Utan missnöje kan det inte finnas en arbetarrörelse. Fredrik Jansson skriver om missnöje som fenomen, drivkraft och existensberättigande.
Samhällsengagemang handlar alltid om missnöje. Ingen söker sig till politiken eller facket för att man är nöjd med tingens tillstånd. Det kan vara det vardagsnära och handfasta som att ens barns skola ska läggas ner eller att arbetsschemat är orättvist. Det kan vara det mer avlägsna och svårgripbara som solidaritet med jordens fördömda eller en idé om det internationella proletariatets historiska uppgift.
Men oavsett vad man engagerar sig för engagerar man sig för förändring och förbättring. Arbetarrörelsen bygger på en grund av missnöje. Utan missnöje kan det inte finnas en arbetarrörelse. För en socialdemokrati vid makten blev det naturligt att säga att man var i opposition mot orättvisorna och att kanalisera det missnöje som grodde bland gräsrötterna. Lyssna på rörelsen sade Tage Erlander till efterträdaren Olof Palme.
Det var absolut inte så att arbetarrörelsens ledarskikt alltid förstod när missnöje började gro. Det var inte alltid så att de förstod varför det uppstod. Men det fanns ändå en gemensam idé om att saker och ting skulle bli bättre. Att arbetarrörelsen kunde göra saker och ting bättre.
När missnöje uppstår i dag verkar det inte alltid som om arbetarrörelsens ledarskikt på allvar förstår varför det uppstår. Och om man förstår varför så verkar man inte riktigt veta hur man ska komma till rätta med det.
Vi har i flera decennier sett hur välfärden har satts på svältkost. Färre anställda ska springa fortare med otryggare villkor. Gemensam verksamhet och egendom har sålts ut. Infrastrukturen är eftersatt. Samhället har dragit sig undan.
Inte sällan ackompanjeras försämringarna av socialdemokratiska företrädare som försvarar dessa med att de är nödvändiga. Inte för att de leder till ett mer socialdemokratiskt samhälle, utan för att det är en budget som ska gå ihop. Eller så hävdar man orwellskt att man faktiskt gör satsningar trots att pengarna inte ens täcker normala löneökningar i verksamheterna.
Samtidigt som det här har hänt fick många det faktiskt bättre privatekonomiskt. Stigande reallöner, låga räntor, jobbskatteavdrag, rot- och rut-avdrag skapade en dissonans när den gemensamma välfärden och infrastrukturen runt om inte hängde med. Vi har råd att byta kök för andra gången på ett decennium. Vi har råd att flyga till Thailand på semester. Vi har inte råd med den omsorg vi vill ge våra unga och gamla. Vi har inte råd att underhålla järnvägar och vägar så att vi kan ta oss till jobbet.
Nu kommer vi inte ens ha det. Inflation, stigande priser och räntor, sjunkande reallöner. Skälen till missnöje kommer att bli flera framöver.
I svallvågorna av första världskriget skrev Nobelpristagaren William Butler Yeats dikten Återkomsten. I några rader i det första stycket fångar han mycket av det man kan känna inför arbetarrörelsens oförmåga att kanalisera missnöjet i vår samtid:
”allt faller sönder; centrum är för svagt;
[…]
de bästa saknar övertygelse,
de sämsta fylls av intensiv passion.”
Vi ser ett samhälle som faller i bitar runt om oss. För den som eftersträvar en nattväktarstat där privata försäkringslösningar och muromgärdade bostadsområden får ersätta ett samhälle med en gemensam välfärd och sammanhållning är inte det ett problem. För den som faktiskt vill ha ett socialdemokratiskt samhälle är det ett problem.
Nedmonteringen av det gemensamma har följts av en självpåtagen hopplöshet. De som väljs för att leda har surrat sig vid masten med hjälp av oberoende riksbank, överskottsmål och finanspolitiska ramverk för att inte låta sig lockas av missnöjets sirener. Det som finns kvar att göra är att administrera en teknokrati. Det finns inget utrymme att på allvar komma till rätta med de problem som faktiskt leder till missnöje. Och därför kan man inte heller kanalisera missnöjet.
I boken Det svenska missnöjet (2021) visade Johanna Lindell och Lisa Pelling hur människor i eftersatta delar av det svenska samhället känner ett missnöje med att samhället har dragit sig tillbaka. Det kan handla om att butiken och simhallen har stängt, att bussarna går för sällan och att det är svårt att få en tid på vårdcentralen, att arbetsvillkoren i de jobb som finns är dåliga. Det är ett missnöje som arbetarrörelsen borde kunna kanalisera. Men i stället skyller många av de missnöjda problemen på invandringen.
När arbetarrörelsens företrädare förfasar sig över sverigedemokratiska framsteg i arbetarklassen och en högersväng med fascistoida drag måste man samtidigt förstå att vi själva har varit med att lägga grunden. De enda som gett en förklaring till varför det ser ut som det gör är Sverigedemokraterna och deras ekosystem. De hävdar med passion att det är invandringen som är problemet. Arbetarrörelsen står svarslös och saknar övertygelse om att något kan göras.
I ett brev från fascisternas fängelsehålor till sin lillebror Carlo strax före jul 1929 skrev den italienska marxisten Antonio Gramsci: ”Jag är pessimist i mitt tänkande men optimist i mitt viljande.”
Jag kan känna något liknande. Jag är pessimistisk när jag försöker föreställa mig vart socialdemokratin är på väg. Jag är rädd att man tror att man kan lösa upp missnöjet med en ”dansk” sväng. Hårda tag och en tuff retorik i frågor som rör migration och kriminalitet samtidigt som man väjer lätt åt vänster i frågor som rör välfärden utan att behöva ta tag i de grundläggande frågorna. Det kommer inte vara tillräckligt och det kommer inte lösa de underliggande problemen.
Men jag är också optimistisk i mitt viljande. Jag är övertygad om att det faktiskt går att slita sig loss från 90-talskrisens tvångströja och på allvar använda våra gemensamma resurser i ett av världens rikaste samhällen för att möta de utmaningar som finns och bygga det civiliserade välfärdssamhälle vi gärna pratar om i högtidstalen. Jag vill att det är den vägen vi går. Och jag tror faktiskt att det är det människor vill ha.
Arbetarrörelsen existerar för att kanalisera människors missnöje och rycka upp det med rötterna.
Fredrik Jansson, författare till boken Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016) och skriver nyhetsbrevet Sub Rosa en gång i veckan
