Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2021.
Det råder missförstånd om vad populism är. Lars Anell reder ut samtidigt som han varnar för att populismen inte är vårt största hot mot demokratin, snarare är det bristande handlingskraft från våra politiker.
Cambridge Dictionary valde 2017 populism som årets ord och definierade det som ”politiska idéer och aktiviteter som syftar till att få stöd av vanligt folk genom att ge dem vad de vill ha”. Ni kan ju fundera på vad icke-populistiska partier har för sig medan jag skriver vidare.
I litteraturen finns en stark samsyn om att ”populistiska” politiker och rörelser gör anspråk på att representera hela folket. Deras motståndare anses sakna legitimitet på grund av korruption eller allmänt vanstyre. Dessa två komponenter fogas samman till en moralisk rätt att erövra makten och behålla den med alla tänkbara medel. Men denna definition stämmer illa med politiker och partier som utpekas.
De krafter som stödjer ”populismen” har återinfört frågor på dagordningen som traditionella partier finner besvärande. En ohämmad globalisering har ifrågasatts med tanke på konsekvenser för inkomst- och förmögenhetsfördelning samt vidgade klyftor mellan stad och land.
Ingen ”populist” har gjort anspråk på att tala för hela folket i annan mening än Sarah Palin när hon utsåg sig till att representera ”real Americans”. Kaczyński och Erdogan har mycket tydligt sagt att de inte talar för alla sina landsmän. Trump har bara hävdat att han alltid fått flest röster. I North Carolina krävde han endast en ynka röst mer än Demokraterna.
Att kritisera en sittande regering ingår i arbetsbeskrivningen för oppositionspartier och retoriken blir ofta högljudd men att ifrågasätta legitimiteten är inte gångbart i Västeuropa. Orbán, Kaczyński och Erdoğan vann makten i anständiga val och har därefter med icke-demokratiska metoder hindrat oppositionen att komma till tals. Orbán vann mot en sällsynt inkompetent och korrupt koalition och kallade den vid dess rätta namn. Ingen har ifrågasatt att Trump vann valet 2016 enligt regelboken och orsaken var inte att han genomgående kallade sin motståndare för en oärlig skurk.
Ingen av de nämnda politikerna har något populistiskt gemensamt med Boris Johnson, Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, brexitörer i allmänhet och Podemos. Boris Johnsons ”brott” är att han var den enda politiker som av egen kraft medverkade till att Storbritannien lämnade eu. Ett beslut som en betydande majoritet av befolkningen i skrivande stund finner klokt. Bernie Sanders förslag om allmän sjukförsäkring och fria universitetsstudier har inga möjligheter att förverkligas i Förenta staterna men det kan inte vara populistiskt att föra fram förslag om något som förekommer i alla civiliserade länder. Podemos program är inte samhällsomstörtande men innehåller förslag som socialdemokratiska partier mönstrat ut från valmanifest (men inte ur partiprogrammen).
Det finns en tendens att i traditionella massmedia klistra etiketten populism på partier, rörelser och företeelser som ogillas med en undertext som antyder…
Det här var ett utdrag av en text från nr 1/2021 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
Lars Anell, styrelseordförande för Arenagruppen
