Anne-Marie Lindgren analyserar Moderaterna och känner viss längtan efter en anständig konservativ idédebatt.
Riksdagsvalet 2006 var en enorm framgång för M med 42 nya mandat. Åtskilliga av dem togs visserligen från KD och Folkpartiet, men de fyra allianspartierna kunde ändå bilda något så ovanligt som en majoritetsregering.
Moderaterna var väl förberedda. Redan i deras ekonomisk-politiska motion från hösten 2005 fanns det omfattande program för förändringar i skatter och socialförsäkringar, som blev regeringsförslag ett år senare.
Man kan vara kritisk mot själva förslagen, men de var genomarbetade – och genomförbara.
Kontrasten mot dagens moderatledda regering är slående. Den trasslade omedelbart in sig i flertalet av sina egna, illa underbyggda vallöften, klantade till ett EU-direktiv om energivinster och upptäckte med förvåning att näringslivet inte alls tyckte att vindkraft och reduktionsplikt var flum utan goda affärsidéer.
Över huvud taget vilar det något trött och energilöst över dagens moderater. För några år sedan talades det om en pågående förnyelse av konservativ idédebatt. Av det syns just ingenting hos M. I den mån det förs någon debatt kring konservativa värderingar är det hos Sverigedemokraterna, och där är det bara de otrevliga delarna av konservatismen som utvecklas, inte de mer anständiga.
M klänger sig fast kring klassiska moderata åsikter om kriminalitet, invandring och kärnkraft; det är förvisso konservativt, men knappast någon förnyelse. Snarare liknar det en flykt in i det gamla välbekanta för att slippa både att ompröva tidigare politik, vars resultat inte svarat mot förhoppningarna, och att ta tag i nya utmaningar där gamla tankemodeller inte ger någon vägledning. Kärnkraften, exempelvis, ses uppenbart som en räddning undan kravet att ställa om till en mindre energislösande ekonomi.
Och fortfarande efter sex jobbskatteavdrag, med marginella effekter för arbetsutbudet men besvärande för skatteintäkterna, tror M att ytterligare ett avdrag är en mycket bra idé för att öka sysselsättningen. Fortfarande, trots en långtidsarbetslöshet som inte minskat utan ökat, tror M att nya försämringar av arbetslöshetsersättningen ska få ut fler i arbete. Fortfarande, trots att allt fler även på borgerligt håll börjat inse att friskolereformen inte visat sig oproblematisk, tycks det vara omöjligt för M att sätta spärrar för de starka ekonomiska intressena bakom friskolorna.
Det handlar, naturligtvis, om både ideologi och intressen. Kanske är det den egentliga förklaringen till dagens moderata vilsenhet; ideologin och intressena pekar åt ett håll som i dag inte längre, som 2006, går att motivera med sakargument som verkar trovärdiga.
För idéerna i den tidigare nämnda riksdagsmotionen, som så småningom blev moderat regeringspolitik, var inte särskilt nya. Moderaterna bara fick dem att låta så. Sänka skatter har högern alltid velat. Privat företagande har alltid setts som överlägset offentliga verksamheter. Argument mot att ”bidrag” gör folk ovilliga att arbeta är igenkännliga alltsedan 1800-talets debatter om fattigvården. Bismarcks tanke att ett försörjningsskydd för arbetarklassen var ett sätt att stoppa fackföreningarnas framväxt fick aldrig gehör hos den svenska högern.
Det nya med Nya Moderaterna var inte politiken. Det nya var att gamla konservativa idéer hamnade i takt med den marknadsliberala vågens teorier om ekonomiska incitament som politisk styrmetod. Denna nya kostym fick idéerna att verka fräscht moderna, och dessutom som bra metoder att lösa ett antal problem med sysselsättning och tillväxt.
Nya Moderaterna bars fram av tidens marknadsliberala våg och av en välutbildad, urban medelklass med liberala snarare än konservativa värderingar – och med ett starkt förtroende för den egna förmågan att klara sig utan den gamla välfärdsstaten. Det tankekomplexet styrde alliansens politik. Några spår av den socialkonservatism, med den diskussion om civilsamhället som alternativ till vissa delar av en statlig välfärdspolitik som drivits av Hans Zetterberg – etiketterad som moderat chefideolog – fanns inte. Förändringen av välfärdssektorn byggde helt på att släppa in marknadsmekanismer och privata utförare.
