
Valet i Turkiet ger Erdogan fortsatt makten. Mathias Tegnér beskriver valet, landets politiska utveckling och delar med sig av minnen från Ankara.
Jag minns dofterna som starka och tydliga, mer verkliga än om du flanerar som turist genom Grand Bazaar i Istanbul. Skillnaden är att boulevarderna är bredare och renare i Ankara än i Istanbul. Likväl var de orientaliska kryddorna de där dagarna i november 2015 inte det enda som fyllde atmosfären. Det låg en känsla av rädsla i luften, inte hos alla Ankarabor, men definitivt hos en del.
Där i Ankara minns jag honom från tv-skärmarna. Sträng, men också karismatisk. Stridbar och vital. En politiker i medvind. Då, i november 2015, hade Recep Tayyip Erdogan inte förlorat ett val. Sedan han grundade sitt parti Rättvise- och utvecklingspartiet (akp) 2001 och gjorde entré på den nationella scenen år 2001 har han styrt landet.
När Turkiet nu gick till valurnorna för en andra valomgång i presidentvalet den 28 maj i år är det under helt andra förutsättningar. På vissa sätt är det ett annat land som gick till val i år än det land som jag ihop med några riksdagskollegor besökte 2015.
Mannen på tv-skärmarna är också förändrad. För första gången sedan han kom till makten har han på riktigt utmanats. Samtidigt har Erdogan också visat att han är en politisk överlevare. Han är fortfarande obesegrad och mycket tyder på att denne man från Istanbuls arbetarkvarter nu kontrollerar och dominerar Turkiet. Med 52,14 procent av rösterna i andra valomgången slog Erdogan utmanaren Kilicdaroğlu, som fick 47,86 procent.
De politiska diskussionerna fram till valrörelsen har präglats av den extremt höga inflationen och den dåliga ekonomin i Turkiet, samt Erdogans oortodoxa ekonomiska politik. Till detta kom den stora jordbävningen i Turkiet i februari och regeringens tveksamma sätt att hantera den. Detta ihop med en politisk trötthet på Erdogan ledde fram till att en bred koalition av sex partier enades kring Kilicdaroğlu som kandidat.
Det har inneburit att även oppositionskoalitionen, Nationella alliansen, är en brokig skara av partier alltifrån kemalistiska och socialdemokratiska CHP som Kilicdaroglu själv tillhör, till både islamistiska och nationalistiska partier. De var naturligtvis eniga om att de ville montera ned Erdogans vidsträckta presidentstyre och återföra parlamentarismen. Men många väljare insåg att koalitionen knappast skulle kunna samsas kring mer än att de var emot Erdogan.
Mycket tyder på att oppositionen gjort flera strategiska misstag på vägen till valet. För det första hade Nationella alliansen väldigt svårt att enas om en gemensam kandidat. Kanske att exempelvis den karismatiska borgmästaren i Istanbul Ekrem Imamoglu hade lyckats bättre med att fånga väljarnas intresse än den lugna på gränsen till tråkiga Kilicdaroğlu.
Även om opinionsmätningar är osäkra i Turkiet har oppositionens ledning krympt under hela våren. Valrörelsen har också varit smutsig. Erdogan har använt sig av skrämseltaktik likt andra populister. Bland annat har socialdemokratiska chp utmålats som svaga i förhållande till terrorister, trots Erdogans tveksamma agerande mot islamistgruppen Daesh under nästan ett decennium. Erdogan har också hävdat att oppositionen attackerar traditionella turkiska familjevärderingar och representeras av homosexuella och hbtqi-aktivister.
En som sköts ned av den ovärdiga valrörelsen var Muharrem Ince, som var chp:s presidentkandidat 2018. Efter förra valet förlorade han en intern maktstrid i sitt parti och startade då Fosterlandspartiet. Precis som med ultranationalisten Sinan Ogan, ansågs Ince max kunna skrapa ihop 10 procent av rösterna. Så blev det dock inte. Ince drabbades av en hård smutskastningskampanj, som fick honom att kasta in handduken i början av maj. När så skedde blev det en del av valkampanjen. Erdogan hävdade att det var Kilicdaroğlu och CHP som låg bakom smutskastningen, då Ince ansågs ta röster från sin forna partikamrat. Samtidigt hävdade Kilicdaroğlu att det var Ryssland som låg bakom, vilket de förnekade.
Den första valomgången den 14 maj var Erdogan nära att nå den egna majoriteten med ungefär 49,5 procent av rösterna. Detta gjorde att oppositionsledaren Kilicdaroglu med nästan 45 procent efter den första omgången antog en hårdare framtoning, där han bland annat kunde ses göra högerextremistiska grå vargarnas tecken. Att Kilicdaroglu nästan tävlade med Erdogan i nationalism skulle också kunna förklara att han vann en del av den utslagna Ogans 5 procent av rösterna, från första omgången.
Den lägre skillnad mellan Erdogan och Kilicdaroglu än vad som kunde förväntas efter första valomgången kan alltså förstås som att oppositionen lyckades vinna en del nationalistiska röster i valets slutskede. Samtidigt föll valdeltagandet mellan första och andra valomgången, troligen till följd av att en del väljare från minoriteter som kurder avstod att rösta till följd av oppositionens hårdnande och nationalistiska retorik.
