säg att du lyckas hålla rätt på varje blankett, alltid betalt chokladbiten med rätt kreditkort, och samtidigt omvandla vanligt mänskligt talande och tänkande till en grå sörja, omöjlig att någonsin citera eller invända emot – inte ens då är du fredad. Förr eller senare blir antingen väljarna eller partikamraterna trötta på din trista nuna, och känner att företrädaren alltid är grönare på andra sidan, och även då riskerar du ett sorts låglatent gatlopp. Det är ju alltid efterträdarens privilegium – och en lite för lätt lockelse för att motstå – att försöka flörta tillbaka väljare genom att ödmjukt erkänna alla de misstag som begåtts av den person man just ersatt.
Stundom verkar det som om det främsta en förtroende-vald kan drömma om, är att få namnge en icke byggnadslovspliktig tillbyggnad om tio kvadratmeter, som gör svenska folket så pass lyckliga att de glömmer allt annat. Att de då också inte minns något övrigt från en fyrtio år lång politisk gärning, som i fallet Friggebo, får ses som ett pris värt att betala.
Det är mot den bakgrunden jag ställer frågan: Vem vill egentligen bli politiker? Vad är det för självspäkare som söker sig till denna position, som bara gör dig dömd att bli karikerad, feltolkad och näthatad? Vem har så stark vilja till förändring, att den vill riskera sitt namn, sin ålderdom, småpratet ens barn ska kunna stå ut med på en fest om 20 år?
Vem vill egentligen bli politiker? Vad är det för självspäkare som söker sig till denna position, som bara gör dig dömd att bli karikerad, feltolkad och näthatad? Vem har så stark vilja till förändring, att den vill riskera sitt namn, sin ålderdom, småpratet ens barn ska kunna stå ut med på en fest om 20 år?
Det är också ur denna synvinkeln som det här med fasta tidsbegränsningar för politiska uppdrag kanske inte är en så dum idé. Inte för att de ska leda till konstant föryngring, för det är väl inte alls garanterat att den som kommer efter är vare sig yngre eller visare. Inte för att de ska skydda mot despoter, för Putin har väl visat med bravur att sådana saker lätt går att justera – och jag betvivlar inte att Trump hade försökt samma sak, om han behövt och kunnat. Nej – utan av barmhärtighet just mot den som drabbas. En demokratins humana stupstock, för att tvinga fram fler lyckliga slut, vackra samhällsinsatser som inte slutar i skandaler, valförluster eller avgångskrav, utan i ett stilla och värdigt adjö vid fullgjord tjänst. Som bonus skulle det kanske också mildra det ständiga tjatet om ”när ska du lämna över?” som tycks drabba varje politiker när gärningen överstigit ett antal år eller den senaste opinionsmätningen understigit de förväntade procenten.
Mest välgörande tror jag nästan det skulle vara på lokal nivå, där avgångskraven sällan är lika hätska, och en ledande företrädare nog lätt kan hamna i ett läge där man efter en, två, kanske till och med tre dåliga val på raken – då man nog egentligen skulle må absolut bäst av att lämna över till någon annan – likt en spelberoende fortsätter att tänka: ”Bara ett till, då vänder jag det.” Ingen vill väl sluta med en förlust? Ingen vill väl bli ihågkommen som hen som torskade? Att då ha en fast slutpunkt gör att du kan lämna, utan att behöva gräva ned dig i ämnet om hur tydlig man varit eller inte varit, inte nödvändigtvis för att du är en förlorare, utan för att du spelat hela matchen ut.
I en av den politiska rådgivaren Malcolm Tuckers tirader i serien The thick of it, som aspirerande politrucker nog kan lära betydligt mer av än den sönder-tjatade West Wing, häver han ur sig: Bin it. People don’t like their politicians to be comfortable. They don’t like you having expenses. They don’t like you being paid. They’d rather you lived in a fucking cave.
Och så är det. Självklart kommer även kommande generationer vilja bli politiker, för få saker är väl så roliga, svåra och stimulerande som att försöka omvandla sin livsåskådning och sina värderingar till skattesatser och förvaltningssystem – och samtidigt få folk att inte bara förstå vad du säger, utan till och med rösta på det. Men kraven är, och ska vara, enorma. Du ska vara charmig och spirituell, men aldrig säga något som kan feltolkas eller träffa fel. Du ska vara visionär och våga drömma, men aldrig yttra något som du inte kan förverkliga, helst i nästa höstbudget. Du ska vakna upp varje morgon, utvilad, välkammad och professionellt klädd – men helst av allt ska du bo i en grotta.
Det är inte alltid lätt. Det minsta vi kan erbjuda är ett värdigt slut.
Anders Thor, socialdemokrat och tidigare talskrivare
