Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.
Vad menar vi med demokrati? Anna Friberg har forskat om demokratibegreppet inom socialdemokratin och påminner oss om att vår demokrati skiljer sig från den borgerliga.
Få ord är så symboliskt viktiga som demokratibegreppet. Ingen politiker, åtminstone i västvärlden, har råd att framstå som, eller bli kallad, odemokratisk. Demokratin har kallats för en överideologi, det vill säga en ideologi som kan anpassas och inlemmas i olika ideologier på ett sätt som gör att den står över politiska åsikter. Den har också setts som en del av historiens slut, då demokratin tillsammans med liberalismen och kapitalismen sägs ha vunnit världsherraväldet över idéstriderna. Detta har gjort att man talat om en demokratisk hegemoni, det vill säga att det föreligger konsensus om demokratins önskvärdhet och vikt.
Under de senaste åren har dock allt fler hävdat att demokratin är hotad. I synnerhet brukar en politisk radikalisering, med efterföljande polarisering, pekas ut som stora orosmoln på den demokratiska skyn. Problemen finns inte bara i andra nationer, även om till exempel den politiska utvecklingen i Östeuropa med växande högerextrema partier naturligtvis oroar, utan de finns även inom Sveriges gränser. I en debattartikel i Aftonbladet, skriven efter stormningen av Kapitolium, argumenterade Stefan Löfven för ”att värna svensk demokrati är en uppgift som alltid måste vara större än våra åsiktsskillnader eller partisymboler”. Löfven tycks alltså ha lutat sig mot förståelsen av demokrati som en slags överideologi. Men vad är det egentligen som ska värnas? Vilka demokratiska värden är det som står under hot?
Den politiska rösträtten, en halv demokrati
Den 26 januari 1921 bekräftade den svenska riksdagen beslutet att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Händelsen betraktas ofta som demokratins slutgiltiga genombrott i Sverige, och runt om i landet firas i år att demokratin fyller hundra år. Trots att reformen innebar slutet på en lång och intensiv politisk strid var det tydligt att Socialdemokraterna inte uppfattade den som slutpunkten för det svenska samhällets demokratisering, snarare utgjorde den startpunkten för densamma.
Enligt Socialdemokraterna var den borgerliga demokratin att beteckna som en halv demokrati då den inte gav medborgarna någon beslutanderätt på andra samhällsområden än det politiska.
Inom socialdemokratin benämndes den politiska rösträtten tillsammans med parlamentarismen som politisk demokrati, men genom bestämningen av demokratibegreppet var det samtidigt underförstått att det också fanns andra demokratiska former. ”Den politiska demokratins genombrott i vårt land skulle ha varit en meningslös händelse, ett visserligen kraftigt hugg i luften, om den icke omedelbart förde med sig en början till ekonomisk demokrati”, skrev Erik Hallin i Tiden 1919, och Ernst Wigforss påtalade att ”en verklig politisk demokrati inte är möjlig utan en samtidig ekonomisk demokrati”. Därtill menade dåvarande finansminister Fredrik Thorsson att ”Det vapen [rösträtten] vi erhållit skall användas för att skaffa de tillbakasatta bättre villkor. Därför tänka vi oss också en utveckling från den politiska demokratin till den sociala.” Således utgjorde rösträttsreformen endast ett första steg på den demokratiska samhällsutveckling som Socialdemokraterna verkade för.
För att särskilja den socialdemokratiska demokratin sattes ofta likhetstecken mellan politisk demokrati och vad partiet benämnde som borgerlig demokrati. Enligt Socialdemokraterna var den borgerliga demokratin att beteckna som en halv demokrati då den inte gav medborgarna någon beslutanderätt på andra samhällsområden än det politiska. Demokratibegreppet ansågs skänka ett positivt värde åt de politiska målen, och genom distinktionen mellan hel och halv demokrati, kunde Socialdemokraterna framhålla att det samhälle som partiet eftersträvade var något mer, och underförstått bättre, än vad de borgerliga förespråkade.