Det enda egentligt konservativa inslaget i alliansens politik var vårdnadsbidraget, och det var en eftergift mot KD. Nedrustningen av försvaret och migrationsöverenskommelsen med MP gick direkt emot traditionellt konservativt tänkande.
Omgörningen till Nya Moderaterna drevs fram uppifrån, inte underifrån. Valframgångarna och regeringsinnehavet höll undan eventuell intern kritik, men det började mullra litet efter tillbakagången i 2010 års val och Sverigedemokraternas växande framgångar.
Och så brast det med den fortsatta tillbakagången 2014, den stora ökningen av invandringen 2014 och -15 och de interna striderna som ledde till valet av Ulf Kristersson som partiledare. Med en allt hårdare migrations- och kriminalpolitik som följd, och det slutliga närmandet till Sverigedemokraterna.
Eller snarare kapitulationen för SD. Det är SD som dikterat Tidöavtalets avsnitt om kriminalitet och invandring; M har inte ens klarat att bevaka den klassiska konservatismens krav på rättssäkerhet. Något nytt moderat tänkande i de övriga avsnitten, som uppenbart inte nämnvärt intresserat SD, är svårt att hitta. Förslagen följer gamla hjulspår.
Nya Moderaterna kallade sig liberalkonservativa. Egentligen är det vad Högerpartiet/Moderaterna alltid varit: en hybrid mellan marknadsliberalism i ekonomin och konservatism i välfärds- och kulturfrågor. Kombinationen är egentligen inkonsekvent; konservatismens betoning av ett antal icke-monetära, etiskt-moraliska principer går inte ihop med marknadsmodellens ekonomiska incitamentsteori. Förklaringen finns i Moderaternas traditionella roll som den ekonomiska och sociala elitens part, först för de stora jordägarna, militären och ämbetsmannaadeln, så småningom för storföretagen och storbankerna. De förra formade värdekonservatismen, de senare marknadsliberalismen.
Under de många decennier på 1900-talet som dominerades först av socialdemokratin, sedan av marknadsliberalismen, stod det konservativa tänkandet snarast i standby-läge; det avvecklades inte, men utvecklades inte heller. Så när den nya högervågen i form av växande sverigedemokratiska framgångar vällde fram, och marknadsliberalismen inte längre var ett givet framgångsrecept, stod Moderaterna rätt tomhänta. Men eftersom det fanns faktiska problem kring dels migration, dels kriminalitet, har partiet kunnat skjuta undan frågor som krävde om- eller nytänkande och koncentrera sig på dessa de klassiska högerfrågorna.
Paradoxalt nog har denna idésvaghet lett till en ökad benägenhet att ideologisera politiken. Kritik mot regelverket för friskolorna, exempelvis, ses som angrepp på valfrihet och privat företagande. Energiprisökningarna blir en följd av att fyra kärnkraftsreaktorer avvecklats, inte av ett absurt system för prissättning.
Och klarar man inte att tänka om blir det desto nödvändigare att hålla hårt i det redan givna, eftersom man inte har något att ersätta det med. Invandringskritik har omvandlats till invandringsfientlighet. Den repressiva linjen vad gäller olika former av försörjningsstöd har blivit än starkare. Att en verklig ”arbetslinje” kräver ökade, inte minskade, satsningar på arbetsmarknadsutbildning går inte in.
Så regelverk som driver på problem permanentas.
Idésvagheten förklarar väl dessvärre också varför M – lika litet som KD och L, av liknande skäl – inte förmått hålla rågången klar mot vare sig klimatförnekelsen hos SD eller de illiberala inslagen i deras migrations- och kriminalpolitik. Den oroande frågan är om det beror på att de inte sett att den rågången finns och måste bevakas, eller på att de aktivt valt att inte se den.
Så även som icke-moderat kan man känna viss längtan efter en mer utvecklad, anständig konservativ idédebatt. Exempelvis synen på dagens samhälle som ett led i en kedja mellan det förgångna och det kommande, där nuet handlar om att förvalta det ärvda till nytta för nästa generation, kan ju direkt kopplas till miljöpolitikens krav. Men har inte särskilt mycket att göra med den miljöpolitik Ulf Kristerssons regering bedriver.
Och i betoningen av auktoritetens roll borde väl ligga också respekt för fakta, forskningsresultat och empiriska studier, och låta den respekten ligga till grund för politiken?
Anne-Marie Lindgren, medlem i Tidens redaktionsråd
