Herregud, vart har vi taget vägen egentligen? Efter att ha fallit in i virusångornas trötta oas, och därefter krigsutbrottets mörker, börjar samtiden komma tillbaka till en chockartad explosion av kulturkrig. Varför hatar vi varandra?
Jag läser Houellebecqs ”Underkastelse”. Det är en befrielse att få umgås med författaren vars verk verkligen förkroppsligar den apokalyptiska våren och hösten 2016. Verket vibrerar av fascismens antågande och plötsligt vädrar alla desillusionerade konservativa krafter morgonluft. När inte ens liberalerna eller de fria klarar friheten, är inte då underkastelsen oundviklig? Som vi fått se är den inte det, vi är fortfarande fria, men det känns som att vi på något sätt tappat luften ur våra lungor. Vi kvävs, idémässigt, socialt och i karriären. Jag tror inte ens de rika är lyckliga, att få hantera en lönsam värld utan ande eller själ. Vi är alla offer.
För Houllebecqs huvudkaraktär var det nog det islamiska månggiftet som var befrielsen från ledan och meningslösheten men för mig var det nog att få underkasta mig Underkastelse. En roman på riktigt engagerad med sin samtid som fångade något av den. Det finns så många ekokammare i dag att en intellektuell, forskare, politiker eller konstnär, som faktiskt engagerar sig med sin samtid blir revolutionerande, en morgonluft. Visar inte Boris Johnson, Michel Houellebecq eller till och med Kajsa Ekis Ekman på det? På för många ställen bryr sig fler om sitt personliga varumärke än människorna runt omkring sig, till och med när deras jobb bokstavligen är att bry sig om någon annan än sig själv?
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