Nedmonterandet av det ekonomiska fåväldet
Under det tidiga 1920-talet argumenterade Socialdemokraterna bland annat för socialisering, det vill säga ett statligt övertagande av produktionsmedlen. Målet för denna process sades vara att skapa ekonomisk demokrati, ett begrepp som kopplades samman med den nyvunna rösträtten. En av de som tydligast framhöll parallellen mellan politisk demokrati och ekonomisk demokrati var Per Albin Hansson. I ett tal i Vingåker 1920 hävdade Hansson att: ”Det är kampen för den ekonomiska demokratin som ofrånkomligt intager fältet, där nyss kampen för den politiska demokratin förts till seger. Ekonomiskt fåvälde är oförenligt med politisk demokrati.” Från socialdemokratiskt håll fanns en motsättning i att ha demokrati i en samhällssfär, den politiska, men samtidigt acceptera att de demokratiska principerna inte gavs någon bredare samhällelig tillämpning. Genom dikotomin mellan demokrati och fåvälde innebar ekonomisk demokrati en spridning av den ekonomiska makten. Tankegången uttrycktes kanske allra klarast av Ernst Wigforss som hävdade att:
”Den politiska demokratien kräver ett verkligt socialt innehåll. Nedbrytandet av muren mellan folket och staten måste följas av ett nedbrytande av muren mellan folket och egendomen. Demokratiens tanke måste tänkas ut. Endast godtycket låter göra halt vid författningens gränser. Den som har minsta sinne för vår tids samhällsproblem kan och får icke tveka att jämväl på ekonomiens område ge den demokratiska principen full tillämpning.”
Wigforss nyttjade alltså den halvhet som den borgerliga demokratin sades innebära. För Socialdemokraterna var demokrati något mer och djupare, det var något som i högsta grad också rörde det ekonomiska området.
Principen om ekonomiskt medbestämmande fick konkret uttryck i debatterna om så kallad industriell demokrati som blossade upp i början av 1920-talet. På Köpenhamnskongressen 1920, där representanter för de nordiska arbetarepartierna deltog, hävdade Socialdemokraternas Oskar Hagman att ”begreppet industriell demokrati [innebär] en verklig maktförskjutning i de industriella företagen”. Inom Socialdemokraterna fanns vid den här tiden en optimistisk syn på samhällets fortsatta demokratisering. Till exempel hävdade Per Albin Hansson att misstron mot den politiska demokratin snabbt hade försvunnit i och med rösträttsreformens genomförande. Enligt Hansson var en liknande förändring att vänta för den industriella demokratin.
Wigforss nyttjade alltså den halvhet som den borgerliga demokratin sades innebära. För Socialdemokraterna var demokrati något mer och djupare, det var något som i högsta grad också rörde det ekonomiska området.
Till skillnad från Socialdemokraterna argumenterade de borgerliga partierna, med Högern i spetsen, mot en utvidgning av medbestämmanderätten. SAF:s dåvarande ordförande Hjalmar von Sydow, som i riksdagen representerade första kammarens nationella parti, hävdade att det varken var ojämställt eller orättvist att arbetarna inte gavs samma beslutanderätt som arbetsgivarna. Enligt von Sydow gav politiskt inflytande inte rätten till annans egendom. Således var von Sydows, och de borgerliga partiernas, demokratibegrepp tydligt avgränsat till det politiska området. För dem var demokrati något som förelåg, inte något som var under utveckling.
Strävan efter ökad jämlikhet
En fullständig demokrati krävde enligt Socialdemokraterna inte bara ekonomisk och industriell demokrati. Partiet argumenterade också för att de demokratiska principerna skulle genomsyra hela samhället, en tankegång som uttrycktes i termer av social demokrati. I Social-Demokraten fastslogs att: ”Med det politiska genombrottet av 1918 skapades yttre förutsättningar för även en social demokrati.” Återigen sågs alltså rösträttsreformen som startskottet för samhällets fortsatta demokratisering.
Begreppet social demokrati användes i hög grad synonymt med social jämlikhet, där jämlikhetsbegreppet uppfattades bestå av två delar, materiell och immateriell jämlikhet. Medan den materiella jämlikheten inordnades under kravet på ekonomisk demokrati, var det den immateriella jämlikheten som partiet åsyftade i talet om social demokrati. Bland annat hävdade Nils Karleby att social demokrati var det tillstånd där de klassiska liberala idealen nått sin fulländning, det vill säga ett samhälle där människor levde som fullständigt fria och jämlika. Emellertid påtalade Ernst Wigforss att vad som skilde den socialistiska samhällssynen från den liberala var att jämlikhetskravet överordnades det om frihet.