Generellt kan sägas att Erdogan vann valet på landsbygden, medan Kilicdaroğlu hade sina starkaste fästen i städerna och på västkusten, samt i de kurdiska delarna av östra Turkiet. Även om valet indikerade ett fortsatt starkt stöd för denna anatolier, så är det emellertid svårare att avgöra exakt hur starkt stödet är. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som genomför valövervakning konstaterar att själva valprocessen i huvudsak gick rätt till, men att valet inte kan anses vara varken fritt eller rättvist.
Den sittande presidenten fick i valet oförsvarliga fördelar, baserat på de begränsningar av grundläggande friheter som råder i landet. Sedan tidigare vet vi att Turkiet är ett av de länder i världen med flest fängslade journalister. Naturligtvis har arresteringar av journalister och bloggare påverkat valet.
Däremot genomfördes valet troligen enligt de regler som finns, även om valobservatörer konstaterade att imamer befann sig utanför vallokaler, troligen för att ge instruktioner till väljare. Vidare noterades att många av valförrättarna använde sig av orangea pennor, vilket representerar Erdogans parti AKP. Slutligen konstaterar OSSE att det har rådit en brist på kommunikation med den turkiska valmyndigheten, samt att valobservatörer nekades tillträde till vissa vallokaler.
Inför valets första omgång nekades min kollega, den socialdemokratiska riksdagsledamoten Kadir Kasirga inresa i landet. Tanken var att han skulle ha varit en del av OSSE:s delegation, men stoppades av Turkiet med motiveringen att han har haft samröre med terrororganisationer.
Ett definierande år under Turkiets fall från problematisk demokrati till en auktoritär hybridregim var just hösten 2015. Då sökte Erdogan, för andra gången det året, en egen majoritet för att kunna ändra grundlagen och göra sig själv till president med nästan oinskränkt makt.
När det inte lyckades 2015 valde Erdogan i stället vägen via en folkomröstning. Folkomröstningen 2017, som biföll Erdogans förslag, har av en del aktörer anklagats för fusk. När den nya grundlagen sedan trädde i kraft ersattes det parlamentariska styret med ett presidentstyre, som gav presidenten makt att utnämna alla ministrar och myndighetschefer. Den nya konstitutionen gav också presidenten befogenhet att utse en majoritet av landets viktigaste domare samt styra landet genom dekret. Samtidigt avskaffades premiärministerposten, vilket gjorde att Erdogan slapp konkurrera med en annan ledare.
Där och då 2015 gick Erdogans planer ut på att minska stödet för kurdiska hdp. När vi reste i området kring Ankara såg vi HDP-kontor som bränts av mobbar samtidigt som polisen tittat på och vi tvingades resa med en livvakt från HDP. Året efter fängslades HDP:s partiledare Selahattin Demirtas, som fortfarande sitter i fängelse.
Från resan i Ankara minns jag också hur vi kunde se Erdogans palats. Med sina över 1100 rum kunde det ses på avstånd placerat på en kulle. I min värld säger detta ofantliga palats, som Erdogan byggt till sin egen ära, något om denne auktoritära ledares självbild. Med den exekutiva presidentmakten i ryggen efter folkomröstningen 2017 har Erdogan hårdhänt ökat kontrollen över Turkiet.
Han är på samma gång statschef, regeringschef och partiordförande. Samtidigt kan han som statschef inte kallas till interpellationsdebatt i parlamentet. Utvecklingen speglas också i olika rankningar av frihet och demokrati. I sitt ledande demokratiindex rankade The Economist Intelligence Unit (EIU) Turkiet i år på 103:e plats av 167 värderade länder, med helhetsbedömningen hybridregim.
Det var få som kunde förutse denna utveckling när Erdogan vann sitt första val i början av millenniet. Då kom han till makten utan acceptans från den djupa staten och med facit i hand kan man fråga sig om flörten med eu och därmed också EU-ansökan, lika mycket hängde ihop med turkisk inrikespolitik. Detta är nämligen en röd tråd i Erdogans utrikespolitik, att den förefaller styras av inrikespolitiska avväganden.
Vart är Turkiet nu på väg efter valvinsten? Erdogan verkar obrydd över att ha tappat delar av sina kärnväljare. Den optimistiskt lagde kan nog tänka att valresultatet kan komma att ena oppositionen. Samtidigt verkar Turkiet i praktiken inte ha någon åldersgräns på sina politiker och är det verkligen 74-årigar som ska bygga en ny opposition inför 2028? Och vad händer med den konstitution som ger presidenten möjlighet att sitta vid makten i 15 år, vilket gör att Erdogan som tillträdde som president 2014, kan bli kvar på posten till 2029?
Erdogan är ingen ödmjuk man. Inget tyder på en försonande syn på Europa eller Nato. Inte heller har Erdogan intagit en försonande hållning mot kurderna efter valvinsten. I stället har Erdogan i hårda ordalag konstaterat att Demitras ska fortsätta vara fängslad, samtidigt som åhörarskaran skränade ”Häng, häng, häng”.
Den som lever får se, men om hastigheten med vilken de demokratiska inslagen i det turkiska statsbygget försvinner, är det inte säkert att det kommer genomföras några val när vi väl står där om fem år. Det kanske inte är huvudscenariot, men den totala kontroll som Erdogan byggt upp och som nu kan förstärkas gör kommande val snarast till ett demokratins skådespel.
Mathias Tegnér, riksdagsledamot (S) och författare till boken ”Världens mest framgångsrika land”