Vem som blir åtrådd och vem som inte blir det är en politisk fråga om man frågar Amia Srinivasan, professor i politisk teori vid Oxfords universitet. Hon skriver i boken Rätten till sex att det inte finns någon ”rätt” till sex, men vågar ändå ställa sig frågan, om det skulle finnas en sådan, vem skulle då ha tillgång till den och vem skulle bli utan?
I Srinivasans värld handlar inte sex om reproduktion eller god folkhälsa. Inte heller om att använda sex som ett självstärkande identitetsprojekt eller som drivmedel för kulturdebatt. Sex är politik bortom svartvita diskussioner om samtycke och porr. Det är mycket större än så. Srinivasans tankar om det nakna mötet är bortom det socialdemokratiska familjeideal som vi medvetet eller omedvetet lever efter, förhåller oss till eller tar avstånd från. Inte för att Srinivasan skulle motsätta sig en socialistisk syn på relationer där jämställdhet och individuell frihet är målet. Men den typen av begrepp räcker inte till om vi vill förstå vad sex är och gör med oss på riktigt.
I sex essäer, somliga snårigare och radikalare än andra, skriver hon bland annat om vilka män som blir anmälda för sexualbrott (icke-vita) och vilka som blir felaktigt misstänkta för sexualbrott (icke-vita.) Hon går på djupet av konflikten mellan sexnegativa- och sexpositiva feminister samt beskriver hur fenomenet ”incels” (män som lever utan sexuella och/eller romantiska relationer mot deras vilja) hänger ihop med strukturell rasism, eftersom det ofta är den typen av män som blir utan sex och kärlek.
Genom att ta avstamp i klassisk feministisk teori presenterar hon tankebanor som känns nya och rent av fräscha. De väcker lust på ett sätt som den feministiska diskussionen inte gjort på flera år. Samtidigt som Srinivasan kritiserar mainstreamfeminismen visar hon vägen för en annan typ av praktisk feminism genom att plocka isär givna sanningar från det feministiska arvet och låta läsaren sätta ihop dem på nytt.
Hon påstår exempelvis att antiprostitutionsfeminister, som är för en kriminalisering av sexköp, någonstans vet om att allt annat än en legalisering försvårar situationen för sexarbetaren. Men Srinivasan påstår att den psykologiska tillfredsställelsen i att straffa män med hjälp av lagen, övertriumferar viljan för att göra villkoren bättre för kvinnorna som tjänar pengar på patriarkatet och på så vis också upprätthåller den. Det kanske stämmer, eller så gör det inte det. Oavsett är det en skrämmande och kittlande tanke att närma sig.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
