Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.” Citatet brukar tillskrivas Frederic Jameson och Slavoj Žižek och dess träffsäkerhet blir tyvärr alltmer tydlig.
Sedan efterkrigstiden har giftermålet mellan demokrati och kapitalism i västvärlden kantats av kriser. Ändå är det detta system som vi klamrar oss fast vid, gång på gång. Trots ökande klyftor, en fullt pågående miljökatastrof och med flera finanskriser i bagaget så kvarstår marknadsstyrning och privatiseringarna. Inte ens finanskrisen 2008 banade en ny väg, vi var till och med villiga att betala enorma summor för att ”köpa ut” bankerna bara för att i princip ha kvar samma system som visat sig inte hålla i längden.
Och nu presenteras även marknaden som lösning på de klimatproblem som kapitalismen har skapat. Det är inte tal om någon systematisk förändring, krisen kommer enligt denna logik även kunna lösas med ett marknadssystem för utsläppsrätter.
Nyliberalismen kanske inte är ”inne” som under 80-talet, men faktum kvarstår att finansiella institutioner har fått en ökad styrmakt i samhället och New Public Managements marknadsstyrning är numera djupt rotad, särskilt i Sveriges förvaltning. Vissa påpekar att covid-19-pandemin öppnade upp för tankar om att statligt ingripande och bidrag faktiskt kunde vara bra, vilket till viss del är sant. Liknande åsikter kan nu även pekas ut i och med inflationen och elkrisen. Grace Blakely skriver dock i tidskriften Tribune att covid-19:s statliga spenderande inte var slutet på nyliberalismen, eller ens utmanade systemet. Detta med tanke på hur resurserna fördelades. Stater behövde återigen köpa ut storföretag och finansvärlden, samma dynamik vi såg efter finanskrisen menar Blakely.
Hur har nyliberalismen då, trots sina brister, vunnit stöd för att avreglerad kapitalism faktiskt är ett nödvändigt ont? Mitt försök till att förklara det nuvarande läget står på tre ben:
Demokratiskt inflytande och demokratiska institutioner har förlorat sin slagkraft.
Nyliberalismens normativa inflytande som underminering av det demokratiska tänkandet självt.
Det saknas något reellt och omfattande alternativ.
Vi kan börja med att se tillbaka på historien. I boken ”How will capitalism end?” redogör Wolfgang Streeck grundligt för nyliberalismens väg till makten. Efter andra världskriget fanns ett brett antagande om att kapitalismen behöver kontrolleras politiskt för att vara kompatibel med demokrati, och för att skyddas från den fria marknaden. Men gradvis så förvrängdes denna slutsats. Enligt nyliberala husgudar som Hayek och Friedman behövde i stället den fria marknaden skyddas från demokratin. Lösningen på våra ekonomiska problem var mer marknad och mindre demokratisk kontroll, vilket i sin tur har försvagat våra demokratiska verktyg.
Streeck menar att de ekonomiska kriser vi har sett i den demokratiska kapitalismen sedan 70-talet handlar om konflikten mellan demokratiska anspråk på social rättvisa och kapitalistiska krav på distribution genom marginell produktivitet (”ekonomisk rättvisa” enligt kapitalet). Under 70-talet utspelades konflikten på nationella arbetsmarknader och under 80-talet kring den växande skillnaden mellan offentliga utgifter och inkomster. Dessa strider låg nära den vardagliga människan. De berörde arbetsplatser och regeringsfrågor. Men sedan dessa har arenorna för dess motsättningar flyttats utom räckhåll.
Vissa menar att de ekonomiska problemen som uppstod hos kapitalistiska demokratier efter 70-talet berodde på ökade krav hos och rättigheter för medborgare. Streeck anser dock att detta berodde på en avtagande skatteplikt.
De ökade kraven kom snarare från kapitalägare, och den ekonomiska globaliseringen gjorde vidare att dessa kunde undvika skatt. Förstärkt skattemotstånd, särskilt hos medelklassen, gav sedan momentum för ytterligare skattereformer under 80-talet.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