Under 1920-talet kom skolreformer att betraktas som en central del i skapandet av en social demokrati. Kostnadsfri undervisning, tryggat tillträde till högre utbildning samt undanröjande av ekonomiska hinder för utbildning stod högt upp på partiets agenda, men också frågor om pensioner inkluderades i diskussionerna om social demokrati. Östen Undéns användning av begreppet sammanfattar hur partiet uppfattade det under den här perioden: ”allas gemensamma delaktighet i det goda, som samhället erbjuder”. Med hjälp av begrepp som gemenskap och delaktighet definierades således det övergripande målet, och genom kopplingen till delaktighetsbegreppet kunde den sociala demokratin knytas till reformeringen av rösträtten.
Kanske är den breda uppfattningen av demokrati som något entydigt politiskt ett uttryck för den glidning in mot den politiska mittfåra som allt fler etablerade partier, inte bara Socialdemokraterna, tycks ha gjort gradvis. En process som Chantal Mouffe redan 1998 förutspådde leda till att den politiska energin skulle kanaliseras ut mot marginalerna, både till höger och till vänster.
Avslutande reflektioner
I svensk historieskrivning har rösträttsreformen 1919/1921 ofta betraktats som slutet på Sveriges demokratisering. Det är dock tydligt att Socialdemokraterna historiskt sett har uppfattat demokrati som något av-sevärt mer och djupare än en politisk rösträtt som kan nyttjas med ett antal års mellanrum. För partiet har demokrati utgjort en princip som skulle genomsyra hela samhället, inte bara politiken. Den socialistiska solidaritetsprincipen har av Socialdemokraterna ofta tolkats som en jämlikhetsprincip vilket har inneburit att det alltid varit möjligt att ställa ytterligare krav på ett demokratiskt samhälle eftersom det alltid går att utkräva mer jämlikhet. Därigenom har partiets demokratibegrepp varit tydligt framåtsyftande, och demokratiseringsprocessen ett ständigt pågående projekt.
Det verkar dock som om partiet i modern tid har förlorat sitt historiska demokratibegrepp. I det nutida talet om hot mot demokratin tycks det uteslutande vara den politiska demokratin som åsyftas. Det vill säga det hot som pekas ut är riktat mot medborgarnas politiska rösträtt och den parlamentariska principen. Med andra ord förefaller Socialdemokraterna ha accepterat den tidigare borgerliga definitionen av demokrati som något som endast rör den politiska arenan. Kanske är den breda uppfattningen av demokrati som något entydigt politiskt ett uttryck för den glidning in mot den politiska mittfåra som allt fler etablerade partier, inte bara Socialdemokraterna, tycks ha gjort gradvis. En process som Chantal Mouffe redan 1998 förutspådde leda till att den politiska energin skulle kanaliseras ut mot marginalerna, både till höger och till vänster.
I sin bok ”Régimes d’historicité: Présentisme et experience du temps” hävdar François Hartog att vi lever i ett allomfattande nu där det förflutna och framtiden har upplösts och införlivats i nuet. Det förflutna upplevs inte längre som relevant medan framtiden alltmer ter sig som en förlängning av nuet. Utan en medvetenhet om de politiska begreppens omistliga historiska dimensioner hamnar vi dock i ett historielöst vakuum där politiska nyckelbegrepp blir till tomma slagord som kan fyllas med ett godtyckligt och historiskt sett meningslöst innehåll. Historielösa begrepp ger utvidgade möjligheter för tolkningar och användningar som är en fara för den demokrati som Socialdemokraterna har eftersträvat.
Historien visar hur politiska begrepp förändras över tid, dels när begreppen utmanas språkligt, dels när människors erfarenheter förändras. Emellertid tycks historien också visa att lösningarna för såväl samtidens som framtidens problem sällan ligger i ett nostalgiskt tillbakablickande. Det är dock möjligt, och kanske till och med nödvändigt, att återvända till ett idéarv och läsa om det i samtidens kontext för att åter göra det relevant i diskussioner om hur framtiden bör utformas. Därför bör avslutningsvis framhållas hur politiska begrepp inte bara införlivar erfarenheter utan också föregriper dem eftersom idéer och visioner om framtiden uttrycks med hjälp av samtidens språkdräkt. Att endast försvara den demokrati som anses hotad innebär således att vi låser framtiden vid nuet.
Anna Friberg, biträdande lektor i historia
