Ett krig utkämpas just nu i Sveriges närområde. De är människor av kött och blod, precis som vi. Människor som får uniformer att klä på sig och vapen att bära, för att sedan skickas ut i de grymmaste våldsamheter moderna vapen kan orsaka. En kalkylerad risk med människors liv som det ultimata priset att betala.
Det är nödvändigt att stanna upp och reflektera över vilka fasor människor genomlider. På så vis får vi perspektiv på våra individuella vardagsbekymmer i ett fredens Sverige. Kanske får vi även skäl att rannsaka oss själva, hade jag likt hundratusentals ukrainare valt att strida för mitt land?
För dem som tagit värvning i ukrainska armén upplevs det nog inte som ett val. Det är inte ett alternativ att ge upp demokratin som det ukrainska folket offrat så mycket för redan. Det är inte ett alternativ att leva under en ockupation. Det är inte ett val att se sina familjer och vänner torteras, våldtas och mördas under Putins diktatur.
När Putin valde att storskaligt invadera Ukraina hade han inte räknat med att det skulle finnas så pass många ukrainare, som till skillnad från Kremls lismande ja-sägare, motiveras av större värden än sitt eget liv och sin egna plånbok. Ukrainska folket skulle ju fly eller ge upp var tanken i Moskva, inte skulle de flockas i massor utanför militärens rekryteringscenter.
En framgångsrik politisk ledare behöver förstå vad som motiverar människor och förmå att omsätta det i politisk handlingskraft. Makthavare kan många bli, även en kallblodig mördare i Moskva.
Ukraina försvarar inte bara sina territoriella gränser. Det handlar om att försvara värden, som att här i Ukraina är vi alla jämlikar. Här väljer folket sina ledare, även presidenten måste vara redo att försvara landet. Att se sin ledare uppoffra sin egen säkerhet genom att stanna kvar i landet för att leda försvaret betyder något för dem som ombeds ställa sig längst fram i ledet.
Det ukrainska folket är motiverat. Det är därför de kommer att vinna.
Ledarna i Ukraina har uppenbarligen förstått vikten av ett motiverat folk. Även den tidiga socialdemokratin förstod att en rörelse kan inget uträtta utan motiverade medlemmar.
Det kan vara svårt att känna igen sig i bilden av arbetarrörelsen som en utsatt grupp i Sverige. Men så var det. Att socialdemokratiska partifunktionärer, fackliga organisatörer och vänsteraktivister kunde fängslas, misshandlas och i värsta fall förlora livet var spelreglerna för det arv vi socialdemokrater i dag förvaltar och ska bygga vidare på.
Hur kunde en fattig rörelse som levde under ekonomiska och fysiska hot från både arbetsgivarna och statsmakten växa fram och till slut organisera en betydande del av partiets väljare under 1900-talets början? Svaret är enkelt. Motivation.
Motivationen som den tidiga arbetarrörelsen lyckades ingjuta hos väldigt många bestod av flera delar. Den mest uppenbara är de stora politiska förändringarna som ett socialdemokratiskt maktinnehav skulle innebära. Socialdemokraterna lovade demokrati till folk som knappt hade några rättigheter, åtta timmars arbetsdag och socialförsäkringar till människor som levde i svält och armod. Det var värt riskerna ett engagemang i Socialdemokraterna och facket skulle innebära.
Vi fick i Sverige en demokratisk revolution som skulle efterföljas av en ekonomisk revolution. För det krävdes ingen väpnad revolution, det räckte med en stark och organiserad socialdemokrati.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
