Att ställa krav på att få en större del av samhällets välstånd kan lätt få kravställaren att framstå som osympatisk. Att i stället kräva sin beskärda del, en rättvis andel beroende av det egna bidraget till samhällets välstånd, uppfattas däremot oftare som rätt och riktigt. På så vis är rättvisa en kraftfull idé.
För att majoriteten ska uppfatta en viss fördelning av samhällets tillgångar och inkomster som rättvis behöver de intuitivt känna att fördelningen i viss mån speglar människors bidrag till det som ska fördelas. Det nyliberala tankegodset säger att det är entreprenörerna och kapitalägarna som är grunden i värdeskapande produktion, och därför förtjänar de en stor del av kakan. Om en mer jämlik fördelning av både makt och ägande ska betraktas som mer rättvis behöver den nyliberala idén utmanas.
Vill arbetarrörelsen ta strid mot kapitalkoncentration och ”ta tillbaka [den demokratiska] kontrollen”, och samtidigt ha rättvisan på vår sida, behöver vi återupptäcka en gammal analys av hur ekonomiskt värde skapas. Med tanke på att Socialdemokraterna är på jakt efter en samhällsanalys tror jag att det kan vara dubbelt nyttigt att gå tillbaka till grunderna för hur samhällsekonomin faktiskt fungerar.
Därför bör arbetarrörelsen i sin analys ta utgångspunkt i arbetsvärdeläran. Arbetsvärdeläran är insikten om att arbete kommer först i produktionsprocessen och att kapital endast är frukten av arbete. Kapitalägarna är inte ekonomins motor, löntagarna är det. Med denna analys av värdeskapande kan man sedan använda rättvisa som argument för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Vi begär inte mer än vad rättvisan kräver, vi kräver frukterna av vårt arbete.
Värdeskapande och fördelning
Den dominerande nyliberala bilden av hur värde skapas grundar sig i neoklassisk nationalekonomi – eller marginalvärdeskolan. Idén är att alla, både löntagare och kapital, får betalt för sitt bidrag till värdeskapandet i samhället. Kapitalister gör därför inga vinster, utan får betalt i form av ränta på det kapital de ”lånar” ut till produktion. Räntan, likt löntagarnas löner, reflekterar bidraget till produktionen. Det innebär att ”what a social class gets is, under natural law, what it contributes to the general output of industry”, som nationalekonomen John Bates Clark hävdade i slutet av 1800-talet.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
