Det finns förmodligen ingen period som definierat den moderna ekonomisk-politiska debatten i Sverige lika mycket som 90-talskrisen. Alla har någon form av relation till denna period. Det kanske var då mamma tvingades sälja sitt hus med förlust för att räntekostnaderna blev för höga. Eller kanske var det då pappa köpte en etta i Stockholms innerstad för 10000 kronor som nu gjort honom till mångmiljonär. Men detta var det få som anade när räntan toppade på 500 procent under ett par dagar 1992 och bostadsmarknaden tvärnitade.
Vad var egentligen upprinnelsen till 90-talskrisen? I ett ord: nyliberalism.
På 1980-talet avreglerades kreditmarknaderna och valutaregleringen slopades. Besluten öppnade upp för valuta- och värdepappershandel över gränserna. Det var en enorm ekonomisk-politisk förändring som öppnade upp för spekulation och finansiellt risktagande på en helt ny nivå.
I princip alla tidigare restriktioner för bankernas utlåning avskaffades över en natt. När bankerna inte längre var lika begränsade i sin utlåning beviljades finansbolag och fastighetsbolag stora lån som trissade upp priserna på bostadsmarknaden. Samtidigt fortsatte bankerna att låna ut baserat på en marknadsvärdering av fastigheterna, snarare än bolagens faktiska förmåga att betala tillbaka lånen. Finanspolitiken eldade samtidigt på prisutvecklingen på bostäder genom ränteavdrag som sänkte hushållens lånekostnader. Inflationen steg.
När sedan ränteavdragen stramades åt i samband med skattereformen 1990 ökade räntekostnaderna kraftigt. Många bäckar små ledde till den flodvåg som till slut kraschade bostadsmarknaden, drog med hela den svenska banksektorn i fallet och ledde till en valutakris.
Det var inte ”den svällande offentliga sektorn” som var det stora problemet, vilket ibland blivit en borgerlig efterhandskonstruktion av hur 90-talskrisen kom till, utan det var snarare så att offentlig sektor fick ta smällen för aningslösa avregleringar.
Flera institutionellt viktiga förändringar infördes efter 90-talskrisen. Riksbankens oberoende befästes, inflationsmålet upprättades och industriavtalets ”märke” blev norm för den svenska lönebildningen. Växelkursen släpptes fri. Ett ramverk för finanspolitiken upprättades med statsbudget i balans som en av dess viktigaste pelare. Överskottsmålet infördes, som innebär att staten löpande ska betala av på statsskulden. Riksdagen beslutade även att budgeten ska beläggas med ett utgiftstak, det vill säga på förhand enas om hur mycket välfärden får kosta.
Sedan dess har staten med några undantag stadigt gått med överskott. Men samtidigt som den svenska statsskulden sjunkit till ett av världens lägsta, har det privata skuldberget vuxit.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
